TildiMildi

HEARTS DON'T BREAK. THEY JUST STOP WORKING.

Igår läste jag ut en bok för första gången på väldigt länge. Känner verkligen att jag borde läsa mer, det är så fint att låta sig uppslukas av en historia. Hur som helst. Boken jag läste heter The Sun Is Also A Star och är skriven av Nicola Yoon.

 

Ploten är såhär: Natasha är papperslös invandrare i New York och ska tvångsdeporteras om mindre än ett dygn. Det sista hon behöver är att bli kär, men en rad av händelser leder fram till att hon träffar Daniel. Daniel, som är poet och säker på att det är ödet att han skulle träffa Natasha just den här dagen.

 

De båda är så olika man kan bli. Natasha håller sig strikt till vetenskap, medan Daniel är mer romantiskt lagd. Hon tror inte på kärlek, han vet redan att han är på väg att bli kär i henne. Men omständigheterna är ju som sagt inte de bästa.

 

Det jag gillar med boken är att kapitlen i den är skrivna ur olika perspektiv. Natashas och Daniels såklart, men också ur deras föräldrars perspektiv (bland andra). Här ovan är till exempel ett stycke ur Daniels mammas kapitel. Att man får ta del av så många människors historier förstärker känslan av att det mesta i universum hänger ihop och att otroligt många liv kan påverkas av små beslut man själv tar.

 

Det här är inte en "och så levde de lyckliga i alla sina dagar"-historia. Men kanske är det också det som gör den extra fin.

ÄR DET INTE SÅ ATT SAKER ÄR SOM VACKRAST NÄR DE HÅLLER PÅ ATT FÖRSVINNA?

Jag brukar säga att våren är min favoritårstid, men nu är jag beredd att ändra åsikt. I år har jag liksom omfamnat hösten på ett annat sätt än tidigare. Jag dricker te i mängder, ser på tv-serier och läser uppkrupen i sängen. Att dagarna blir kortare gör mig inte det minsta ledsen, tvärtom njuter jag av mörkret. Jag går ofta ett varv runt ån precis när solen sjunker ner bakom trädtopparna. Just den där halvtimmen när ljuset är på väg bort ser himlen ut som en enda stor akvarellmålning i klara färger som flyter in i varandra. Jag tar vad som känns som hundratals bilder, både med mobilen och med kameran. Tänker att om världen fortfarande kan vara såhär fin så måste det ändå finnas lite hopp.

 

 

 

 

VINTERTID.

Idag är det en väldigt speciell dag i Sverige. Det är nämligen så att vi vid två tillfällen per år, varken mer eller mindre, tillåts mixtra med tiden. Inför våras handlade det om att vrida fram klockan. Idag ställer vi tillbaka den.

 

Varför vi gör det här kan vara svårt att förstå. Jag läser på National Geographic att sommartid inte sparar energi, vilket brukar vara ett vanligt argument, och att det faktiskt till och med kan medföra en nettoförlust. Det här förvirrar mig. Vetenskap av det här slaget är svårt nog för mig att förstå i vanliga fall, men när den inte bygger på någon typ av logik blir den helt obegriplig.

 

Det som fascinerar mig mest med tidsomställningen är dock inte den vetenskapliga aspekten, utan den filosofiska. (Jag är ju trots allt samhällsvetare och inte naturare.) Vad är det egentligen som händer när vi vrider tillbaka visarna på klockan? Spolar vi tillbaka tiden och får leva en timme om igen? Eller får vi en extra timme att addera till dygnet? Räknas det ens som att om vi måste ge bort något först för att sedan kunna ta emot? För visst förlorade vi en timme då, i våras. Ska vi se det som att vi lånade ut lite tid för att få tillbaka den nu, ett halvår senare? Då återstår frågan: vem eller vad var det som behövde den där timmen så desperat under sommarhalvåret? Eller var det i själva verket vi som ville bli av med den? Isåfall, varför? Och så är vi tillbaka där vi började.

 

Vi vet att det blir problem för oss om vi struntar i att ställa om våra klockor. Antingen kommer vi försent till jobbet, eller är där en timme för tidigt. Vi missar möten eller stressar i onödan. Så det enklaste är helt enkelt att göra som alla andra och vrida fram klockan en timme på våren, för att sedan ställa tillbaka den på hösten. Men tänk på allt vi skulle kunna göra med den där timmen om vi bara fick välja när vi skulle ta bort den eller lägga till den.

 

Hur ofta har man inte önskat sig mer tid? En timme extra innan tåget lämnar perrongen så man hinner ta farväl ordentligt. En timme extra så man hinner skriva klart en uppsats och lämna in den i tid. Eller bara en timme extra så att man kan stanna ännu en liten stund i det där ögonblicket då allt känns enkelt. Och om vi vänder på det hela så händer det också då och då att man önskar att man kunde hoppa framåt i tiden. Att man kunde förkorta en febrig och sömnlös natt med en timme. Att man fick gå hem en timme tidigare en tung arbetsdag. Att man fick genomlida en timme mindre med ångest. Vi skulle kunna göra så mycket med den där timmen, bara vi fick välja.

 

Men nu får vi ju inte det. Nu finns det en bestämd dag om året då vi får lite extra tid. Och vi har exakt en chans att göra något av den. Jag kan inte bestämma vad ni alla ska lägga den här timmen på, men det jag kan göra är att påminna er om att tiden är en av få saker här i världen vi faktiskt inte har kontroll över och att vi inte får obegränsat med dagar här på jorden. Tänk på det när ni bestämmer er för hur ni ska utnyttja den extra tjugofemte timmen ni har fått idag.

 

VECKA FYRTIOTRE.

Tänkte, som ursäkt för att jag inte uppdaterade bloggen vare sig igår eller i förrgår, skriva en liten veckosammanfattning.

 

Något jag gjorde den här veckan som var planerat: Åkte till Marieberg igår och köpte en begravningsklänning. Åt även på Burger King där vi utnyttjade våra Restaurangchansen-kupponger. Hade lektion på körskolan i fredags, och i tisdags stod jag utanför matsalen och sålde bullar med Kenyagruppen.

 

Som inte var planerat: Vi fikade på religionen i torsdags. Alltid en lika trevlig överraskning när läraren har med sig godis.

 

Och något nytt jag gjorde: En attitudepiruett framåt. Vi ska tydligen ha med det steget i en dans på temakonserten i vår. Hur jag ska få det att se snyggt ut återstår att se.

 

Ett tips från veckan: Andra säsongen av Stranger Things finns ute på Netflix!

 

Veckans orimliga: Att mitt hår inte verkar vilja bli ljust igen. Det är nästan lika mörkt som dagen jag tonade det?

 

Veckans otippade: Grät totalt okontrollerat till film för första gången i mitt liv tror jag. Blir annars ofta tårögd, men nu bara forsade tårarna nerför kinderna. För den som undrar var det Lilja 4-Ever jag såg.

 

Maten jag lagade: Pasta med tonfisk, curry, champinjoner och soltorkade tomater.

 

Veckans låt: Swan Lake av Tjajkovskij. Främst på grund av dansen i Billy Elliot.

 

Veckans känsla: Ändå ganska glad? Är som uppfylld av något slags höstmys och har dessutom ett kreativt flow just nu.

 

Veckans betyg: 3,5 av 5. Mår hyfsat bra, men livet har liksom gått lite på tomgång den här veckan.

TITTA VAD DU FICK MIG ATT GÖRA.

Förra veckan var danslektionerna inställda eftersom vår danslärare Carin var på Malta. Kul för henne, inte lika kul för oss. Jag är ju en sådan här person som måste ha tydliga rutiner som aldrig förändras om jag ska komma ihåg saker och ting. Eftersom vi hade haft ett uppehåll i dansen kom jag således inte alls ihåg att vi hade lektion idag. Det var av en slump som jag insåg det; jag lyssnade på en bra låt och tänkte att "den här borde vi göra dans till" och BOOM så slog det mig att det var onsdag och att lektionen hade börjat för fem minuter sen. Men jag tog mig dit, och alla är ju ändå mer vana vid att jag kommer försent än att jag kommer i tid. Vi fortsatte på koreografin vi ska framföra på julshowen. I år dansar vi till Look What You Made Me Do med Taylor Swift, om jag inte redan hade nämnt det. Anledningen till att just vi fick den dansen är att låten (och koreografin) är väldigt bitchig och Carin vågade inte ge den till några andra än de äldsta på dansskolan - vi. Vilket vi är skitglada för, för man tar ju varje chans man får att bitchblicka varandra. Vi har även diskuterat att ha silvertejp för munnarna, men än så länge är det bara en idé och ingen plan...

 

SHOULD I STAY OR SHOULD I GO?

                                                                                                                                                           

 

 

                                                                                                                                                          

 

 

                                                                                                                                                          

 

 

Fotokälla.

10 MÅ BRA-FILMER.

Söndagar har blivit någon slags inofficiell list-dag, så jag tänker upprätthålla trenden och göra en lista med några filmer som alltid gör mig på bättre humör. Obs: de här filmerna tillhör inte alla gånger feel good-genren...

 

10. Sixteen Candles

Det här är nog min favorit av alla John Hughes-filmerna. Samantha Baker vaknar upp på sin sextonde födelsedag, bara för att upptäcka att hennes familj har glömt bort att hon fyller år. Mycket roligt och ganska fint. Omöjligt att inte bli glad av, för även om det mesta går fel så finns det ändå några saker som till slut blir rätt.

 

9. Fletch

Thrillerkomedi med Chevy Chase i huvudrollen som Irwin Fletcher, en snokande reporter som snubblar rätt in i ett mysterium när rike Alan Stanwyk lejer honom som lönnmördare. Offret? Stanwyk själv. Rolig dialog som bygger rätt mycket på Chase's timing. Typiskt 80-talssoundtrack också.

 

8. The Matchmaker

En film som faktiskt växer för varje gång man ser den. Marcy jobbar som assistent åt senator John McGlory som har problem med sin kampanj för att bli omvald. För att säkra de irländska rösterna skickar han Marcy till den lilla byn Ballinagra på Irlands landsbygd, där hon ska försöka hitta senatorns irländska rötter. Det visar sig bli svårare än hon har trott, särskilt som hon har lyckats anlända mitt i en matchmaking-festival... Mycket fina vyer och rätt roligt manus. Det Irland som porträtteras är dock rätt stereotypiskt.

 

7. Rädda Willy 2

Man skulle kunna tro att jag skulle tipsa om ettan, men sanningen att säga har jag inte sett den. Och därför vet jag alltså att det går alldeles utmärkt att börja med tvåan som handlar om Jesse som återigen måste rädda sin vän, späckhuggaren Willy - denna gång från en stor oljeläcka i havet. Så fint skildrad vänskap, och stundtals ganska dramatiskt ibland.

 

6. Anki och Pytte

Finns som fem avsnittsfilmer och jag kan rekommendera vilken som helst av dem. Det här var mitt favoritbarnprogram under hela min uppväxt och jag blir alldeles trygg och lugn av att titta på det. Dessutom är Anki faktiskt svinrolig.

 

5. E.T

Ännu en film om en ovanlig vänskap. Tror knappast att jag behöver berätta vad den handlar om, alla vet väl? Tycker att bandet mellan ET och Elliot är så hjärtskärande skildrat. Får nästan tårar i ögonen bara av att tänka på det.

 

4. Titta Vi Flyger

Av alla parodifilmer är det här den jag tycker mest om. Ted har utvecklat en flygrädsla sen ett misstag han gjorde när han var pilot under kriget, men sätter sig ändå på ett plan för att bevisa för sin flickvän Elaine att han är värdig henne. Det hela blir dock problematiskt när alla i besättningen och större delen av passagerarna drabbas av matförgiftning, och det visar sig att Ted är den enda ombord som är certifierad att flyga planet. Skrattar fortfarande varje gång jag ser filmen, trots att jag vid det här laget nästan kan replikerna utantill.

 

3. Bert - Den Siste Oskulden

Kanske den bästa svenska filmen som någonsin har gjorts. Bert går i nian och har panik. Alla har gjort det, alla utom han själv. Men så börjar Viktoria i hans klass. Kanske kan hon lösa hans problem? Låt mig beskriva filmen såhär: det finns nästan inga repliker som inte är värda att komma ihåg och citera varje gång man får chansen.

 

2. The Thing Called Love

Den absolut mest romantiska film jag vet. Miranda åker till Nashville för att försöka slå igenom som singer-songwriter. Där möter hon bland annat den arrogante men talangfulle James, den öppenhjärtiga Kyle och den helt igenom goda Linda. Den här filmen tar mig med storm varje gång jag ser den. Den är så enkel, men lyckas ändå vara precis det den behöver vara.

 

1. The Goonies

Äventyrsfilmen nummer ett! Ett gäng kompisar hittar en skattkarta och ger sig ut på ett äventyr i hopp om att hitta såpass mycket rikedomar att deras familjer slipper bli vräkta. En ganska basic storyline alltså, men jag tröttnar aldrig på den.

 

THEY WORSHIP EVERYTHING AND THEY VALUE NOTHING.

Nu tänker jag göra något såpass meningslöst som att recensera en film som förmodligen alla som läser det här inlägget redan har sett. Så anledningen till att jag gör det i alla fall är att jag tyckte så mycket om filmen och vill att ni ska få veta exakt hur mycket. Jag pratar ju såklart om La La Land, den Oskarsbelönade musikalfilmen med Emma Stone och Ryan Gosling i huvudrollerna.

 

Filmen tar sin början i en bilkö någonstans i närheten av Los Angeles. En ung man och kvinna möts som hastigast precis när trafiken kommer igång igen. Han tutar argt på henne, hon pekar finger till svar. De anar det inte då, men deras vägar kommer korsas snart igen.

 

Kvinnan heter Mia och drömmer om att göra karriär som skådespelerska. Men vägen dit är hård och allt går inte som hon tänkt sig.

 

Mannen, eller Sebastian som han heter, är jazzpianist och drömmer om att öppna en egen jazzklubb. I nuläget tampas han med frågan om det är värt att kväva sin egen kreativitet för att få behålla ett jobb.

 

En kväll träffas dessa två människor. De stör sig på precis allt med den andre och de håller inte med varandra om någonting, utom en enda sak: att det absolut inte finns några romantiska känslor mellan dem. Fast sen kan ni ju gissa hur det går.

 

Filmen fullkomligen sprakar av färg och känslor. Några av låtarna är helt fantastiskt fina, älskar speciellt The Fools Who Dream. Men det den här filmen gestaltar bäst är dilemmat när man måste välja och välja bort. Se den, om ni inte redan har gjort det!

HÖST, HÅLTIMMAR OCH HÅRFÄRG.

Igår hade jag och Fanny håltimme. Ute sprakade träden av varma höstfärger så jag vände mig mot henne och sa: "Vi går ut". Och då blev det så.

 

Fanny: "Nej, tog du kort"!? Well, maybe.

 

Någon som ser vad som har hänt?

 

Jag har tonat håret! Amanda hjälpte mig i måndags. Det var tänkt att det skulle bli mörkbrunt, men det blev snarare rött. Fast vad gör det, fint blev det ju i alla fall. Fin var också min och Fannys promenad. Fast våra skor blev halvt förstörda i det våta gräset.

VECKA FYRTIOETT.

Idag är en veckosammanfattning på sin plats tycker jag. Så här kommer den!

 

Något jag gjorde den här veckan som var planerat: Åkte till Stupa Buddhistcenter på studiebesök med klassen i torsdags. Vi delade upp oss på några bilar och åkte i karavan genom spöregnet. Väl framme fick vi sätta oss på kuddar på golvet och lyssna till när en kvinna där pratade om templet och religionen. Jag hade ett element bakom ryggen så det var rätt mysigt faktiskt.

 

Som inte var planerat: Jag var på Boda Borg idag och var helt mörbultad efter besöket. Men det var det värt!

 

Och något nytt jag gjorde: Började titta på VR-videos på Youtube, vilket ju då blir som ett slags spel en film. Har bland annat sett en video från Stranger Things och en från It.

 

Ett tips från veckan: Lyssna på podcasten The Hills Have Fries som är gjord av bästa vännerna Cameron Boyer (från bandet Weathers) och Eileen Cho. De är så roliga och gulliga, man vill liksom bli deras kompis.

 

Veckans orimliga: Att en människa kan dö fast ingen vill att den ska göra det.

 

Veckans otippade: Jag ligger tydligen inte efter med skolarbetet så mycket som jag trodde. Whey!

 

Maten jag lagade: Köttbullar med potatiskroketter.

 

Veckans låt: Har spelat Terrible Love med Birdy på pianot flera gånger de senaste dagarna.

 

Veckans känsla: Den här veckan har bestått av väldigt höga toppar och väldigt djupa dalar. Idag var till exempel en jättebra dag och jag var glad nästan rätt igenom. I onsdags fick jag ett väldigt sorgligt besked som såklart påverkade hur jag kände mig. Det blev lite som en mörk krater i en annars väldigt fin och ljus vecka.

 

Veckans betyg: 2 av 5. Mest på grund av det sorgliga som hände. Jag är visserligen en sådan som skjuter undan tankar på jobbiga saker, som någon sorts försvarsmekanism, men det är ju ändå inte roligt någonstans det här. Betyget höjs ju dock lite av att många andra, finare saker också hände.

KAOS ÄR EN NATURLIG DEL AV VÅRA LIV.

Förra veckan hade vi dansshow på IOGT. Det gick... förhållandevis bra med tanke på att scenen var max åtta kvadratmeter stor. Här kommer lite bilder från kvällen!

 

Alla dansare dumpade som vanligt alla sina grejer nere i källaren vilket ledde till att det såg ut som en svinstia, milt uttryckt. Men vi är vana. Kaos är en naturlig del av våra liv.

 

Vi gick igenom showordningen en gång och sen började vi släppa in publik. Rätt vad det var drog föreställningen igång. Vi spenderade större delen av showen med att vänta vid sidan om scenen. Här är Melinda!

 

Och där är Tindra! De yngsta som var med på showen var till och med yngre än min lillebror. Tyckte de såg så små ut, men det kanske är jag som har blivit gammal.

 

Det blev paus med fika och lottdragning. Som vanligt vann Melindas familj flest priser av alla och Melinda gömde sig i ett hörn bakom scenen för att hon skämdes. Fast vi andra ropade "MELINDA! MELINDA! MELINDA"! varje gång någon av hennes familjemedlemmar vann något, så att hon inte skulle missa något (*skrattar ondskefullt*). Sen drog showen igång igen.

 

Här dansar de Sound Of Silence som gick förvånansvärt bra med tanke på att det veckan innan inte hade funnits en enda dansare som kom ihåg koreografin ordentligt.

 

Allt som allt var jag med i fem danser, och de flesta gick ganska bra med undantag för att någon ramlade lite en gång. Dansade i dansskor för första gången på ett par år och det kändes väldigt väldigt konstigt, men funkade uppenbarligen.

 

Amanda <3 näsblod. Notera att detta var precis innan applådtacket. Men... jag hade väl inte så mycket mer att säga om den här showen. Det var fint att få stå på en scen med mina vänner igen.