TildiMildi

LIVETS SOUNDTRACK.

Igår kväll var det dags för min första riktiga danslektion för terminen. Det gick bra! Som tur är var jag tydligen inte helt otränad efter sommaren eftersom jag klarade styrkeuppvärmningen utan problem. Förutom att gå igenom några nya uppvärmningskoreografier började vi improvisera in ett nummer till årets julshow. Vi är ännu osäkra på vad temat är men vi vet att slagverk kommer medverka och att all musik är instrumentala film-soundtrack. Låten vi fick dansa till skulle vara den första på föreställningen och småbarnen skulle också vara med och dansa. Numret skulle symbolisera "livet". Så vi släckte lamporna i danssalen, fick order om att blunda och att hålla oss på golvet. Utifrån det utformade vi en några åttor lång kombination. När lektionen var slut fick vi veta vilken film musiken kom ifrån. Den var ledmotiv i Saw. OCH DET SKULLE SYMBOLISERA LIVET!?

 

FOGELSTAD.

Nu kommer det museitips! Idag var jag alltså och tittade på en utställning i Fogelstad, om kvinnoskolan som funnits där under 1900-talet. Några kämpar för kvinnans rätt i samhället tyckte att det var dags att kvinnan fick utbilda sig i medborgarskap då hon stått utanför så länge. Bland grundarna fanns Elisabeth Tamm, Kerstin Hesselgren och Elin Wägner. De två förstnämnda var bland de fem första kvinnorna som valdes in i Sveriges riksdag. Wägner var ju som känt författare.

 

Såhär såg det alltså ut! Varje sommar hölls kurser då kvinnor fick komma och bilda sig och lära sig att argumentera och diskutera. En av lärarna kom på idén att låtsas att de alla var medborgare i en påhittad kommun vid namn Komtemåtta. Alla kvinnorna fick spela roller som präster, barnhemsföreståndare och andra respekterade personer och utifrån sina positioner diskutera med varandra. På detta sätt fick flera som annars var lite blygare mod att ta mer plats.

 

Åk dit och titta själva vetja! Om ni tvivlar på vikten av det de här kvinnorna uträttade här, läs bara citatet ovan. Det säger allt.

INVIGNING AV KULTURSKOLAN.

Idag mina vänner var en stor dag, för idag blev Arbogas musik- och dansskola - som den tidigare kallades - officiellt en kulturskola! För jag menar, det är inte som att skolan bara erbjuder musik- och dansundervisning. Nej, det finns även foto-, film och teaterkurser. Klart vi ska få kallas kulturskola! Jag var otroligt taggad inför den här dagen, av den enkla anledningen att den innebar terminens första danslektion. Ja! Fy vad jag hade längtat.

 

Det blev en kär återförening med de andra dansarna, bland annat Amanda här som inte riktigt ville stå still på bild. Förstår ju det. När man äntligen kommer tillbaka till danssalen efter ett långt sommarlov så vill man ju bara... ja, dansa! Vi repade "Ghost Town" lite, helt enkelt för att det var den enda dans som i princip alla kunde. Vid två gick vi ut på gården. Där hade det samlats lite folk för att bevittna invigningen. Orkestern spelade en låt, sen var det vår tur att dansa. Terminens första uppträdande, check! Det gick väl helt okej. Efter bandklippning och ett par till låtar som orkestern spelade fick vi gå in och fika.

 

Sen gick vi ner till danssalen och repade olika gamla koreografier och diagonaler. Det var öppet hus och stundtals hade vi lite publik. Hyfsad start på terminen helt enkelt.

SNAPPLE OCH GASSANDE SOL.

Jag ska förvarna er om att jag i det här inlägget kommer ägna mig åt att ösa beröm över mina underbara fina vänner (jag har redan börjat som ni märker). Idag är det fredag. Wohoo! Det är också början på första helgen efter första skolveckan, för vår del. Till att börja med kan jag sammanfatta veckan som att vår klass har varit ovanligt lugn (det har varit totalt knäpptyst på flera lektioner, shit vad hände?) men det har inte inneburit färre skrattanfall. Bland de roliga saker som hänt är att Fannys mobilknapp ramlade av i matsalen. Och att den landade i currysåsen på hennes tallrik.

 

Idag då. Vi, det vill säga jag, Filippa, Amanda, Fanny och Linnea gick ut - helt enkelt för att jag ville ta lite bilder till bloggen. Det var absolut för varmt för att ha långbyxor men klockan kvart i ett en skoldag är ju lite sent att inse det. Kan tillägga att jag sa åt alla på bilden att stanna så att jag skulle hinna fotografera dem. Hehe...

 

Amanda var fin i håret, och det är lite skryt att jag säger så, eftersom det var jag som flätade det. Men hon gjorde det mesta jobbet då hon blir så him-el-a snygg i vilken frisyr som helst.

 

När vi ändå var halvvägs till Coop mindes jag att de hade extrapris på Snapple vilket jag ju var tvungen att utnyttja. Sen gick vi tillbaka till skolan för att ha matte, och efter den slutade vi faktiskt för dagen. 13.10! Hur bra? Poängen med det här inlägget - den försvann liksom lite - var i alla fall att man med fina vänner omkring sig kan känna sig superglad en vanlig skoldag.

SLOW DANCING.

Idag vet jag inte alls vad jag ska skriva om så då tänker jag helt enkelt att jag kan tipsa om denna bok på Wattpad.

 

Länk hittar du här!

WE SERVE COCKTAILS COLD AS YOUR EX'S HEART.

Det här är alltså min andra dag i skolan detta läsår, men det är inte vad jag tänker skriva om. Istället tänkte jag visa lite bilder på skyltar som jag fotade när jag var i Riga, lite som under Parisresan alltså.

 

Det stod BÄRS överallt. Tror att det är lettiska för "bar".

 

Butiken där vi köpte chokladpraliner.

 

En väldigt blå restaurang.

 

Stället där vi åt lettisk snabbmat.

 

Istället för "The Godfather" liksom.

 

En bra skylt utanför en bar.

 

Förbud mot klackskor?

 

Kanske Rigas mest berömda restaurangkedja.

TILLBAKA.

Hej! Skulle bara säga att det här är min första skoldag, tvåan i gymnasiet. Vår klass är sig lik... det vill säga lika högljudd och härlig som alltid. Och egentligen har jag en lektion i historia nu, men ville bara titta in och säga hej.

 

MÅNDAGSPEPP.

Måndag igen, skolstart för många, men inte för mig! Jag börjar nämligen först imorgon. Ska bli ganska skönt helt ärligt att få lite rutin i livet igen. Och att få träffa min underbara sjuka klass igen. Hur som helst, lite pepp sitter ju aldrig fel, så här kommer den!

 

Till att börja med så ska ni få en länk till ett inlägg på Emily Dahls blogg med helt magiska bröllopsfoton. När jag ser de här bilderna tänker jag att min desperata kärlekslängtan egentligen kommer sig av att jag vill gifta mig så att jag kan få sådana här fina bilder som minnen. För att hoppa vidare till nästa ämne: ett av mina favoritband är lite otippat finska Softengine. Deras debutalbum är am-aze-ing. Tyvärr har de inte släppt någon musik sen någon gång i december, om jag minns rätt. Det vill säga, fram tills nu! Nu finns nämligen nya singeln "Free Rider" ute på Spotify och Youtube. Länk till YT-klippet här. Jag älskar! Förresten. Ni vet det där ha-begäret man kan få ibland? Något som triggade igång det nyligen för mig var denna länk till olika pins att ha på jackan. Gu-e vad fina. Jag fick ju en jeansjacka när jag fyllde år, och känner att Kissing Booth-pinnen skulle passa väldigt bra på den. Jag har, som ni kanske vet, en förkärlek för svensk småläskig film. Och just precis nu går det faktiskt en sådan film på bio. "Alena" heter den, och trailer hittar ni här. Reagerade på att det är flera duktiga svenska tjejer i skådespelarensemblen så helt dåligt kan det väl inte bli? En av de som är med är Felice Jankell och på tal om henne så finns en annan film med henne som jag velat se jättelänge - nämligen "Från djupet av mitt hjärta", nu på Dreamfilm. Titta här!

 

Fotokälla.

VARFÖR SOVA NÄR MAN KAN DANSA.

Tredje och sista dagen på Frizon kommer här.

 

Vi åt frukost och lyssnade till olika intervjuer som "Fyra Man I Morgonsoffan" gjorde. Vid elva var det bibelstudium och det var som vanligt bra.

 

Efter det tyckte jag, Rebecka och Oliver att det var lunchdags. Det tyckte tyvärr getingarna också. Det kröp minst fem getingar på mig åt gången och kom hela tiden fler och fler så vi flydde till Sion.

 

Efter lite ätande, pratande och rundvandrande började Missionsloppet. Det går till så att de som ska springa ser till att hitta sponsorer innan loppet. Dessa sponsorer väljer att sponsra med en viss summa pengar, t.ex. fem kronor, per varv. Själva loppet håller på i en halvtimme tror jag, och löparna får springa så många varv de hinner. Pengarna de tjänar ihop går till bättre behövande. Det här är dock inte bara välgörenhet, det är också en tävling. Man kan antingen satsa på att göra det snabbaste första-varvet, eller på att springa längst, eller till och med på att ha bäst utklädnad. Därför är det ganska intressant att titta på det här loppet då man kan få se allt ifrån människor i apdräkter till någon som kör runt en annan i en soptunna och plockar upp skräp på vägen.

 

Det var shortsväder för första gången på hela festivalen och jag var lycklig på grund av detta. Satt förövrigt lite riskabelt till på läktaren som ni ser, en knuff i ryggen och jag hade ramlat ett par meter ner mitt i löparbanan.

 

Någon timme senare var det dansuppvisning i Stallet. Superduktiga tjejer var det!

 

Efter det gick vi ett helt gäng till vår husbil och hade picnic. Innan festivalen hade Hanna och Linnea nämligen bakat muffins. Hanna hade bjudit in typ tre pers på fika, men som ni ser så kom det lite fler... Det var bara roligt dock. Det här är förövrigt ungefär de människor jag hängde mest med under festivalen, förutom Hanna, Linnea, Oliver och Rebecka. En rolig grej vi gjorde medan vi fikade var att köra en presentationsrunda eftersom alla inte kände alla så bra. Vi sa vad vi hette och berättade även om ett problem vi hade. Jag drog historian om min snigelfobi...

 

Ganska snart blev det dags för Förfest följt av gudstjänst. Det var en jättebra och superrolig predikan av David Fiske. Han pratade om att man ska vara rotad i nåden istället för att klamra sig fast vid den. För att gestalta detta tog han upp två killar på scen. Den ena fick föreställa människa, den andre nåden. Först fick människan lyfta nåden men det blev ju ganska tungt, och då prövade de att nåden fick lägga sig ner på golvet och hålla i den stående människan. Ja, hur som helst var det skitkul och vi skrattade så himla mycket.

 

Efter mötet köpte jag, Rebecka och Oliver våfflor på Loftet, som vi åt i Stallet. Sen kom Hanna och då följde jag med henne till Loftet igen när hon skulle köpa våfflor. Denna gång satte vi oss i Sion. Det var jag, Rebecka, Oliver, Hanna och Linnea. Så småningom joinade även Joel och samtalet gled in på problem i kollektivtrafiken. Struggles när man somnar på tåg, eller när man ska skjutsa sin bästa vän men råkar åka iväg utan henne och liknande saker. Sen flyttade vi vidare till Eldstaden där vi grillade s'mores.

 

Vi spelade också plockepinn och sjöng allsång. Samt låtsades vara prisbelönta hästar. Se här så fattar ni vad jag menar.

 

Efter improteatern började festivalens höjdpunkt: Balkanpartyt! Det vill säga dansande i tåg, massa vajande flaggor, människor som inte bryr sig om de ser dumma ut eftersom alla andra också gör det, pappershanddukar som regnar över en, uppblåsbara krokodiler som kastas runt, parasoll, och funktionärer som attackerar alla med jättelika vattenpistoler. På grund av det där sista hann jag bara ta en enda bild med kameran vilket ju var lite synd, men jag hade sjukt kul i alla fall.

 

När Magasinet stängde var festivalområdet öppet en hel timme till och då drog vi till Eden Bar istället där alla danssugna (de flesta) hade samlats. Där dansade vi galet och glatt till gamla och nya låtar och sen kom spöregnet men vi fortsatte dansa i alla fall, ända tills "Secrets" byttes ut mot "Sov du lilla videung" och festivalområdet stängde.

 

Nästa morgon åt vi frukost till en liten livekonsert i Morgonsoffan med Mares. Jag var förkyld efter regndansen, trött i fötterna och hade sovit i genomsnitt två timmar och fyrtio minuter per natt. Men jag hade också en kamera full med underbara minnen och hade fått många nya vänner att krama hejdå, så det var värt allt.

TIMME EFTER TIMME GÅR OCH HELA TIDEN TÄNKER JAG: BARA EN LÅT TILL.

Dags för en redogörelse om dag två på Frizon.

 

Det här är en av ytterst få bilder jag tog på mig själv under hela festivalen. Av min grimage kan ni gissa vad som har hänt. Jo, jag har lagt mig klockan tre på natten. Och vaknat klockan fem på morgonen. Det vill säga: jag fick totalt två timmars sömn. Livet, hur tänkte du nu?

 

Lite uppiggad blev man allt av detta dassklotter, ovanför toapappersrullen...

 

Vi åt frukost, gick på bibelstudium och sen tog vi oss en titt på Färgkampen. Det var rätt glest med folk, jag skulle gissa att det var för att ingen förstod reglerna i tävlingen. (Host host, jag förstod inte i alla fall.)

 

Vi flyttade vidare till Sion för en fika. Därefter gick jag och Linnea på en kompis-speed dating. Och sen lunchade vi med mackor och yoghurt i vårt förtält.

 

Någonstans mitt i allt det här fastnade vi i Magasinet där vi tittade lite på några som deltog i en breakdance/hip hop-workshop. Vi tittade även in en snabbis på Samuel Ljungblads workshop som visade sig vara ett seminarium. (Då gick vi därifrån.) Ber om ursäkt för att redogörelsen för dagen är så rörig, jag kommer inte riktigt ihåg i vilken ordning vi gjorde allt. Mest gled vi omkring och tittade på folk tror jag.

 

Vid fem lyssnade vi på ett seminarium där Anney, vår kompis, var med och pratade. Det handlade om självbild och om hur sociala medier påverkar oss.

 

Klockan sex började förfesten i Ladan. Den efterföljdes av en gudstjänst och massa lovsång. POWER.

 

Jag gick ut en stund och pratade telefon med pappsen. Under tiden passade jag på att fota åkern, bc det hör ju till.

 

Efter mötet, vid halv nio sisådär blev det middagsdags. Vi gick till food courten och köpte hamburgare. Mhmm.

 

Sen frös jag och då gick vi in i Magasinet där Samuel Ljungblad hade konsert. Han rev av gospellåtar nonstop vilket betyder att det var väldigt varmt därinne. Alla gick bananas och körade och dansade som om det inte fanns någon morgondag. Det gick bara inte att låta bli. Jag upprepar: det gick inte att låta bli att dansa! Man blev så otroligt glad av denna konsert!

 

Efteråt var jag helt slut i kroppen, både på grund av dans och sömnbrist. Vi gick ner till Eldstaden. Jag tänkte att jag kunde sitta där vid brasan och vila lite. Men då började en konsert med Bicycle Beat Sweden. Till en början satt vi ner och gungade lite i takt med musiken. Sen ställde sig folk upp. Sen gick alla fram och ställde sig framför scenen och dansade. Och kaoset bröt ut. Ja, ni ser ju bilden. Ni förstår kanske också att jag inte precis satt still. Nej, jag körde på för kung och fosterland, jag orkade inte, men det var så himla kul att jag inte kunde låta bli att dansa i alla fall.

 

Det slutade ju inte där. Nej, vid halv tolv drog jag och Oliver vidare till konserten med Nouveau dvs före detta Hansam. Orkade jag dansa? Nej. Dansade jag i alla fall? Ja.

 

Sen fick jag som tur var en liten paus från dansandet när vi gick på improteatern vid tolv. Det tog en timme, sen satt vi i Sion en stund och fikade, innan jag, Hanna och Linnea bestämde oss för att gå mot duscharna med ett kort stopp i Magasinet på vägen.

 

Så blev det dock inte. För på vägen till Magasinet hörde vi gospel-party-musik och så såg vi cirka femton dansande människor utanför en husvagn på området. Vi gick närmare för att se vad det var som hände. De dansande människorna vinkade och ropade åt oss att komma. Vi tittade på varandra. Nickade. Sen dansade vi. Det var spontant, inte så många människor, vi kände i princip ingen av dem närmare, men det var sjukt kul ändå. När jag trodde att jag skulle stupa av trötthet gick vi. Först då liksom. Jag tittade in en snabbis i Magasinet där en dj-duo vid namn Crumbs spelade. Dansade kanske två sekunder. Gick ut igen. Duschade. Sov.

UNDER THE LIGHTS TONIGHT YOU TURNED AROUND AND YOU STOLE MY HEART.

Lite One Direction-nostalgi i rubriken. Men hur som helst så kommer det här inlägget handla om första dagen på Frizon aka världens bästa festival.

 

Det första som hände var att jag mötte upp Hanna och Linnea utanför Ica för att handla lite mat till helgen. De var lite sena och hade en väldigt lång och rolig ursäkt till det som inkluderade att de hade råkat ha ner alla kulor från ett brädspel ner på golvet och varit tvungna att flytta på massa möbler för att kunna plocka upp allt. Annat de gjorde var att ta in en paprika från växthuset som när de skulle äta den visade sig vara en chili. Och av någon anledning bestämde de sig för att äta upp den i alla fall!? De konstaterade att de fick öva sina poker face ordentligt i alla fall.

 

Tillslut kom vi äntligen iväg. Vi åkte med husbilen Ada där vi även skulle bo under de kommande dygnen.

 

SHIT AMAGAWD, så var vi framme. Notera att man ser exakt vart regnbågen slutar. Vi fixade lite praktiska saker med husbilen och efter en stund joinade Rebecka och Oliver oss.

 

Sen ställde vi oss i kön till incheckningen. Vi fick vänta jättelänge, det var kallt och fanns massa getingar. Jag var lite rastlös, ville få komma in på området, ville träffa alla roliga människor jag visste fanns där.

 

Tillslut så! Alla deltagare var indelade i olika färger, pga en tävling som skulle pågå mellan dessa färger under hela festivalen. Jag var som ni ser med i lag blå.

 

Vi gled in på förfesten i Ladan. Kort efter vår ankomst kom även en kille som hade sprungit till Frizon ända från Uppsala. På vägen hade han samlat in pengar till välgörenhet. Det skulle han förstås hyllas för. Vi gjorde det på bästa sätt, nämligen med den isländska vulkanen. Mäktigt och roligt på samma gång. Förfesten övergick så småningom i en gudstjänst med massa lovsång och en otroligt bra predikan om rotlöshet och FOMO. Jag relaterade så otroligt mycket och ska ta med mig orden jag hörde den här kvällen för jag tror att jag behöver dem.

 

Efter mötet gick vi till husbilen för att hämta varmare jackor/tröjor, då det var svinkallt.

 

Vi köade till woken.

 

Vi fick den i små fina take away-förpackningar. Hanna och Rebecka känner massa människor från deras tid på Flahult och några av dem satt vi och åt med.

 

Sen drog vi vidare till Stallet där det var en konsert med Karakou. Vi stannade bara i några minuter dock och pratade lite med bekanta.

 

Så småningom hamnade vi äntligen vid Eldstaden, det vill säga en av de absolut mysigaste platserna på Frizon. Det var allsång till "En värld full av liv" bland annat.

 

Vi satt vid en egen liten lägereld och myste en stund innan vi tittade in på Boris Renés konsert i Ladan. Han sjöng dock inte så mycket, pratade större delen av tiden. Å andra sidan var han en bra talare så det var ju kul i alla fall.

 

Efter Boris gick vi till Magasinet. Där var det, till skillnad från på typ alla andra platser på området, varmt. Främst på grund av många dansande människor. Anledningen till att det var många människor? Sabina Ddumba. Hon var superduktig och det var en sådan wow-känsla att höra allt live.

 

Vid tolv var det dags för improteater i Ladan. Det var svinkul, skrattade ihjäl mig på riktigt och det händer faktiskt inte allt för ofta.

 

Sen återvände vi till Magasinet för där dj:ade Housevagn och jag ville dansa. Jag tror faktiskt att jag aldrig har varit på ett mer intensivt dansgolv än det här. Ni vet den där klumpen som bildas i mitten där de mest galna dansar? Det brukar ju vara trångt där. Man kan vara med om att någon hoppar en på tårna, armbågar en i huvudet osv. Det är jag van vid. Men det här? Oftast brukar man få kämpa för att hamna i den innersta klumpen, men den här gången hade jag inget val. Jag blev inknuffad där. Av någon anledning hamnade jag alltid inklämd mellan minst fem jättelånga stora killar, någon hoppade på min fotled (?) gång på gång, någon råkade dra i min poncho så hårt att jag trodde att jag skulle strypas. Jag tänkte: om jag ramlar nu, då dör jag. Det var lite läskigt. Och så himla kul.

OM DU VAR VAKEN.

Om ni har läst min blogg en längre tid så känner ni förmodligen igen de där fyra orden i rubriken. Det är hur som helst titeln på min roman. Min andra roman för att vara exakt. Jag började skriva på den för ungefär ett år sen, efter festivalen Frizon förra sommaren. I torsdags skrev jag det allra sista ordet i boken. För att bara några timmar senare återvända till Frizon - platsen där allt började.

Idén till boken föddes i och med ett omtumlande möte som jag sedan kände mig tvungen att skriva om. Och så fortsatte jag skriva lite till. Och plötsligt var huvudpersonerna inte jag och den där personen jag mötte, utan två helt egna karaktärer. Med en historia som var värd att berätta.

 

Nu finns det visserligen ingen baksidestext till denna roman, men om det skulle finnas det skulle den lyda ungefär såhär: "Ett jag möter ett du och sen är inget längre som förut". Det börjar, precis som i verkligheten, på en festival. Men till skillnad från i verkligheten träffas de här personerna igen. Och igen. Och igen.

 

Obs, gör inte misstaget att tro att den här boken är självbiografisk! Jag har bara hämtat lite inspiration från det där mötet. Tänkte att det kanske kunde bli en bra grund för en riktig story. Vilket det blev.

 

Inget går ju enkelt såklart. Den här boken handlar om längtan och saknad, om att känna sig trasig när den andre inte finns i ens liv.

 

Det handlar också om att allt kanske inte löser sig så fort man blir ihop. Och om att ligga tyst i sängen och vänta på att den andre ska vakna. Att känna sig ensam fast man är tillsammans.

Om att mitt i lyckan finns det sorg, och mitt i sorgen finns det lycka. 257 sidor landade boken tillslut på. Det känns lite sorgligt att lämna den här berättelsen nu. Jag har lagt ner så mycket tid på den - det känns som att jag under det här året inte bara har levt min egen historia utan också den här. Hur som helst, jag är något sjukt stolt över det här, min roman: "Om du var vaken".

MÅNDAGSPEPP.

Okej, jag vill verkligen inte skriva en måndagspepp för jag känner mig inte alls peppad idag. Igår lämnade jag nämligen världens bästa festival Frizon och därmed även en hel massa underbara fina människor som jag inte kommer få träffa på länge. Det är ett sånt dilemma, jag blir alltid så himla ledsen när något roligt tar slut. Alternativet, att aldrig ha roligt, är ju inte bättre det. Äh, det dröjer någon månad, sen kan jag tycka att vardagliga saker är kul igen. Så länge tar vi en pepp.

 

Flora Wiström släpper ju som tidigare nämnt sin debutroman "Stanna" om inte alltför lång tid. Nu finns ett utdrag publicerat på hennes blogg. Jag dör va. Läs här. Rekommenderar även att läsa det första utdraget hon publicerade som ni hittar länk till i inlägget jag har tipsat om. Här är ett annat bra inlägg av Julia - alltid mitt i prick, som handlar om att komma över någon. Shit, detta behöver man. Asså förlåt. Jag orkar inte en längre pepp. Är inte bara deppig på grund av inget mer Frizon, utan även förkyld på grund av vissa saker som hände natten mellan lördag och söndag (fortsättning följer). Men imorgon tänkte jag att vi tar ett inlägg om en sak som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, så det kan ni tagga till. Tycker jag. Lovar att komma tillbaka som en ny och bättre människa då.

 

Fotokälla.

EN OSLAGBAR KOMBINATION.

Igår åkte jag till Stockholm. Släpade med mig hela familjen faktiskt. Vi hade nämligen planerat något helt amazing.

 

Älskade Drottninggatan. Jag tog en obligatoriskt titt in på Bengans där jag köpte "Born To Die" med Lana Del Rey. Värt.

 

Sen promenerade vi vidare mot slottet för där, vid trappan mot vattnet, skulle vi möta någon helt fantastisk.

 

Och eftersom jag inte tog någon bild av denna person innan vi klev på Djurgårdsfärjan så får det förbli ett mysterium vem denne person var. Hon är faktiskt med på bilden ovan även om det inte riktigt syns vem det är. Ni kan ju gissa. Jag kan också avslöja att när vi såg varandra så började vi springa mot varandra på ett väldigt filmiskt vis för att sedan kramas och vi var väldigt glada att träffas igen.

 

Målet för resan var Skansen. Och nu är det dags för er att få se vem det var jag träffade.

 

Nämligen Doro! Min superduper-bästa kompis från Tyskland! Hon och hennes familj var på kryssning och hade en dag i Stockholm. Då tog jag chansen och åkte dit för att träffa dem. Asdfghjkl hon är så bra!

 

Vi var nästan lite bittra över att vara så nära Gröna Lund utan att få komma in dit. Men nästa gång hon kommer hit, då ni!

 

Den här dagen ägnade vi istället åt saker som att titta på glasblåsning.

 

Och massa mysiga gammeldags miljöer. Vill så himla gärna gå på julmarknad här, har aldrig gjort det och tror att det skulle vara väldigt mysigt. Nu är det dock sommar och istället för snö och pepparkakor njöt vi av sol och våfflor.

 

Samt spelade döda.

 

Fangirlade över minigrisar.

 

Klappade getter.

 

Fina sälar.

 

Renar! Renar är ett mycket coolt djur enligt mig.

 

Vi tittade självklart på älgen. Att se en älg verkar vara typ prio ett för alla turister som kommer till Sverige.

 

Stockholm, Stockholm I love you.

 

Livet.

 

En björnhane. Det fanns inte mindre än fyra björnungar på Skansen i år!

 

Berguven gömde sig inte för en gångs skull.

 

En obligatorisk selfie. Som Doro säger: "You can't take too many selfies".

 

Och vi såg lodjur, vilket är ganska ovanligt att man gör - även på Skansen.

 

Visenter och bisonoxar.

 

Och vildsvin!

 

Järven var ute. När har man någonsin sett en järv egentligen?

 

Vi pekade ut Globen och berättade att det var där Eurovision hölls. Och på tal om Eurovision så såg vi en svensk ESC-representant vid Allsångsscenen. Nämligen Sanna Nielsen. Kan ha varit i sällskap med Lill-Babs, isåfall var det ju två Eurovision-representanter. Vi är inte säkra.

 

Kort därpå var vi tvungna att skiljas från Doro och hennes familj, och det var förstås sorgligt, men vi har bestämt att vi ska träffas igen, så snart som möjligt. Vårt tåg gick först några timmar senare så vi fördrev lite tid i Gamla Stan.

 

Mårten Trotzigs gränd. Den finns med i en scen i min bok (som snart är klar).

 

Och så åt vi Stikkinikki-glass som var överjordiskt god. Dagen blev på det hela taget väldigt bra, för jag menar: Stockholm och Doro är ju en oslagbar kombination.