TildiMildi

THEY WORSHIP EVERYTHING AND THEY VALUE NOTHING.

Nu tänker jag göra något såpass meningslöst som att recensera en film som förmodligen alla som läser det här inlägget redan har sett. Så anledningen till att jag gör det i alla fall är att jag tyckte så mycket om filmen och vill att ni ska få veta exakt hur mycket. Jag pratar ju såklart om La La Land, den Oskarsbelönade musikalfilmen med Emma Stone och Ryan Gosling i huvudrollerna.

 

Filmen tar sin början i en bilkö någonstans i närheten av Los Angeles. En ung man och kvinna möts som hastigast precis när trafiken kommer igång igen. Han tutar argt på henne, hon pekar finger till svar. De anar det inte då, men deras vägar kommer korsas snart igen.

 

Kvinnan heter Mia och drömmer om att göra karriär som skådespelerska. Men vägen dit är hård och allt går inte som hon tänkt sig.

 

Mannen, eller Sebastian som han heter, är jazzpianist och drömmer om att öppna en egen jazzklubb. I nuläget tampas han med frågan om det är värt att kväva sin egen kreativitet för att få behålla ett jobb.

 

En kväll träffas dessa två människor. De stör sig på precis allt med den andre och de håller inte med varandra om någonting, utom en enda sak: att det absolut inte finns några romantiska känslor mellan dem. Fast sen kan ni ju gissa hur det går.

 

Filmen fullkomligen sprakar av färg och känslor. Några av låtarna är helt fantastiskt fina, älskar speciellt The Fools Who Dream. Men det den här filmen gestaltar bäst är dilemmat när man måste välja och välja bort. Se den, om ni inte redan har gjort det!

HÖST, HÅLTIMMAR OCH HÅRFÄRG.

Igår hade jag och Fanny håltimme. Ute sprakade träden av varma höstfärger så jag vände mig mot henne och sa: "Vi går ut". Och då blev det så.

 

Fanny: "Nej, tog du kort"!? Well, maybe.

 

Någon som ser vad som har hänt?

 

Jag har tonat håret! Amanda hjälpte mig i måndags. Det var tänkt att det skulle bli mörkbrunt, men det blev snarare rött. Fast vad gör det, fint blev det ju i alla fall. Fin var också min och Fannys promenad. Fast våra skor blev halvt förstörda i det våta gräset.

VECKA FYRTIOETT.

Idag är en veckosammanfattning på sin plats tycker jag. Så här kommer den!

 

Något jag gjorde den här veckan som var planerat: Åkte till Stupa Buddhistcenter på studiebesök med klassen i torsdags. Vi delade upp oss på några bilar och åkte i karavan genom spöregnet. Väl framme fick vi sätta oss på kuddar på golvet och lyssna till när en kvinna där pratade om templet och religionen. Jag hade ett element bakom ryggen så det var rätt mysigt faktiskt.

 

Som inte var planerat: Jag var på Boda Borg idag och var helt mörbultad efter besöket. Men det var det värt!

 

Och något nytt jag gjorde: Började titta på VR-videos på Youtube, vilket ju då blir som ett slags spel en film. Har bland annat sett en video från Stranger Things och en från It.

 

Ett tips från veckan: Lyssna på podcasten The Hills Have Fries som är gjord av bästa vännerna Cameron Boyer (från bandet Weathers) och Eileen Cho. De är så roliga och gulliga, man vill liksom bli deras kompis.

 

Veckans orimliga: Att en människa kan dö fast ingen vill att den ska göra det.

 

Veckans otippade: Jag ligger tydligen inte efter med skolarbetet så mycket som jag trodde. Whey!

 

Maten jag lagade: Köttbullar med potatiskroketter.

 

Veckans låt: Har spelat Terrible Love med Birdy på pianot flera gånger de senaste dagarna.

 

Veckans känsla: Den här veckan har bestått av väldigt höga toppar och väldigt djupa dalar. Idag var till exempel en jättebra dag och jag var glad nästan rätt igenom. I onsdags fick jag ett väldigt sorgligt besked som såklart påverkade hur jag kände mig. Det blev lite som en mörk krater i en annars väldigt fin och ljus vecka.

 

Veckans betyg: 2 av 5. Mest på grund av det sorgliga som hände. Jag är visserligen en sådan som skjuter undan tankar på jobbiga saker, som någon sorts försvarsmekanism, men det är ju ändå inte roligt någonstans det här. Betyget höjs ju dock lite av att många andra, finare saker också hände.

KAOS ÄR EN NATURLIG DEL AV VÅRA LIV.

Förra veckan hade vi dansshow på IOGT. Det gick... förhållandevis bra med tanke på att scenen var max åtta kvadratmeter stor. Här kommer lite bilder från kvällen!

 

Alla dansare dumpade som vanligt alla sina grejer nere i källaren vilket ledde till att det såg ut som en svinstia, milt uttryckt. Men vi är vana. Kaos är en naturlig del av våra liv.

 

Vi gick igenom showordningen en gång och sen började vi släppa in publik. Rätt vad det var drog föreställningen igång. Vi spenderade större delen av showen med att vänta vid sidan om scenen. Här är Melinda!

 

Och där är Tindra! De yngsta som var med på showen var till och med yngre än min lillebror. Tyckte de såg så små ut, men det kanske är jag som har blivit gammal.

 

Det blev paus med fika och lottdragning. Som vanligt vann Melindas familj flest priser av alla och Melinda gömde sig i ett hörn bakom scenen för att hon skämdes. Fast vi andra ropade "MELINDA! MELINDA! MELINDA"! varje gång någon av hennes familjemedlemmar vann något, så att hon inte skulle missa något (*skrattar ondskefullt*). Sen drog showen igång igen.

 

Här dansar de Sound Of Silence som gick förvånansvärt bra med tanke på att det veckan innan inte hade funnits en enda dansare som kom ihåg koreografin ordentligt.

 

Allt som allt var jag med i fem danser, och de flesta gick ganska bra med undantag för att någon ramlade lite en gång. Dansade i dansskor för första gången på ett par år och det kändes väldigt väldigt konstigt, men funkade uppenbarligen.

 

Amanda <3 näsblod. Notera att detta var precis innan applådtacket. Men... jag hade väl inte så mycket mer att säga om den här showen. Det var fint att få stå på en scen med mina vänner igen.

FEAR.

Eftersom det är fredag och höst tänkte jag tipsa om en lite lagom läskig skräckfilm från 90-talet (surprise surprise).

 

Fear handlar om Nicole (Reese Witherspoon) som möter David (Mark Wahlberg) och faller handlöst. Till en början är allt som en dröm och Denise är lyckligare än någonsin. David är charmig, omtänksam och snygg.

 

Han lyckas även vinna förtroende hos större delen av hennes familj och till och med hunden tycker om honom. Kort sagt: han är perfekt. Men idyllen varar inte länge. Snart börjar David visa andra, mer våldsamma sidor, och när Denise verkligen inser vem han är under ytan är det för länge sedan försent att rädda sig själv.

 

Jag tycker att filmen lyckas med att vara riktigt obehaglig utan att för den sakens skull ha paranormala inslag, vilket är en egenskap jag uppskattar mycket hos skräckfilmer.  Kanske är det just avsaknaden av det övernaturliga som gör filmen såpass otäck som den är - man ser den i vetskapen om att allt faktiskt skulle kunna hända en själv i verkligheten...

ENGELSKA BOKHANDLAR, MOULES FRITES OCH EN TRÖJA I CHENILLE.

Nu kommer sista inlägget om Bryssel, prepare yourself.

 

Det var vår sista heldag i staden så vi hade inga aktiviteter inplanerade under förmiddagen. Jag och Jennifer tog således en låååång sovmorgon och sen gick vi ut en vända på stan. Första stoppet blev Sterling Books som sålde massa böcker på engelska. Vi hittade till exempel den här riviga varianten av Romeo och Julia.

 

Tyckte den här titeln också var rätt bra. Dock köpte jag ingen bok ur den här serien, men däremot en bok av Emery Lord. Lägger upp en recension så fort jag har läst ut den.

 

Vi fortsatte vidare till några andra affärer. Jag köpte den här tröjan inne på Pull & Bear, mot bättre vetande. Men den var det cirka finaste plagg jag hade sett och dessutom har jag otroligt svårt att motstå tröjor i chenille.

 

Sen tog vi en lätt lunch på Donken. Och jag vet, egentligen borde man äta på något mer genuint ställe när man är utomlands. Men jag ursäktar mig återigen med att Belgien faktiskt är kända för sina pommes frites.

 

Sen mötte vi upp de andra för att åka lite tunnelbana. Fast vi lyckades åka åt fel håll först. (Surprise.) Jenny försökte fråga Daniel vad han och de andra killarna hade haft för sig under förmiddagen. Hon: "Vad har ni gjort"? Daniel: "Sjupp". Jaha.

 

Tillslut hittade vi rätt. Vi skulle på möte hos Mental Health Europe. Det var en helt okej-intressant föreläsning, men hon som höll i det var tyvärr lite oengagerad. Innan mötet såg vi en diskplockare som jobbade i husets restaurang. Någon kommenterade det. Bostedt: "Men han kanske är vd för något nationellt företag på fritiden"! Vem vet? Allt är möjligt.

 

Efter mötet splittrades gruppen lite, killarna åkte hem och vi tjejer satte oss på Donken en stund först.

 

Och ja, det var väl ungefär det sista jag såg av klassen. På kvällen gick jag och Jennifer ut själva på stan för att (bättre sent än aldrig) testa Belgiens nationalrätt - moules frites.

 

Varsågod för en av de typ tre bilder som finns på mig i min kamerarulle. (Fotocred till Jennifer.) Vi lyckades gå lite fel och hamnade på en gata full med turistfällor där massa inkastare försökte få oss att äta på just deras restauranger.

 

Det hela slutade med att vi hamnade på ett annat ställe som också var mer eller mindre turistfälleaktigt, med undantaget för att de bara pratade franska och av någon okänd anledning inte tog kort (hade uppskattat om vi hade fått veta det innan vi beställde maten). Jennifer gav tumme ner åt musslorna medan jag gav tumme upp, så hon fick alla pommes frites för att det skulle jämna ut sig i alla fall lite. Det var hur som helst ändå ett ganska fint avslut på en väldigt fin resa. Kärlek till alla som var med och gjorde det så bra!

ENTERTAIN US.

Varsågod för lite 90-talsgrunge en mörk tisdagkväll i oktober. Och förlåt för att alla de där inläggen jag planerar att skriva aldrig blir skrivna.

 

Ja, jag vet att det här är typ Nirvanas kändaste låt men det gör den inte mindre bra.

AND ALL AT ONCE SUMMER COLLAPSED INTO FALL.

Det är höst nu! Jag har längtat efter den ända sen det blev för kallt för att ha shorts, och nu äntligen är den här med allt vad den innebär. Jag vet ju att det finns många därute som helst skulle ha sommar året runt, med kanske ett kort uppehåll för jul, men hösten är verkligen underskattad. Därför tänker jag göra en liten lista över saker som är fina med denna årstid, för att påminna er om varför den är värd att älskas.

 

🍁 Flera tv-serier har säsongspremiärer. Personligen ser jag mest fram emot Riverdale och Stranger Things.

🍁 Varm choklad. Behöver jag ens säga mer?

🍁 Stickade tröjor, halsdukar och flanellskjortor... för hösten innebär ju mjuka och mysiga kläder.

🍁 Massa nya böcker kommer ut i bokhandlarna. Till exempel Fejk av E. Lockhart, Karta för förälskade & andra vilsna av Johanna Lindbäck och Sköldpaddor hela vägen ner av John Green.

🍁 Man kan ta promenader genom frasande höstlöv och tjock grå dimma...

🍁 ... och värma sig under en filt med en kopp te när man kommer hem igen.

🍁 Det är en perfekt årstid för filmkvällar med kompisar. Under Halloween blir det självklart tema skräckfilmer!

🍁 Flera nya chipssmaker trängs på hyllorna i mataffärerna. OLW har till exempel lanserat parmesanchips.

🍁 Går man ut i skogen hittar man fortfarande svamp nog till ett par kantarelltoasts.

🍁 Doftljus, duh.

🍁 I november är det dags för NaNoWriMo, vilket jag starkt rekommenderar för alla med skrivardrömmar. Ska själv delta.

🍁 Det är läge att sätta igång elementet och då kan man sitta lutad mot det och lyssna på podcasts eller radio samtidigt som man skissar något (obs, kudde eller liknande behövs att sitta på).

🍁 Naturen blir vacker.

🍁 Alla upplysta husfönster signalerar värme och trygghet när man går hem genom staden på kvällarna.

🍁 Det känns som att man får en chans att börja om.

CHOKLAD GÖR VEM SOM HELST GLAD.

Nu är det på tiden att jag skriver ett nytt inlägg om Bryssel-resan, tycker jag. Detta är det näst sista (cries heavily). Måste planera in några nya äventyr att skriva om sen. Hmm.

 

Vaknade orimligt tidigt med tanke på hur pass sent jag ändå hade kommit hem kvällen innan. Fem är för övrigt ingen rimlig tid att vakna någonsin. Men vi var hyfsat glada ändå när vi gick mot stationen.

 

Som tur var satt det några nya personer vid informationsdisken i tunnelbanan så vi slapp en repris på gårdagens bråk.

 

Hit åkte vi, till EU-parlamentet. Tänker att om man går samhällsprogrammet och är i Bryssel så är det ändå ett måste att besöka åtminstone någon byggnad på EU-området. Vi fick lite information om hur parlamentet fungerade och sen tog vi en titt i Plenisalen. Svensken som guidade oss berättade att Jonas Sjöstedt (tror jag att det var) hade skrivit en deckare där någon hade blivit spetsad på den här statyn. Creepy.

 

I princip alla hus på EU-området såg ut såhär, stora byggnader täckta av glasfönster. Efter vårt besök i parlamentet gick vi och åt en buffé till lunch, för att sedan gå mot Parlamentarium.

 

Parlamentarium är då alltså ett interaktivt museum om EU. Tyckte det var en kul idé, men det blir lite minuspoäng för att man sällan fattade vad de interaktiva grejerna gick ut på. Här till exempel kör mina klasskamrater runt med någon slags soptunneliknande saker med dataskärmar på och det var ju lite svårt att förstå vitsen med det.

 

Att kliva in i det här rummet var som att kliva in i Lustiga Huset. Det kändes som att golvet rörde på sig men i själva verket var det projektionen på väggen som förflyttade sig. Hur som helst så tackade man inte nej till att få sätta sig i en soffa en stund.

 

Efter att ha spenderat den sista halvtimmen på museet med att sitta fastklistrade framför ett spel i ett rum som skulle föreställa parlamentet, gick vi tillbaka ut i friska luften.

 

Det första tåget som körde in på tunnelbaneperrongen var ganska fullt, tror jag. Vi funderade i alla fall på att vänta på nästa men bestämde oss i sista stund för att kliva på ändå. När hälften hunnit stiga ombord började dörrarna stängas. Som tur var fick vi upp dem tillräckligt mycket för att resten skulle hinna upp i vagnen också. Jenny puttade nervöst upp alla: "Skynda, kliv på! Så... MEN JAG DÅ"!!!??? Och så stängdes dörrarna och tåget åkte iväg utan henne. Och hela klassen skrattade så mycket att resten av passagerarna ryggade tillbaka.

 

Tack och lov gick tågen med bara ett par minuters mellanrum och vi återförenades ganska snart. Vilket ju var bra eftersom det var dags för resans kanske allra viktigaste programpunkt: chokladmuseet! Själva museet var väl dock rätt B.

 

Då var det mycket roligare att se chokladtillverkningen och att provsmaka de olika chokladsorterna. Parantes: ett par av killarna satt på en bänk bakom resten av besökarna och klagade på att de inte såg något. Skyll er själva liksom. Hur som helst tror jag att alla blev lite gladare efter det här besöket, för jag menar: choklad är ju världens kanske mest etablerade lifesaver.

 

Resten av eftermiddagen spenderades i olika affärer, framför allt Primark. Usch, det är så farligt för mig att gå in där för jag spenderar alltid så mycket pengar. Det är ju som tidigare nämnt en av mina största talanger.

 

På kvällen hängde jag och Jennifer mest på vårt rum. Jag tittade upp en sväng till Frida och Adisa också. Det roligaste som hände var att Adisa sa "gifflar" när hon pratade om gif i plural, och att Bostedt sa till Ludde i telefon att han skulle komma över om först "fem minuter, en kvart" eftersom han "tänkte på livets svåra frågor". Kvällen avslutades i alla fall på bästa sätt: med en påse chips och en film.

FAVORIT I REPRIS.

Två år efter vår första uppvisning på IOGT presenterar vi en ny show ikväll. Några gamla danser, några nya. Flera av oss som var med då är kvar, fast nu är vi ännu lite bättre. Kl. 18.00 står vi redo på scenen för att ta er med storm. Så se till att vara där.

 

SEDUCE AND DESTROY.

 

                                                                                                                                                           

 

 

                                                                                                                                                           

 

 

                                                                                                                                                           

 

Fotokälla.