TildiMildi

Om tiden som går fast man inte vill

 

Vad är ditt förhållande till tid? Jag har oftast sagt att jag har två stora rädslor här i livet. Den första är sniglar, och den andra är tid. Främst för att den går alldeles för snabbt. Och på många sätt känner jag att jag slösar så med dagarna. (Nej, nu får jag panik på riktigt. Jag klarar inte av att tänka på att tiden går.) Jag menar, det finns ju alltid en risk att man kommer dö dagen därpå. Och även om man lever tills man blir gammal kan man ändå inte räkna med att bli så mycket äldre än sextio. Det är inte ovanligt att gå bort i den åldern. Skulle jag leva tills jag blir sextio betyder det att jag redan har levt en fjärdedel av mitt liv. Och vad har jag hunnit med på den tiden? I-n-g-e-n-t-i-n-g. Jag har spenderat de flesta av mina dagar med näsan i skolböcker. Jag har sovit bort halva mitt liv. Jag har aldrig träffat någon jag blivit kär i som blivit kär i mig. Och det gör mig så sjukt rädd. Jag är så rädd, så rädd för att inte hinna bli lycklig innan jag dör. Så rädd för att inte hinna leva innan jag dör. Det finns det där uttrycket att allt blir bra i slutet, och är det inte bra än så är det inte slut. Saken är den: det tröstar mig inte. Tvärtom. För det måste också betyda att när man äntligen har fått det som man vill ha det, när man äntligen är lycklig, så måste det ta slut. Nej. Jag vill inte tänka mer på det. Nu blir det lite lättsammare!

 

Vilken tid på dygnet gillar du bäst? Det beror på var jag är och vad jag ska göra. Morgnar är oftast en favorit. Jag älskar att äta brakfrukostar, och tycker om sättet solen silar in genom persiennerna på morgonen. (När det inte regnar förstås.) Man har liksom hela dagen framför sig och massa möjligheter! Jag brukar känna: IDAG SKA JAG UT PÅ ÄVENTYR! Det är en skön känsla. Men jag gillar inte morgonen när jag till exempel vaknar dagen jag ska åka hem från en festival. Nej, då har jag en stor klump i magen. På festivaler är nätterna generellt sett mycket bättre. Typ klockan 1-3 när man dansar som mest och efteråt kan hamna i en skrattande hög på en bäddsoffa i en husvagn med sina kompisar. Då blir jag bara varm i hela kroppen och glömmer bort att jag måste åka hem.

 

Vilken är den bästa veckodagen? Hm. Måndag kanske? Träffar sällan kompisar utanför skolan och dansen numera, och framemot söndagskvällen har jag börjat sakna dem rejält. Då är det kul att komma tillbaka till skolan och dessutom är det danslektion på kvällen. Varje måndag är också en ny början och det blir man alltid glad för. Annars är onsdagar oftast okej, för har sovmorgon i skolan och dessutom tenderar roliga saker att hända på onsdagar. Händer det inte något annat roligt så är jag på dansen och det är också roligt. (#flum-mening) Fredag är bra-dag om man ska göra något roligt under helgen. Ett tag tyckte jag riktigt illa om fredagar för jag mådde skit och på helgerna blev jag ensam med allt jobbigt som försiggick i mitt huvud. Men är inte så längre!

 

 

När går tiden som snabbast? När man är på festival, när det är julafton, när man ska köpa biljett i sista minuten till ett tåg, när man är fjorton år, när man byter om mellan två av sina dansnummer på föreställningen och när man lever.

 

När går tiden som mest långsamt? När man åker bil till Sälen, när man vaknar klockan fyra på sin födelsedag och väntar på att ens familj ska sjunga för en och när man gör plankan.

 

Hur länge tar det för dig att sminka dig? 10-20 min. Beroende på hur mycket smink jag använder och hur grundligt jag gör det.

 

Vilken tidsepok skulle du vilja leva i bortsett från denna? Räknas 80-talet som en epok? Förmodligen inte, men då skulle jag kanske velat leva. Älskar hur folk såg ut på den tiden. Älskar filmerna. Älskar hur all musik lät, alla elpianoslingor. Sånt görs liksom inte längre.

 

Äter du fort eller sakta? Fort. Om jag inte pratar samtidigt, isåfall sakta.

 

Vad gillar du mest att lägga ner tid på? Dans, resor, festival, läger, att skapa något, kvalitetstid med familj och kompisar. Läsa, om det är en riktigt bra bok.

 

När brukar du gå och lägga dig på vardagar? Cirkus tio-halv elva. Sover oftast som en stock. Skolan är ju liksom inte direkt uppiggande.

 

 

Ditt längsta förhållande? Lätt fråga att svara på. 0 år, 0 månader, 0 veckor, 0 dagar, 0 timmar, 0 minuter, 2 sekunder.

 

Vad är den längsta perioden du varit singel? Ja, hela livet antar jag.

 

Vad skulle du gärna haft mer tid till? Att åka på läger och festivaler, träffa kompisar, och skriva på roman nummer två.

 

Vad gjorde du för tre timmar sen? Skickade en egenskriven novell till Amanda och Veronica. Det är jättenervöst, för syftet med den var att jag skulle öva på att skriva sexscener och jag har ingen aning om ifall jag lyckades med det.

 

Vad gör du om tre timmar? Äter, duschar, provar kläder, läser, skriver, lyssnar på musik. Något utav detta. Lite svårt att säga vilket av dem det blir.

 

 

Var ser du dig själv om tio år? Lägenhet på Södermalm, världens bästa partner, anställd som krönikör på en tidning, med bokkontrakt på Gilla Böcker. Vore ju drömmen. Antagligen blir det inte riktigt såhär, men förhoppningsvis bra ändå.

Så mycket kärlek som ryms i ett knottbett

Efter vi hade stigit av vår kundvagn promenerade vi tillbaka till skolan, för där var det dags för lunch. Enbart för svenskarna. Det kanske inte är något vi tänker på varje dag, men Sverige och Finland är de enda länderna i världen där man får gratis skollunch. Under vår korta vistelse i Münster slapp vi dock betala, men tyskorna hade med sig matsäck (såg det ut som, jag såg en hel del lunchlådor) istället för att äta i cafeterian eftersom att det blir ganska dyrt om man ska göra det varje dag.

 

 

Jag tyckte att maten var ganska god. Något kycklingaktigt. Eller var det kanske fisk? Oj, nu känner jag mig som en idiot. Man tycker ju att man borde märka skillnad på kyckling och fisk. Hur som helst serverades det tillsammans med sötsur sås, sallad och ris (om jag minns rätt). Samt en väldigt suspekt efterrätt. Någon yoghurtsak med fruktbitar i.

 

 

 

Sen gick jag och Fanny x2 ut på äventyr. Bland det första vi såg var detta. Värt att skratta lite åt. Det denna skylt betyder är alltså att om man parkerar där trots förbudet kan bilen bli ivägbärgad. Någon brydde sig uppenbarligen inte om detta. Det bästa var att nästa gång vi gick förbi var denna bil borta. Uh-oh. Vi hittade en livsmedelsaffär bland det första vi gjorde. De sålde chokladkakor inslagna i Stormtrupper-papper. Det var jag tvungen att köpa till brorsan. När vi fortsatte lite längre in i butiken hittade vi massa smink. Som var svinbilligt. Nu kanske ni tänker ja men det är väl urkass kvalitet då. Men i alla fall alla de produkter jag köpte har faktiskt funkat riktigt bra. Och de sålde inte bara sådana här okända konstiga märken, utan även till exempel Maxfactor som ändå finns i Sverige. En produkt därifrån kostade ungefär hälften i Tyskland av vad den skulle kosta här. Åk till Tyskland! Köp smink!

 

 

Efter att ha suttit i helt underbart solsken en stund gick jag och Fanny x2 tillbaka till skolan. Där tog vi en obligatorisk selfie framför den svenska flagga som sötnosarna till tyskor hade hängt upp. Fanny B är förresten nog den enda jag vet som kan le på bild så att tandställningen syns och ändå vara skitsnygg. Själv har jag aldrig lyckats. Det spelar liksom ingen roll hur fin en människa är i sin tandställning, syns den på fotot ser det konstigt ut - på alla. Utom Fanny B då. Ps. Orättvist.

 

 

 

Utanför skolan mötte vi upp alla andra. Vi fick dela in oss själva i grupper och då blev det ganska snabbt klart att jag, de båda Fanny, Doro, Merle och Johanna skulle vara en grupp. Vi fick ett papper - på tyska - där det tydligen stod massa uppgifter skrivna. För att lösa dessa uppgifter var vi tvungna att gå till olika sevärdheter i staden. En av dessa var en kyrka med en berömd klocka i. Nu lägger jag dock istället upp ett foto på några glasfönster som av någon anledning kändes långt mer moderna än de man vanligtvis brukar se i en kyrka.

 

 

 

Jag och de andra två svenskorna var mycket trötta i fötterna och längtade mest av allt efter att få sitta ner någonstans och bara sova. Det fanns det dock inte tid till. Som tur var så var det soligt och vår överallt så det gjorde i alla fall mig lite gladare.

 

 

 

När vi gick förbi stadsbiblioteket såg vi en snygg kille i fönstret. Det gjorde alla på bra humör. Sen styrde vi kosan mot caféet som sålde Münsters bästa glass. Och gott var det. Jag åt björnbärssorbet och hasselnötsglass. Asdfghjkl. Gah.

 

 

 

Vi besökte diverse olika kyrkor. Det finns typ 40 stycken i Münster. Vi gick till alla. Kändes det som. Ja, jag antar att vi blev lite mer bildade. But first. Let me take a selfie. Lägg märke till Merles besvikna min i bakgrunden. Varför fick inte jag vara med? De ignorerar mig. Det här ska de få fa-an för! Nej, skoja, Merle är supersnäll.

 

 

 

Efter att ha gått i två livstider försökte vi få en främling att ta en ”crazy” bild på oss när vi låg/satt mellan bokstäverna i ordet MÜNSTER på den där gräsmattan jag nämnde tidigare. Det blev sisådär bra. Istället gick vi ner till Aasee och där tog vi några riktiga fulbilder tillsammans. Satt och njöt i solskenet och av att nästan doppa fötterna i vattnet, liksom bara snudda skosulorna vid ytan. Gosh, så skönt.

 

 

 

Väl tillbaka på skolan mötte vi alla andra. Det togs fram marinerat kött och korv av olika slag, samt en hel del pastasallad och bröd. Jag och Fanny fick smaka jordgubbar av Marua. Eller det var Filippa som bjöd men det var Maruas jordgubbar. (Tror jag.) (Förvirrad.) Jag ville typ börja gråta för att det var så skönt att bara sitta ner och inte behöva göra någonting.

 

 

Vi åt och åt och åt. Och åt lite till. Sen blev jag plötsligt trött på att sitta still och bestämde mig tillsammans med Fanny B att vi skulle gå till framsidan av skolgården. Där var Marua, Veronica, Daniel, Ludde och Axel och vi satte oss en stund hos dem, och kvällssolen sken och allt var bra. Det övades på att hjula, att lita på varandra (ni vet den där grejen när man faller bakåt och den andra ska fånga) och somliga övade även på att röka elcigg (säger inte vem det var, men det var inte Marua, Veronica eller jag i alla fall). Någon idiot hade försett Daniel och Ludde med cyklar så de åkte runt som ett par primitiva galningar. När Anette skulle ha genomgång sladdade Daniel in bredvid henne och bromsade inte förrän farligt nära - typ en halv decimeter ifrån henne. Hon var helt kolugn.

 

 

De allra flesta tog bussen vidare mot nästa stopp för kvällen. Det slog mig, det är en så himla fin känsla att åka buss med vänner en kväll och kliva av vid samma station allihop för att göra något roligt. Det är så himla många gånger jag har sett gäng göra just det, men jag tror helt ärligt inte att jag har varit i den situationen själv förut. Nästan kanske, men close shoot no rabbit. Nu till var nästa anhalt var: Anikes hus. Det blev lite konstigt dock eftersom hon inte hade hunnit komma hem själv när vi plingade på, men hennes föräldrar var väldigt gästvänliga och trevliga och släppte in oss i alla fall. Vi hängde på bakgården, där det var uppdukat med massa godis och svingoda chips. Där satt vi och pratade och skrattade och hade allmänt kul. Vi var några stycken som lekte Jag har aldrig och under tiden så klargjordes det exakt hur hög Daniel var den här kvällen. Han sprang runt i hela trädgården och då och då tog han tio-femton stycken av Maruas Haribogodisar och en gång drack han upp halva mitt colaglas och vid ett tillfälle stod han och stirrade in i en vägg. Helt borta.

 

 

Det svalnade i takt med att solen gick ner och Anikes föräldrar kom med filtar till de som fortfarande ville vara ute. Några spelade rundpingis, vi lyssnade på musik, jag gungade lite - för man passar ju på när det finns en gunga. Jag fick mitt första knottbett för i år och är inte det ett sommartecken så vet jag inte vad som är det. 

 

 

Doro är så himla söt förresten, håller ni inte med? Nu syns i och för sig inte så mycket av hennes ansikte, men ni fattar. Jag var i lag med henne och Elisabeth på kubb. Vi vann över Marua, Jasmina och hennes pojkvän (som jag aldrig uppfattade namnet på) två gånger. Tredje gången vann de. Fjärde gången hann vi bara få ner hälften var ungefär innan Doros pappa kom och hämtade oss. Han skulle skjutsa Jasmina och Emma också, och vi hann nästan åka innan Jasmina kom på att Emma inte var med. Hon fick gå in och hämta henne, och sen åkte vi hem. Jag somnade mätt som ett svin, trött som en Tilding.

Och hjärtat slår såhär hårt för nu är jag nästan den jag vill vara

Väckarklockan var inställd på tio över sex. Jag vaknade nästan två timmar innan larmet ringde. Det gjorde ingenting. Absolut ingenting. För jag hade tre hela dagar i en superfin stad framför mig. I takt med att det ljusnade började fåglarna kvittra utanför fönstret och jag tänkte det är verkligen vår och så fick jag en sådan här kick som man får när man inser att solen kommer skina hela dagen och att man har massa äventyr framför sig. Jag sminkade mig i morgonljus och gick ner till köket där det var uppdukat med massa frukost. Jag åt minibaguetter med Nutella, som visserligen inte är typiskt för Tyskland men däremot för Doro. Sju minuter över sju gick bussen till skolan. Där börjar nämligen allas första lektion 7.50. Det vill säga nästan en timme innan jag tidigast börjar här i Sverige. Men när man är i ett annat land känns precis allt man gör där nytt och intressant, till och med att vakna klockan fyra på morgonen. När vi klev av bussen var det tjugo meter från ett mysigt bageri som sålde ofantligt stora chokladcroissanter. En sådan prövade jag (tack Doro!) och den var olagligt god. Väl framme vid skolan mötte jag Veronica och Adisa, och shit vad glad jag var att träffa svenskar! Att träffa folk från min klass igen! Jag hade faktiskt saknat den under de timmar jag varit ifrån den, och bara det säger något om hur mycket situationen i klassen förbättrats på mindre än ett dygn. Det första som hände när klockan ringde in var att alla svenskar skulle följa med sina respektive tyskor till deras lektioner, vilket alla gjorde. Det vill säga alla utom Ludde, som av någon okänd anledning svassade in på biologin, där jag och Tova var, istället för på spanskan, där hans tyska Anike var. Hon kom efter cirka en kvart och hämtade honom. Alla skrattade. En kvart senare kom han in i klassrummet igen. Alla skrattade ännu mer. Alla utom läraren. Hon gillade oss inte. Undrar varför… Sen fick alla svenskar träffa skolans rektor. Han bjöd på Haribos, så då är det en bra rektor. Vi samlades i entrén för att möta upp läraren som skulle guida oss genom Münster. Hon började presentera sig själv och precis då gled Daniel upp bredvid henne och la en arm runt hennes axlar, och hon bara you should NOT do that! Och det var väldigt roligt.

 

 

Münster är en cykelstad, som jag kanske redan nämnt och regeln "If you stop, you lose" gäller. Det är typ troligare att bli överkörd av en cykel än av en bil. Vi gick över en av kanalerna och fotade kors och tvärs överallt.

 

 

En gruppselfie mitt emellan en stor gräsmatta där MÜNSTER + någonting någonting stod skrivet med gula blommor, och Aasee.

 

 

Älskar denna bild. Tycker den fångade precis hur alla är. Barbara med kameran beredd, Emma inte lika beredd på att fotot skulle tas, Adisa och Tova posande, Axel och Daniel kaosande, Veronica med VA!-minen, Frida alltid lika cool, och så förstås Ludde - alltid på väg någon annanstans.

 

 

Marua, fancy och perfekt.

 

 

Prinzipalmarkt.

 

 

Lambertikirche. Vi gick upp högst upp i spiran, vilket är något som de flesta turister inte får göra. Guiden sa åt oss att vara tysta så att ingen skulle upptäcka oss och bli avundsjuka. Ja. Det första vi gjorde när vi kom ut och såg utsikten var att vråla OOOH SHIIIIT AMAGAAAWD. Lyckat. Men förståeligt.

 

 

Whoa.

 

 

Guiden skulle ta en bild på mig och Veronica, men började filma istället. Hon bara it's the red button right? Jag bara nej. Jag visade vilken knapp som var den rätta. Hon tittade på kameran en stund, och bara yes, done. Och så gav hon tillbaka kameran. När jag skulle titta hur bilden blev visade det sig att hon inte alls hade tagit någon bild. Då fick vi be någon annan (som jag glömt bort vem det var) och då blev det äntligen bra.

 

 

Kolla trappan liksom. Det värsta var när jag kom till slutet av den och dörren där nere var stängd och jag inte fick upp den. Men jag hade tydligen inte tryckt ner handtaget tillräckligt långt.

 

 

Vi - jag, Fanny, Fanny, Doro, Johanna och Merle - gick på marknaden. Där såldes massa blommor och jordgubbar och annat fint.

 

 

Vi gick till slottet och sen hittade vi en kundvagn som jag och Doro skjutsade runt varandra i. Första försöket välte den. Vi skrikskrattade och sen prövade vi igen. Då kom vi ända fram till ett övergångsställe. Där såg vi en polisbil som förmodligen var ute efter oss. Vi bara OH SHIT GET OUT GET OUT och jag fick hoppa ur vagnen. Och jag tänkte att även om jag åkte hem till Sverige precis just då så hade jag redan haft så otroligt roligt att det var värt resan.

To the place place place, we're on our way way way

En kabinväska på under tio kilo. Handbagage med trasig dragkedja. Något för varma skor, en svart skinnjacka som bara är snygg om man låter bli att stänga den. En ny tröja med en nästan osynlig chokladfläck på magen. Repiga solglasögon, stela jeans. Ett hjärta sprängfullt med kärlek.

 

Tyskland. Shit, Tyskland! Jag hade väntat i en evighet och nu var dagen här. Jag skulle flyga utan min familj för första gången, åka till ett helt nytt land och dessutom tillsammans med min helt underbara klass. Man kan ju tuppa av för mindre.

 

 

 

Vi åkte buss i två timmar för att sedan kliva av vid Skavsta, Nyköping. Flygplatsen var pluttliten. Fördelen med det var att vi knappt behövde köa alls någonstans och att det var lätt att hitta. Nackdelen var att det inte fanns så mycket att göra under de (cirka) två timmar vi hade till godo innan flyget skulle gå. Vi åt våra respektive medhavda lunchar, tog åtskilliga spegelselfies på toaletten som jag för övrigt inte rekommenderar er att gå på och sen upptäckte vi lyckligtvis att Pressbyrån hade 50% på all GB-glass. Alla: KÖP KÖP KÖP! Vi kladdade ner oss rejält under tiden vi åt dessa, men det var det värt.

 

 

 

Sen gick vi igenom säkerhetskontrollen, scannade av utbudet i tax free’n och ställde oss att vänta vid gaten. Och tillslut! Vi fick prommenixa bort till planet, hitta våra platser. Jag hamnade bredvid två främlingar som pratade högt och bredde ut sig över både sina egna såväl som mitt säte (nej nej nej). Sen lyfte vi. Vi flög i kanske en och en halvtimme. Cirka hälften av tjejerna i klassen tyckte att en steward var snygg. Den andra hälften tyckte att andrepiloten var den snygga. (Jag tillhörde den sistnämnda gruppen om någon undrar.) Så började planet sjunka. Nedanför oss bredde fält och åkrar ut sig. En duns, och vi hade landat. I Düsseldorf.

 

 

Det första vi såg efter att vi hade fått vårt bagage var denna underbara milkshakemaskin. Rekommenderar jordgubbssmak här, so bad! Inte för att jag själv köpte något, jag är ju snarare en sådan här snål typ som smakar av andra istället… Hyfsat bra första intryck av Tyskland ändå. Sen gick vi till bussen med våra väskor. Eller, somliga åkte bagagevagn istället. Med somliga menas Ludde och Daniel. Fick frågan därifrån om jag var glad, jag tänkte men shit syns inte det, jag är ju svinglad, gladare än på väldigt länge. Sen ramlade de av bagagevagnen och då blev jag, och alla andra om möjligt ännu gladare. Frida, den lyckosten, fick det på bild.

 

 

 

 

Vi åkte igenom landskapet med bussen. Det var knallgrönt, vårigt och döfint prick överallt. Någon ropade TITTA DÄR ÄR EN ÄLG för att lura oss andra att titta ut, fast det inte finns några älgar i Tyskland. Sen ropade någon annan att det fanns något annat intressant att se utanför, som jag inte kommer ihåg vad det var. Veronica blev jätteintresserad och bara ÅH VAR DÅ och precis det ögonblicket fick jag på bild. Stor bonus var att Marua på sätet bakom hade värsta mördarblicken. Jag älskar den bilden.

 

 

 

Efter att ha ropat DÄR ÄR DONKEN ex antal gånger svängde busschauffören av och vi fick stanna en stund för att äta hamburgare och nuggets. Den sista sträckan sjöng Daniel konstant i någon sorts falsett som jag känner mig väldigt tveksam till. Jag känner såhär: antingen gick han på droger hela Tysklandsresan eller så går han på lugnande tabletter alla andra dagar.

 

 

 

Tillslut, tillslut kom vi fram till Münster. En och en halv timme efter sagd tid. Alla tyskorna med sina familjer stod och väntade, och det blev ett kärt återseende. De kändes inte som främlingar, som första gången vi träffade dem, utan som gamla vänner. Vilket de ju nästan är, i alla fall för mig. Jag och Doro åkte hem till henne. Hon bodde i ett helmysigt tegelhus med underbar innergård. Jag installerade mig och hälsade på alla familjemedlemmarna. Det blev italiensk pasta till middag med chokladpudding till efterrätt. Jag och Doro tittade på bilder en stund och sen la jag mig helt slut efter att ha varit på resande fot hela dagen. Det var en fantastisk känsla, att somna i en fantastiskt skön säng, hemma hos en fantastisk kompis efter en fantastisk dag.

Poängjakt, Örebro och chips

Fredagen var sista dagen då tyskorna var här. På förmiddagen var alla tyska tjejer på Gäddan och hälsade på de som läste tyska som b-språk. Då fick inte svenskarna följa med. Vi satt kvar i skolan och njöt av att kunna prata på vårt eget språk. När de kom tillbaka åt vi lunch i matsalen och pratade om vem som hade en crush på vem, samt andra viktiga saker. Klockan tolv samlades alla i B2 och där blev vi indelade i lag. Det var dags för poängjakt. Jag, Adisa och Frida var i lag tillsammans med våra tyskor. Jag tror att vi var de som gick mest in för det. När startskottet gick sprang vi nämligen som galningar ut i biblioteket, genom korridoren och bort till skåpen. Jag hängde bara med strömmen, sen stannade jag upp och bara eeh vad gör jag? Frida och Adisa tog Fridas bil och åkte iväg för att utföra uppdrag man inte kunde göra i skolan. Jag stannade med tyskorna och vi tog reda på rektorns skostorlek, visade två främlingar hur vig jag hade blivit, bröt arm med biträdande rektorn, sjöng kärlekssång på knä för lärare, fick långhårig kille att spela gitarr (och headbanga - bonus där), dansade Räven raskar över isen, gjorde Congaline genom biblioteket och… ja, jag behöver väl inte ens säga att vi vann? Rätt stort också, tror jag. På eftermiddagen gick jag och Doro till muséet och tittade på utställningen där. Sen åkte vi till Örebro. Där åkte vi upp i Svampen, tittade på slottet och gick i affärer. Vi köpte likadana take away-muggar. På kvällen åt vi chips och tittade på Skruva den som Beckham. Nästa morgon åkte alla tyskorna hem. NAAJ! Men när det här inlägget publiceras är jag faktiskt i Münster och hälsar på dem. WHEY!

 

 

 

Sveriges huvudstad med världens bästa tyskisar

På torsdagen när tyskorna var här hände det som alla svenskar hade väntat på. Stockholmsresan! Det är faktiskt alltför sällan jag är i Stockholms innerstad, även fast jag har många släktingar i trakten så blir det inte så ofta jag åker in till själva centrum. Men nu var det dags! På bussen spelades det musik på hög volym (kanske lite för hög) och sjöngs för full hals (kanske lite väl högt där också, och framförallt lite väl länge). Väl framme gick vi på Vasamuseet. Visningen där var tack och lov på engelska, så vi svenskar förstod också. Efteråt fick vi fritid. Vi blev erbjudna skjuts till Sergels torg med bussen, men jag, Doro och inte mindre än fem tyskor till (Johanna, Elisabeth, Judith, Merle och Barbara) valde att ta Djurgårdsfärjan istället. Det hela var min idé och jag sa det är lugnt, vi kan köpa biljett ombord. Och vad händer? Först får vi vänta en lång stund på färjan. När den kommer får vi inte gå ombord för att vi inte har köpt biljetter än. Vi måste vänta på nästa färja och under tiden köpa biljetter i en automat som bara tog typ Visa. (Vilket inte jag har.) Som tur var så hade vi lärar-Elin med oss som hjälpte oss att köpa biljetterna. Sjiuh. Jag kände mig lite ledsen för att allt hade blivit fel, men tyskorna var jättesnälla mot mig, vi pratade och hade roligt när vi väntade och när vi väl fick komma ombord på nästa båt så tyckte de att det var så fint och trevligt att allt blev bra igen. Som tur var var det faktiskt soligt just då. När vi klev av vid Slussen gick Elin in mot Gamla Stan och vi andra mötte upp Fanny och Fanny. Tillsammans med dem tog vi trapporna (eftersom Katarinahissen fortfarande är stängd) upp till utsikten över staden. När den första av oss satte foten på det första trappsteget kom spöregnet. Väldigt olägligt. Som om vädergubben bara HA där fick ni! Dock gick regnovädret snabbt över… till ett brutalt hagel som till och med var värre än det i Paris. Det haglade så hårt att våra paraplyer fälldes ihop runt oss!? (I alla fall mitt. Det är inte vad det har varit längre.) När vi hade tittat på utsikten i all hast rushade vi nerför trapporna i panik och kom snabbt överens om att skippa det där med att gå på en mysig genuin restaurang och gå in på Donken på andra sidan vägen istället. Det blev bra det med, framför allt för att de säljer frappuccino. Jag dippade pommes frites i min frappe, för det är så himla gott. De andra såg dock skeptiska ut och Doro frågade om jag var gravid, för då brukar man ju gilla att äta konstiga saker. (Nej, jag är inte gravid.) Sen var det faktiskt väldigt soligt en liten stund och vi tog några bilder på vårt gäng, med Mälaren som bakgrund. Vi strosade igenom gamla stan där alla tyskorna fick turista hur mycket de ville. Sen nådde vi äntligen Bengans, jag gick in och höll på att dö, för det är ju himmelriket nästan där inne. Jag ville köpa alla skivor i hela butiken. Det slutade med att jag köpte tre. Det kallas självkontroll. Vi gick in på diverse affärer som inte fanns i Tyskland, till exempel Lagerhaus (åh). När vi kom fram till Gallerian bestämde vi oss för att splittra gruppen. Fanny och Fanny gick in på Kicks det första som hände och sa åt mig att visa tyskorna var toaletten låg. Det var ju inte så smart att lassa över det ansvaret på mig, för jag hade ingen aning. Vi irrade runt ett bra tag i gallerian innan jag tillslut hittade var det var. Väl där splittrade vi gruppen en gång till. Jag och Doro gick tillsammans eftersom vi ville shoppa. Vi gick in på Hollister bland annat och där köpte jag en randig tröja som jag gillar skarpt. Efter en timme mötte vi upp de andra igen och gick till Dunkin Donuts där vi köpte ett sexpack munkar. Jag åt en vid namn Heartbeat som var sååå god! Vi lurade Fanny (B) att hon var tvungen att spara donutskartongen och ta med den till Tyskland eftersom att de är så eftertraktade där. Hon gick nästan på det. När hon fattade att jag inte var seriös fick jag som kompensation slänga kartongen åt henne. Det var lite svårt att få ner den i soptunnan, så jag stod där och bankade på den för att den skulle gå ner. Mm. Jag är bra på att vara normal. Efteråt gick vi till bussen. Eller sprang. För det började regna igen. Vi åkte hem och väl hemma åt vi massa köttbullar och det var slutet på en bra dag.

 

 

 

 

 

Måndagspepp

Glad måndag på er! Jag är verkligen glad idag faktiskt, för vi hade muntliga nationella prov i svenska i morse och jag fick A! Så förbannat glad alltså! Utropstecken kan aldrig användas för ofta! Sen gick jag, Amanda, Fanny, Frida och Veronica till stan för att leta presenter till tyska tjejerna. Jag inhandlade nya Loka Crush som jag tänker dricka på resan imorgon. För ja, imorgon drar vi! Till Tyskland! Vi satte oss och åt pommes-tallrik på pizzerian och ventilerade alla våra tankar kring morgondagen, samt taggade sönder. Vi får alltså se hur det blir med bloggandet under veckan... Men en finfin pepp ska ni få!

 

Chloe Sheppard fotograferar porträtt på unga tjejer, som är så himlans drömmiga. Länk till hennes Instagram här!

 

Världens sötaste gif på en spargris här.

 

Aerospin är en av de nya attraktionerna på Liseberg. Kolla in den!

 

Birdy har släppt nytt album. Hon är så sjukt duktig, lyssna lyssna lyssna! Albumet heter Beautiful Lies och finns på Spotify!

 

Till sist ett filmtips! The Great Gatsby (varianten med Leonardo DiCaprio). Asdfghjkl. Så himla bra.

En stadstur på tyska, filmmys och Sweden's next best gymnasium

Onsdagen var den första heldagen med våra tyska utbytesstudenter. Efter lite frukost i allas respektive hem samlades vi på skolan klockan nio. Vi visade våra tyskor runt på skolan. Vasa är ju inte ett speciellt stort gymnasium så snart hade de sett allt. Då roade jag, Fanny, Doro, Johanna och Elisabeth oss med att knacka på dörrar till olika klassrum och säga "Hi we just wanted to say hello from the german girls". Eller ja, det var ju bara jag som fick stå för knackandet. Och det mesta av pratet också. Vid några tillfällen hörde man hur skrattet utbröt så fort man hade gått ut genom dörren till klassrummet. Men det var kul! Efteråt gick alla till Trefaldighetskyrkan eftersom vi skulle få en guidad tur i staden. Vad vi inte visste var att den skulle vara på tyska. Vi svenskar såg förvirrat på varandra och sa wtf och fattade inte vad som hände. När vi satt inne i kyrkan och höll på att somna (för det är sjukt ansträngande att prata på ett annat språk hela dagarna) märkte vi plötsligt att vi förstod vad guiden sa! Alla svenskarna tänkte: SHIT JAG FÖRSTÅR TYSKASen insåg vi att guiden helt utan förvarning switchat över till engelska. Tio minuter senare: "And she moved to... birkenshshshl". Och så gick han tillbaka till att prata tyska. Sådär hoppade han mellan språken resten av turen. Mentalt påfrestande. Vi gick tillbaka till skolan för att äta lunch. Sen väntade vi en lång stund på att rektorn skulle komma och hålla sitt obligatoriska lilla tal. Tillslut gjorde han det. Han sa: "Welcome to Sweden's next best gymnasium". Tur att inte engelsklärarna betygsätter honom. Skoldagen tog slut vid cirka kvart över ett-halv två. Jag, Doro, Fanny och Johanna gick till Ica och köpte lösgodis och dricka. Tyskorna var eld och lågor över att man bara kunde plocka vad man ville, för lösgodis finns inte på det sättet i Tyskland. Vi luktade på lypsyl en stund inne på Apoteket och sen gick vi hem till mig och tittade på Sixteen Candles. Med tysk text och engelskt tal vilket ledde till att jag hade väldigt svårt att höra vad alla sa eftersom jag åt samtidigt, men whatever, jag har ju sett filmen förut. Halv fem gick vi tillbaka till skolan. Där träffade vi alla andra och lekte Hela havet stormar, fikade och tävlade i ett musikquiz som mitt lag visserligen förlorade, men det var kul ändå. Efteråt drog jag och Doro vidare till dansen. Där fick hon träffa Amanda och Bella. Vi visade några av våra koreografier, gjorde några danser som hon kunde vara med i, tog massa faceswap-bilder (som mår bäst av att inte få se dagens ljus) och läste Annie96 is typing. När den tog slut såg vi oss om med hjärtat i halsgropen - och upptäckte att fönstret var öppet! Vi skrek: "CLOSE THE WINDOW CLOSE THE WINDOW" och höll på att dö. Sen kom det kritiska ögonblick när vi skulle släcka och låsa i byggnaden. Den är ju som tidigare nämnt inte så rolig att vara ensam i på kvällen. Vi släckte lamporna och sprang i panik för att öppna ytterdörren, den var låst, och shit shit shit det var ett av de läskigaste ögonblicken någonsin innan jag tillslut fick upp låset. Som vi var rädda den kvällen, och som vi skrattade...

 

Outfit of the day

Det här är nog det första outfit of the day-inlägget jag gör! Möjligen det sista... Jag kände helt enkelt idag bara att jag ville göra det här inlägget. För att det är kul. För att det här är en outfit jag själv gillar. Så här kommer den:

 

 

Skor från Legero, jacka från New Yorker, kjol från H&M, t-shirt från GinaTricot, tygkasse från Teen Challenge, halsband från Dansmuseet och nagellack från Apolosophy.

Dagen då tyskorna och svenskarna träffades första gången

Tisdag förra veckan... en mycket speciell dag för SA1. Vissa hade inte ens kunnat sova under natten. Vad var då anledningen? Jo. De tyska tjejerna från Münster som vi hade haft kontakt med via Whatsapp i cirka två månader skulle äntligen komma och hälsa på oss. Alla hade blivit tilldelade varsin tjej, men några visste knappt hur deras tyska såg ut. Allt var väldigt ovisst, men vi var något sjukt taggade och inget vettigt blev gjort på lektionerna under dagen. Så fort vi skulle ha ett grupparbete, genomgång, vad som helst, sa någon: "Kan vi diskutera att tyskarna kommer idag"? Och så blev det kalabalik. Klockan fyra stod vi utanför entrén och väntade. I gruppchatten skickade tyskorna bilder. De var i bussen. Snart här. Vi stod nästan och hoppade på stället. Kramade varandra för att avreagera oss lite. Tysklands flagga vajade i vinden. Rektorn hade låtit hissa den, den lilla smörisen. Och så plötsligt hördes ett skrik. Någon hade sett en rödgul buss skymta mellan hustaken. De var här! Jag var nära att lägga mig på marken och rulla runt för att jag var så nervös. Bussen stannade framför oss. Dörrarna öppnades. Tyskorna klev ut. Våra kompisar! Sen blev det ett enda kaos när alla letade reda på varandra, kramades och skrek och allt vad det var. Jag och min tyska, Dorothee även kallad Doro, gick mot Ica för att köpa kabanoss, potatissallad, halloumi, körsbärstomater och mineralvatten. Vad vi skulle använda det till får ni veta snart. Hemma hos mig fick hon installera sig, familjen fick presenter som var så fina och sen tittade vi på bilderna från Paris-resan och jag berättade vad vi hade gjort. (Jag och Doro hade skrivit ganska mycket innan, så hon hade faktiskt sagt att hon ville se bilderna, det var inte som att jag tvingade det på henne.) Sen gick vi tvåhundra meter till nästa anhalt. Som var Axels hem. Där hade vi grillkväll, alla svenskar och alla tyskor. Vi åt, lyssnade på musik, lekte viskleken. Konstigaste som hände var när Riri viskade en mening på tyska och vi svenskar råkade få den till att bli "Vi är Frans" med tyskt uttal. Sen gick vi över till att leka "Jag har aldrig" som mynnade ut i "Vem i rummet". Jag och Doro gick trötta hem och sov som två stockar.

 

 

 

Daniel gjorde en ful grej med långfingret, därför redigerade jag bort det.

Paris: Indiana Jones, rymdfärder och Ryan Gosling-pianister

Den sjunde och sista dagen i Paris!

 

09.00 Ja ni har väl redan gissat vad vi gjorde den här dagen? DISNEYLAND! Asdfghjkl. Vi var där när det öppnade och därför slapp vi de allra värsta köerna. Det bästa var att vi också slapp regn hela dagen!

 

10.00 Den första karusellen vi åkte var denna Indiana Jones-berg och dal-bana. Den var ganska lugn, i stil med Vilda Musen på Grönan, men med skillnaden att här kom det en helt omotiverad looping mitt i allt - som inte syntes från kön. Snacka om att jag blev överraskad. Det värsta var att man inte i några karuseller skulle lägga sina väskor vid sidan om, utan snällt fick knipa fast dem mellan fötterna under åkturen. Fattar inte Frankrike. Det kan ju vara fara för människors liv!?

 

12.00 En av de åkturer vi hann med under dagen var It's A Small World, där världens olika länder representerades alltmedan dockor sjöng. Mysigt värre. Och väldigt färgglatt.

 

13.00 En obligatorisk bild utanför slottet. Vi åt picnic till lunch och åkte Space Mountain Mission 2 - två gånger i rad för min del. Lovade i princip familjen att det inte skulle vara några loopar eftersom att jag var "säker" på att det bara var loopar i en enda berg-och-dal-bana på nöjesfältet och att denna var Indiana Jones. Låt mig formulera mig såhär: efter Space Mountain Mission 2 var vissa inte särskilt glada på mig. Jag däremot var väldigt glad. Jag menar, loopar är ju kul. Eller mer än kul, de är typ det bästa som finns. Jag kommer alltid älska adrenalinkickar.

 

14.00 Vi splittrades ett tag för att folk ville åka olika saker. Denna bilkarusell hade kö på 40 min? Och man fick bara köra bilen ett varv runt en kort bana. Ovärt. (Det var därför jag inte köade till den här karusellen.)

 

15.00 När alla hade samlats igen gick vi till Phantom Manor som helt ärligt var lite småläskigt. Eller nja, det var inte så farligt. Det konstiga var att först fick vi klämma ihop oss en femtio pers i ett rum. Därinne var det ett konstigt ljus så att folk såg vitsminkade ut. (Tyckte jag.) Därmed trodde jag att de som stod bakom mig var sådana som jobbade på Disneyland och var utklädda till spöken. Men det var bara gäster. Dock så nöp (eller inte nöp, men liksom "nafsade", fast med fingrarna, ja, ni fattar) en av dem mig i ryggen. Och det kändes lite märkligt.

 

19.00 Vi åkte och åkte och åkte, och åt fudge och sen åkte vi tillbaka till Paris. Där var det fin skymning. Vi gick mot en restaurang där begreppet bistro skulle ha uppkommit. (Tydligen en turistfälla numera enligt guideböckerna, men äh, det var inte sämre än något annat tycker jag.)

 

20.00 Jag beställde in pasta med tomat och massa parmesan. Medan vi åt var det livemusik. En sångerska ackompanjerad av en pianist, som i och för sig sjöng han också. Tänk er Ryan Gosling i The Notebook, när han har lite mer skägg. Så såg den här pianisten ut. Rätt trevlig middag blev det.

 

21.00 Vi försökte hitta en trappa som skulle gnistra som stjärnor i mörkret, men antingen så hittade vi den inte eller så hade vi för höga förväntningar. Hur som helst fick vi höra en fransman vi frågade om vägen säga "merde" när han inte kom på vad ett ord hette på engelska, och det är ju alltid värt något! Vi tittade på ljusshowen i Eiffeltornet, men den är det tyvärr copyright på så jag får inte lägga ut några bilder på den. Ni får en lagom suddig nattvy istället. Klart slut, nästa dag åkte vi hem! (Dock så hann vi faktiskt med att titta på St. Chapelle och Pont Neuf + Pont des Arts på förmiddagen, men jag hade inte kameran med då.)

Måndagspepp

Nu gör vi en finfin pepp tycker jag, för jag är lite småledsen idag så jag ska ändå peppa mig själv - och er på samma gång.

 

Som jag skrivit många gånger ska Sandra Beijer ge ut en ny bok och här är omslaget! Jag vill ha den, nu!

 

En döfin bild som jag tyvärr inte vet var den kommer ifrån från början, men jag såg den på min kompis Instagram.

 

Något som jag fullkomligen älskar är pojkvänslistor. Här är en som Flora Wiström gjort. Blir så hoppfull när jag läser andras trassliga kärlekshistorier och så tänker jag att kanske en dag...

 

Nej, jag bara skojade, jag orkar inte göra någon lång pepp idag, sorry folks.