TildiMildi

MINNS DU 94?

En låt som gått på repeat hela dagen är The Royal Concepts version av Linnea Henrikssons "Cecilia". Två favoritartister kombinerade = total magi. Lyssna bara!

 

STRUTSAR, KARDBORRAR OCH EN PROMENAD I EN FLOD.

Den sista resan vi gjorde inom Kenya innan vi åkte till Nairobi var också den längsta. Häng med, så får ni se hur det såg ut!

 

Vi packade in oss hela gänget i en matatu. Denna gång var det dessutom extra trångt eftersom Charles bestämde sig för att ta med sin gitarr, vilken tog upp ungefär lika mycket plats som en hel person. Lite onödigt kan man tycka i efterhand med tanke på att han spelade sammanlagt kanske tjugo sekunder på den. Jaja.

 

Typ här slutade vägen vara en väg och blev ungefär dubbelt så skumpig som den hade varit tidigare. Vi var tvungna att stanna och mecka lite med bilen (eller ja, chauffören stod väl för det mesta av meckandet om jag minns rätt). Någon typ som såg ut lite som Jack Sparrow ställde sig och hängde med oss vilket var lite skumt.

 

Var ju hyfsad utsikt där vi var i alla fall. Tyckte den här klippan såg lite ut som en noshörning.

 

Efter en bilresa som totalt hade tagit fyra timmar kom vi äntligen fram till Oldonyiro - vårt mål för resan. Vi blev tilldelade rum där vi skulle bo denna natt.

 

Creepy duschrum som såg ännu mer creepy ut på natten när allt var mörkt.

 

Vi stannade inte på rummen länge utan begav oss ut på äventyr.

 

I Oldonyiro har ActionAid nämligen ett vattenprojekt som vi nu skulle få besöka.

 

Det gick ut på att man hade byggt upp en damm i floden och låtit den täckas med sand, för att inte vattnet skulle dunsta bort. När man sedan ville ha vatten fick man gräva sig ner och hämta upp det.

 

Det kändes väldigt annorlunda att gå ovanpå en flod såhär. Helt surrealistiskt. "Vad gör du"? "Jag tar en kvällspromenad på en flod i Kenya". Eh, va. Så häftigt att man trots allt man redan hade upplevt under resan kunde bli överväldigad ännu en gång.

 

Såg så otroligt paradisiskt ut.

 

Sen blev det dags för en efterlängtad middag. Tror på riktigt inte att jag uppskattade mat innan jag åkte till Kenya? Allt var så otroligt gott när man var hungrig.

 

Nästa dag åkte vi för att besöka FNs matprogram där de, mitt ute i ingenstans, utbildade lokala kvinnor i odlingsteknik. Vi fick hjälpa till att samla ihop ris och rensa bort sådant som inte skulle växa där man odlade. Våra kläder var tillslut helt täckta av kardborrar och kvinnorna skrattade åt oss innan de hjälpte oss att plocka bort dem. På vägen tillbaka till Oldonyiro såg vi skönheterna ovan!

 

En lunch innan vi åkte hem igen.

 

På vägen hem till plattformen stannade vi vid dessa stenformationer och tog det obligatoriska gruppfotot.

 

Och asså, kolla utsikten! Kenya, Kenya... vill tillbaka NU.

SOMMAR I LUFTEN OCH SOL MOT HUDEN.

Innan det blir kallt och ruggigt och mer som svensk sommar brukar vara, och medan det fortfarande är såhär förkrossande fint och varmt ska jag skriva det här inlägget. Jag har, om jag får säga det själv, utnyttjat det fina vädret ganska bra och haft några av mina absolut bästa dagar på länge. Jag har under långhelgen bland annat hunnit fylla år och fira det, träffa några av mina närmsta vänner och titta på lite Eurovision med dem, samt tagit säsongens första bad utomhus (och det var inte ens kallt i vattnet). Och så har jag gått balen! Men det får ni veta mer om inom kort. Tills dess tänkte jag tipsa om lite blogginlägg från andra bloggare, eftersom även de verkar utnyttja sommaren till fullo.

 

- Sandra Beijer äter pizza och hänger i bersåer och på uteserveringar

Flora Wiström fikar chokladbollar i Årstaviken och promenerar i Vitabergsparken

Linn Wiberg åker till Margate med sin bokklubb

- Hanna Olin Månsson lunchar i Ivar Los park och åker till västkusten

- Emma Sundh leker kurragömma i skogen med sina barn

Jennifer Stroud läser ut en bok i solen och äter glass med sin kompis

 

Det ska förresten vara varmt imorgon också, så njut innan regnet kommer.

 

Fotokälla.

NEONSKYLTARNA LYSTE OCH MAN KUNDE TRO ATT VI VAR UTOMLANDS.

För att ta en liten paus från Kenya-uppdateringarna slänger jag in ett inlägg om en sak som jag och min klass gjorde i början av mars.

 

Vi börjar här, strax efter att Filippa hade hämtat upp mig och Fanny och vi hade svängt ut på E18.

 

Snön låg fortfarande kvar ute, men på något sätt kunde man ändå känna att våren sakta men säkert var på väg.

 

Slutdestinationen nådd! Vi parkerade i centrala Örebro och gick för att köpa lite godis. Vi skulle nämligen på bio med klassen!

 

Filmen vi såg var "Hjärtat" och vi såg den i utbildningssyfte eftersom vi just då pratade om relationer i sociologikursen. Tyckte faktiskt rätt bra om filmen, och det var framförallt väldigt fint foto. Sen var det lite småroligt att höra kommentarerna från mina kära klasskamrater under filmens gång. Typ som när Filippa ropade "whoppaaa" när huvudpersonen var full och ramlade in i ett handfat. När vi kom ut från bion hade det hunnit bli mörkt och när vi stod här under neonskyltarna minns jag att Emma sa: "Visst känns det som att vi är utomlands"? Och det låg ändå något i det. Kanske var det på grund av alla ljusen, eller bara för att vi gjorde något roligt tillsammans utanför skolan. Jag vet inte.

 

Men vet att jag älskar äventyr med den här klassen så mycket.

TA MIG TILLBAKA NU.

Ber så mycket om ursäkt för att jag skriver här så sällan, och för att jag nu i maj berättar om saker som hände i februari. Blev en liten fördröjning i rapporteringen där kan man säga. Här kommer i alla fall näst näst sista inlägget om Kenya.

 

Det var söndag morgon och som vanligt låg en stekhet dag framför oss. Men än så länge var temperaturen uthärdlig.

 

Så jag och Adisa passade på och tog en promenad inom plattformens område.

 

Att man fick bo här alltså! Fattar fortfarande inte.

 

På eftermiddagen/kvällen delade vi upp oss i små grupper och gick hem till de lokala familjer vi skulle spendera natten hos. Där jag, Adisa och Frida bodde möttes vi först bara av en massa barn då mamman i familjen var på möte. Tillsammans med det av barnen som hade tagit på sig ansvaret ordnade vi en del med maten (även om jag kan säga att större delen av tiden gick åt att ränna efter barn som antingen ville att man skulle fotografera dem, bära dem eller hämta ner dem från träd). Vi fick äta relativt tidigt medan resten av familjen åt senare. Tror att vi på kvällen var uppåt tjugo personer i det där lilla vardagsrummet? Sen kom natten och vi sov. Tidigt på morgonen tackade vi för allt och gick tillbaka till plattformen för frukost.

 

Efter lunch blev det dags för en väldigt spontan resa in till Nanyuki, som inte hade schemalagts förrän dagen innan då Helena och Henke av en slump hade träffat en kille på ett café. Denna kille visade sig ha startat ett väldigt intressant projekt som vi nu skulle besöka.

 

Projektet hette Simama Project och det hade startats av en amerikansk kille som bestämt sig för att börja hjälpa gatubarn att komma in på skolor. I början hade han finansierat alltihop själv men nu när projektet hade hunnit växa sig större kunde han söka lite bidrag. Det var så otroligt inspirerande och så himla fint. Vi fick också träffa några av barnen han hade hjälpt då vi besökte ett boende där dessa barn vistades när de inte var på sina skolor. Man kunde verkligen se hur glada och tacksamma de var för det här! Usch, blir tårögd av att tänka på det. Vill tillbaka NU och träffa alla dessa fantastiska människor igen.

 

På vägen tillbaka såg vi en regnbåge, för FÖR EN GÅNGS SKULL hade det faktiskt regnat pyttelite.

 

Och trots att vi verkligen älskade Nanyuki och projektet vi besökte var det ganska skönt att komma tillbaka hem till plattformen igen.

IN THE WRONG PLACE AT THE RIGHT TIME.

Tänk att det äntligen är maj! Slut på mörker, slut på snö, slut på kyla och istället sol sol sol. För mig innebär maj en hel massa roliga saker. Ska till exempel gå balen om exakt en vecka och en dag! Fyller dessutom nitton dagen därpå. Till råga på allt har vi precis kört igång med studentuppdragen på skolan, så en del sånt blir det också. Har än så länge hunnit läsa en kärleksdikt för en lärare, men lär bli mer innan månaden är slut. Ny månad innebär ju förstås också ny spellista, så varsågoda!

 

 

SIMBA, PUMBA, DUMBO OCH ALLA DERAS KOMPISAR.

Rubriken avslöjar nog vad det här inlägget ska handla om, men jag skriver det ändå: safarin vi åkte på i Kenya. Det var en av de absolut mest surrealistiska och otroliga upplevelserna jag någonsin haft och helt ärligt blir jag lite tårögd när jag kollar igenom bilderna från den dagen. Men men, nu ska ni också få se dem!

 

Vi gick upp i gryningen och tog oss till grindarna vid plattformen där två safaribilar väntade på oss. Ekonomerna fick ta ena och samhällarna + lärarna fick ta den andra, och så åkte vi iväg.

 

Bland det absolut första vi såg var dessa skönheter! Vi fick åka offroad en kort bit och helt plötsligt var de där: en hel drös med lejon som låg och latade sig i skuggan. Det var ett smart drag att åka till reservatet tidigt eftersom vi annars kanske inte skulle ha sett några av kattdjuren, då de håller sig undan dagtid.

 

När vi åkte iväg igen dröjde det inte länge förrän vi stötte på en sekreterarfågel. Guiden sa att det betydde att det fanns ormar i närheten, eftersom det är det som den här fågeln främst äter. Senare såg vi den ligga på mage och sola!? Tydligen gör vissa fåglar det.

 

Vi hade faktiskt turen att se två lejon till denna dag. De var tydligen på smekmånad, så det blev lite action så att säga...

 

Så himla vackra och mäktiga djur?

 

Bara ett stenkast bort promenerade världens finaste giraffer omkring.

 

I fjärran tornade Mount Kenya upp sig. Fattar inte hur så många spektakulära saker kan finnas samlade på en och samma plats.

 

Schimpanserna hälsade vi också på hos. De var inte riktigt lika vilda som de andra djuren och bodde i ett separat hägn, som visserligen var stort men ändå avskiljt från de andra djuren. (Om jag fattade saken rätt.)

 

En bit därifrån klev vi ur bilarna för att leta reda på flodhästarna. De låg dock och lurade under vattenytan, så vi såg bara ungefär såhär mycket av djuret (som mest). Kanske var lika bra, för om det är något av djuren i Kenya jag faktiskt är rädd för så är det just flodhästarna. Situationen här var lite småläskig, vi stod vid kanten av en sluttning och flodhästarna låg i vattnet nedanför. Visserligen kunde de säkert inte klättra upp till oss, men bara ett två decimeter högt "staket" (som egentligen bara var ett snöre) hindrade oss från att ramla ner till dem.

 

Mitt på savannen fanns det en noshörningskyrkogård. Hur. Sorgligt? Några av djuren hade dött av naturliga orsaker, men de flesta hade blivit skjutna av tjuvjägare. En av noshörningarna hade bara varit ca ett år när han blev dödad, och på hans gravsten stod det "a baby rhino like no other". Asså, mitt hjärta går sönder. VAD ÄR DET FÖR MÄNNISKA SOM KAN KLARA AV ATT DÖDA EN NOSHÖRNINGSBEBIS? Jag fattar inte.

 

För att fortsätta på noshörningstemat så fick vi träffa denna goding. Han blev lite extra omhändertagen eftersom han var helt blind. Och vi fick klappa och mata honom! Hade verkligen aldrig anat att jag skulle få vara med om något sådant.

 

Sen blev det dags för lunch. Jag åt någon sorts wrap med kryddiga köttbullar i, det var helt okej. Milkshaken var god. Jag minns att jag var så trött att jag nästan somnade där i min stol, men bara nästan.

 

Färden fortsatte och vi träffade ett gäng zebror. Zebran var nog mitt absoluta favoritdjur under resan, trots att vi såg den så ofta. Jag tyckte att det var så fint med de små fluffiga ungarna som följde sina mammor vart de än gick. Det fick mig att tänka på den där barnboken, "Underbart, Lilla Zebra!", om någon vet vilken det är. Läste den mycket när jag var liten, så det kändes rätt nostalgiskt.

 

Vi såg afrikansk buffel lite här och där. Tyckte de ingav någon sorts trygghet, de såg så stabila ut på något sätt :')

 

Självklart skulle vi ju balansera på ekvatorn allihop också. Det gick bättre för vissa än för andra.

 

Elefant såg vi en hel del av, men just den här var kanske den enda som inte stod halvt gömd i ett buskage. Allt som allt lyckades vi se fyra av The Big Five, vilket ju ändå var en smärre bedrift.

 

Ett par vårtsvin och några Thomson-gaseller i bakgrunden.

 

Vi började åka mot reservatets utfart, men hann träffa på en del djur på vägen. Bland annat denna noshörningsmamma och hennes tvååriga unge.

 

Och giraffer och impala.

 

Kolla vilken modell! Sen tvingades vi ta farväl och lämna reservatet, men med oss hade vi en drös fotografier och ännu fler minnen så det gjorde det i alla fall lite mindre svårt.

LISTA OM ALLT MELLAN HIMMEL OCH JORD.

Eftersom det var så väldans längesen tänker jag att vi kör en lista såhär på kvällskvisten! Frågorna är tagna från Niotillfem, mer eller mindre i alla fall.

 

Vilken tid är din väckarklocka inställd på?

07.00 oftast, men vaknar av någon anledning alltid ca tio minuter innan. Obs, detta gäller även om jag sätter larmet på andra tider. Vaknar ALLTID precis innan. Någon som har en vetenskaplig förklaring på det?

 

Om du var född som det motsatta könet, vad skulle du ha hetat?

Sven Alfred, med det senare som tilltalsnamn.

 

Hur många resväskor äger du?

Tror jag bara äger en enda, men eftersom jag fortfarande bor hemma kan jag enkelt låna väskor av andra familjemedlemmar om det skulle behövas.

 

Vad gör du exakt just nu?

Förutom att skriva det här blogginlägget väntar jag på att få nya nycklar i spelet Choices så att jag kan låsa upp fler kapitel.

 

Du är ledig. Umgås du helst med en hel barnfamilj eller med en vän?

Hm, älskar visserligen barn men får nog ändå säga vän. Träffar vissa av mina vänner så sällan så när man har chansen får man passa på.

 

När var senaste gången någon stötte på dig?

Senaste gången någon verkligen gick på mig ordentligt var på en marknad i Kenya, men har väl hänt lite smågrejer sen dess också.

 

Morgondagens planer?

Ingenting. Absolut ingenting. Så konstigt, man får en långhelg och så gör man inget direkt av den. Jaja, ska kanske jobba ikapp något skolarbete, kolla lite serier och dricka kopiösa mängder kaffe.

 

Vad åt du till middag senast?

Lax med senapssås och pasta.

 

Vad gjorde du för ett år sen?

För på dagen exakt ett år sedan var jag i Köpenhamn med klassen, och jag och Mandisen gick på Tivoli.

 

Tror du folk pratar bakom ryggen på dig?

Vet att det har hänt förut, så förmodligen händer det då och då nu med. Hoppas de flesta säger snälla saker!

 

Är du blyg inför det motsatta könet?

Om det är någon jag är kär i eller crushar på, så ja. Annars nej.

 

Diskar du din egen disk?

Är jag ensam hemma så gör jag det definitivt. Men det brukar bli så att någon i familjen tar allas disk. Ibland är ju denna någon jag, men inte alltid.

 

Vad har du med dig in på bion?

En Snapple och en stor påse lösgodis. Eller köper förresten oftast godiset i burk, känns festligare och prasslar lite mindre.

 

När sov du senast på golvet?

Nairobis flygplats, innan vi fick gå ombord planet. Blev dock mest mikrosömn eftersom golv är rätt hårda att ligga på.

 

Hur många timmar måste du sova för att fungera?

Sover helst ca sju timmar i alla fall, men fyra timmar räcker gott och väl. I alla fall om det inte blir till en vana.

 

Är du petig när det kommer till stavning och grammatik?

Yes, tyvärr. Gör ju själv missar ibland men det hindrar mig inte från att jämt vara där och hacka på andra när de skriver fel. Ni vet det här att ens liv är en "constant battle between wanting to correct grammar and wanting to have friends". Det relaterar jag lite väl mycket till.

OM JAG KUNDE PAUSA TIDEN OCH STANNA I DENNA STUND.

Vi har nu tagit oss igenom de allra flesta Kenyabilderna och är nu framme vid den andra fredagen denna resa. Fredagar är ju vanligtvis lite extra festliga och det var även denna. Så vi tar en titt på hur det såg ut!

 

Förmiddagen var väldigt varm vilket vi utnyttjade genom att sola lite (såklart). På eftermiddagen mötte vi upp en massaj som jobbade på plattformen. Han hette James, men kallades av någon okänd anledning för Dik-Dik (som djuret alltså). Och den här dagen skulle vi alltså få hälsa på hemma hos honom!

 

Här bodde han alltså, med sina båda fruar och alla sina barn. Vi fick faktiskt igång ett ganska intressant samtal, men det var rätt frustrerande eftersom masajkulturen - och kulturen i Kenya överlag - på många sätt fortfarande är ganska konservativ. Till exempel är homosexualitet olagligt i Kenya, vilket i alla fall för mig känns väldigt konstigt eftersom jag har växt upp bland människor som gång på gång har berättat att vem som helst får bli kär i vem som helst. Faktumet att det faktiskt finns många länder där det inte alls är så känns väldigt svårt att greppa.

 

Sen träffade vi världens sötaste skolbarn på vägen tillbaka och det var ju såklart en ljuspunkt.

 

Tillbaka på plattformen igen åt vi middag och njöt av den ljumma solnedgången.

 

Bougainvillean här känns förövrigt så mycket Kenya. Nu såhär i efterhand är det mest av allt den här platsen jag saknar, men med något blandade känslor eftersom jag både har suttit där och skrattat så jag fått ont i magen och vid andra tillfällen ringt hem och gråtit och önskat att resan tog slut där och då. Det var en otroligt omvälvande resa på alla sätt och vis och även om jag inte alltid var på topp så ångrar jag inte en sekund av den.

 

Anledningen att vi satt och väntade var att vi skulle få besök av masajer som skulle dansa för oss!

 

Rätt vad det var blev vi själva också meddragna i dansen. Måste vara på topp tio-listan över de bästa sakerna med Kenya, att man dansar så mycket överallt.

 

Såklart såg vi de kända masajhoppen också. Erik hävdar att han också gick in i ringen och hoppade, men det såg inte alla och ni vet... det man inte har sett har inte heller hänt. Efter att vi hade dansat klart skulle jag ringa min familj på FaceTime och då ställde sig några av masajkillarna bakom och var med i samtalet. Det var lite kul. Klart slut!

I DIED A LITTLE WHEN YOU STARTED TO LOOK AT THE FLOOR INSTEAD OF LOOKING AT ME EVERY TIME I PASS BY YOU.

 

                                                                                                                                                           

 

 

                                                                                                                                                           

 

 

                                                                                                                                                           

 

Fotokälla.

ALLT VAR VACKERT OCH DET VAR DET SOM GJORDE ONT.

Varför är det så att sorgen griper tag i en när man egentligen borde må som bäst? Man har massa bra människor runtom sig och är på en otroligt fin plats och gör så mycket roliga saker... och så är plötsligt klumpen i magen där. Det är så orimligt, ändå händer det hela tiden. Jag antar att det är något vi alla får lära oss att leva med. Kanske är det så att vi, när allt egentligen är bra, blir rädda att förlora det. För att vi vet att allt förr eller senare kommer till ett slut. Idag när jag skriver det här, är det årets hittills varmaste dag. Det har varit tjugo grader i solen och jag har suttit ute i trädgården i shorts och linne. Det är en bra dag. Jag mår bra. Jag mår faktiskt oftast väldigt bra. Men när jag går hem från dansskolan och de ljumma kvällsvindarna fläktar i håret kommer minnen tillbaka från en annan kväll i ett land långt härifrån. Vi hade åkt taxibuss till Le Rustique för att äta, men jag orkade inte ens halva min portion. Det var den där klumpen. Som var i vägen. Det kanske var just för att allt var så vackert som det gjorde så ont. Att jag visste att jag behövde ta vara på det innan det var försent. Att jag kände att tiden inte räckte till. Att jag ville för mycket och siktade för högt och blev besviken när saker och ting inte blev som jag trodde. Jag har alltid haft lätt för att känna. Nära till gråt, men också nära till skratt. Och jag har ofta tänkt att det skulle vara så mycket lättare om jag bara kunde vara likgiltig hela tiden istället. Att jag skulle slippa bli sådär arg och ledsen som jag ju ibland kan bli. Men jag skulle ju då heller inte kunna känna den där överväldigande lyckan. Så kanske är det bäst att livet är såhär. En berg-och-dal-bana. Ibland går det upp, ibland ner och ibland känns det ordentligt i magen. Som tur är gillar jag ju adrenalinkickar.

 

 

 

 

 

Torsdag kväll i Kenya.

I THOUGHT THAT ONE DAY THE WORLD AROUND ME WOULD START TO MAKE SENSE.

Här kommer ett tips på en av de bästa filmer jag har sett på länge, nämligen "How I Live Now".

 

Filmen är baserad på Meg Rosoffs bok med samma namn, och handlar om Daisy som åker till den engelska landsbygden för att bo hos sina kusiner som hon överhuvudtaget inte känner sen tidigare. Runt omkring dem rasar ett världskrig, men i det grönskande paradis där de själva bor känns våldet ganska avlägset.

 

Det som istället är centralt i historien är hur Daisy sakta men säkert öppnar upp sig för sina kusiner och på nytt lär sig att vara glad och ha roligt. Hon får särskilt bra kontakt med den äldsta kusinen Eddie, men ganska snart måste de fråga sig själva vilken relation de egentligen har till varandra.

 

Alltför snart hinner verkligheten, och kriget, ikapp kusinerna och familjen splittras. Det blir en kamp på liv och död för att de tillslut, kanske, ska lyckas hitta tillbaka till varandra.

 

Alltså, det var längesen jag såg en film där jag kände så mycket för karaktärerna. Otroligt bra skådespelarinsatser, och bonus för en väldigt ung Tom Holland i rollen som kusinen Isaac. Tycker det är väldigt synd att den här filmen har hamnat i skuggan av andra dystopiska skildringar eftersom den förtjänar all uppmärksamhet och kärlek i världen. Så episkt och ändå verklighetstroget.

GRYNING TILL SKYMNING I ELEFANTERNAS OCH HUNDARNAS LAND.

Det var nu lite väl länge sen jag skrev ett inlägg om Kenya, så här kommer ett inlägg om sjunde dagen på plattformen. Känner verkligen att jag drunknar i bilder från resan och det tar sådan tid att skriva om alltihop? Jaja, det går ju inte snabbare för att jag sitter här och babblar så nu börjar vi tycker jag.

 

På onsdagsmorgonen gick vi bokstavligt talat upp innan tuppen och gav oss ut på en liten vandring. Jag hade skaffat pannlampa för detta speciella tillfälle men glömde såklart ta på mig den, så mobilen fick duga som ljuskälla.

 

Vi besteg ett litet berg, inte självaste Mount Kenya tack och lov men nära nog. (Skoja... Kanske.) Ljusen vid horisonten kommer från Nanyuki, som på natten plötsligt inte såg ut att ligga så långt bort.

 

Anledningen till att vi hade gått upp så tidigt var att vi hade bestämt oss för att titta på soluppgången. Vi fick dock vänta en bra stund på den, men det var okej. Som ni ser följde en av hundarna på plattformen med oss hela vägen upp på berget. Frida hade döpt den till Greta, så det blev vad alla kallade den resten av resan.

 

Äntligen började det bli lite ljusare. I fjärran såg vi några silhuetter på ett annat berg och jag vet inte varför men vi diskuterade en lång stund huruvida de var elefanter eller inte. Av någon anledning fick vi för oss att de rörde på sig. (När dagen väl kom sen såg vi att det bara var kaktusar. Eller om det var stenar. Minns inte exakt, men inte var det elefanter i alla fall.)

 

Hela gänget samlade! Fina ju.

 

Soluppgång och hund - två billiga trick för att få en snygg bild.

 

Tillslut, efter typ en timme, tittade solen upp över kullarna. Nu passade det sig tydligen att komma fram.

 

Det var dock värt all väntan.

 

Tittar de på utsikten, eller posar de för ett foto? Ingen vet.

 

Alla: "Erik, ska inte du också klappa Greta"? Han: "Eh... nej"? Ni ser ju hur det gick.

 

Efter att ha spenderat resterande delen av förmiddagen med att ha hjälpt till vid en odling på plattformen åkte vi in till Nanyuki för att gå på marknaden. Vi mötte samma man som hade försökt haffa på oss förra gången vi var där, och när han såg oss ropade han: "Madame! Come here! I want to show you something"! Gick väldigt snabbt därifrån då.

 

Sen mötte vi en av tjejerna som hade varit med och spelat teater med oss två dagar tidigare och det var ju fint. Jag hann även med att köpa två mangos och en passionsfrukt. Därefter gick vi till Cedar Mall och köpte chips, glass och dricka. Vi hittade de andra i gruppen vid ett bord på Java så då satte vi oss där tills vår matatu kom och tog med oss till plattformen igen.

 

Väl hemma igen samlades vi vid Helenas och Henkes lilla stuga för att göra i ordning hamburgarna till vår grillkväll.

 

Kan inte säga att jag hjälpte till så mycket. Jag brukar skylla på att jag är den som fotar allt, men egentligen beror det bara på att jag är lat och lite självisk. Förlåt för det kära ni. Hur som helst var det en fin kväll, med mycket sommarstämning och en liten stund kändes det som att det mesta i världen var okej. Trots allt hemskt vi redan hade sett under resan. Trots allt hemskt vi skulle komma att se därefter. När vi satt där, omgivna av doften av grillrök och sommarkväll, var det mesta faktiskt bra.

I'D RATHER HAVE THIS EMPTY SEAT BY MY SIDE.

Älskar ju bandet Weathers som ni kanske vet, och för inte särskilt länge sen släppte de äntligen, äntligen lite nytt material. Här är en av låtarna, "The Night Is Calling". Som vanligt stort plus för Cameron Boyers hår och klädstil.