TildiMildi

RÖDA PARAPLYER I YPRES.

Försökte skriva det här inlägget redan igår, men sen bestämde sig Safari för att avsluta sig självt och då försvann allt jag hade skrivit. Blev inte direkt glad. Hur som helst, nu gör vi ett nytt försök. Från mig till er: dag två i Bryssel.

 

Så okristligt tidigt som kvart över sju samlades klassen i hotellentrén den morgonen. Vi skulle nämligen hinna med ett tåg. Men väl på stationen visade det sig att det var försenat, så vi hade lika gärna kunnat ta några minuters sovmorgon. Medan vi väntade kom en man med hatt förbi. Axel: "Där kommer en cowboy. I unga år..." Alltså, va? Notera att det här bara var en i raden av alla liknande kommentarer som fälldes av min klass under denna resas gång. Man vet inte vad att skratta är förrän man har åkt på skolresa med oss.

 

Tillslut kom vi i alla fall på ett tåg... bara för att sedan få vänta en timme på en annan station eftersom vi på grund av fördröjningen hade missat tåget vi skulle byta till. Det var seriöst värre än SJ. Men jag och Jennifer fick klappa en stor hund så vi var glada i alla fall. Ludde ropade "JE M'APPELLE" till en främling. Och det var ju visserligen franska, men betyder "jag heter".

 

Så fick vi äntligen åka vidare. Det var dock på håret att Daniel fick följa med, han hade försvunnit till toaletterna på stationen och trodde att tåget skulle gå tre minuter senare än dess egentliga avgångstid. Som tur var hann Axel springa och hämta honom.

 

När vi kom fram till Menen fick vi kliva av och byta till en anslutningsbuss som körde oss några kilometer på världens kanske knaggligaste väg. Vi upptäckte en bärfis i bussen och när den satte sig intill tjejen bakom Jennifer försökte Ludde varna henne. Han: "Hey you, there's a barefees... Vad heter bärfis på engelska? Beerfart"? Oklart om hon förstod något av vad han sa, men det var kanske lika bra.

 

Den här bilden får symbolisera hur trötta vi kände oss efter att ha gått upp halv sju en lördagmorgon.

 

Så nådde vi äntligen vår slutdestination Ypres. En toaselfie på det. Vi mötte upp vår guide som skulle köra runt oss till några olika sevärdheter i området.

 

Vi delade upp oss på två minibussar och åkte iväg. Första stoppet blev här på Zandvoorde krigskyrkogård. Ypres är nämligen skådeplats för ett par av de allra blodigaste slagen i första världskriget.

 

Nästa stopp blev ännu en krigskyrkogård, denna gång Langemark. Skillnaden mellan dessa två är att det är tyska soldater som ligger begravda här, medan det på Zandvoorde bara vilar brittiska soldater.

 

Det regnade men som tur var hade guiden tagit med sig stora röda paraplyer till oss alla. Fast det var ändå rätt skönt att få hoppa in i den varma minibussen igen och äta Nutrilett ur Jennys väska. Tror det var en av de mysigaste sakerna med dagen faktiskt.

 

Sista stoppet blev skyttegravarna. Tyvärr stannade vi bara några minuter, men det var ändå det roligaste momentet under turen.

 

Vi tog förstås också en selfie under paraplyet, det är ju nästan obligatoriskt.

 

Jag och Jennifer passade på att gå ner skyttegravarna också, för hur ofta har man chansen liksom? Vi gick igenom en ganska lång kolsvart tunnel. Skulle inte ens sett en meter framför mig om jag inte hade haft mobilficklampan. Mot slutet av tunneln förgrenade den sig och vi hörde röster från gången som löpte ut åt sidan. När jag lyste in med ficklampan började de skrika! Överdriven reaktion?

 

Sen åkte vi tillbaka in till stan. Vi hade en stund på oss innan bussen till Menen skulle gå, så vi köpte mat inne på Panos medan vi väntade. Någon sorts parad med olika orkestrar från Balkan-länderna marscherade förbi och spelade så hög musik att Daniel fick gå och röka en lugnande cigarett för att inte explodera.

 

Nu kom ett väldigt stort hopp i tiden här, oopsy daisy. Efter en lång och plågsam resa (där en av de saker som hände var att Ludde blev halvt blind på grund av en incident med Axels finger), fick vi äntligen några timmars lugn och ro på hotellet. Framåt kvällen gick jag och Jennifer upp till Fridas och Adisas rum där vi hängde medan nämnda personer gjorde sig i ordning. Ludde och Bostedt kom också över och den sistnämnde tog över Fridas snapchat, vilket alla utom kanske Frida tyckte var rätt kul.

 

Sen gick vi tjejer ut för att ta en sen middag. Så konstigt, skulle aldrig kunna äta middag vi tio-elva på kvällen annars. Men när man är ute och reser såhär ställer kroppen liksom om.

 

Vi hamnade på någon pizzeria. Maten var okej, men inte fantastisk på något sätt. Fast det var ändå rätt fint att man fortfarande kunde sitta på uteservering klockan elva på kvällen i september.

 

Efter maten följde en snabb titt in på Hard Rock Café där de spelade Shot Through The Heart med Bon Jovi.

 

Sen gick vi hem genom staden och så tog även den dagen slut.

VARJE DAG FINNS DET EN ANLEDNING ATT FIRA.

Jag har nyss suttit och läst igenom en kalender där årets alla temadagar och högtider finns uppskrivna. Självklart står jul, nyår, halloween och alla de där kända dagarna med, men det firas också andra lite mer udda och suspekta saker. Jag personligen är född på chokladbollens dag. Inte helt fel ändå. En kompis till mig är född på internationella BDSM-dagen. (Vilket jag förstås tycker är lite roligt och definitivt tänker se till att påminna henne om dagligen.) Imorgon är det skolmjölkens dag om någon känner sig taggad på att fira det. Hur som helst tyckte jag att det var lite roligt att se hur både kända äldre högtider och nyare helt sjuka påhitt fick samsas i kalendern. Till exempel så firar man inte bara Fars Dag den tolfte november. Det är även miniatyrrävens dag. Något annat som är intressant är att man ibland förstå eller åtminstone bilda sig en uppfattning varför en temadag fått just det datum den har. Den första januari är till exempel internationella pizza-dagen. Då kan man ju inte låta bli att tänka att det är för att människor äter det som bakismat dagen efter nyårsafton.

Vart jag egentligen ville komma med det här inlägget är att det alltid finns en anledning att fira. Och då syftar jag inte bara på alla anledningar som finns att läsa om i den här kalendern, utan också mer personliga skäl. Som att man blev godkänd på ett prov, ringde ett telefonsamtal man skjutit upp under lång tid, eller bara att man tog sig igenom en jättejobbig dag. Jag tror att vi faktiskt mår bra av att komma ihåg att fira saker och ting lite oftare. Att det hjälper oss att se ljuspunkterna. Med det inte sagt att man måste fira något varje dag. Men att försöka hitta något litet att i alla fall kunna le åt tror jag gör mycket.

 

 

Fotokälla.

NÄR VI FLÖG TILL BELGIEN.

I onsdags kom jag hem från den kanske bästa klassresan någonsin, fast den knappt kan räknas som en klassresa eftersom vi bara var åtta stycken som åkte. Resmålet var inget mindre än EUs huvudstad Bryssel, och en plats som är mer kopplad till samhällsprogrammet får man ju leta efter.

 

Allt började alltså med att vi klockan åtta på morgonen fredagen den femtonde september satte oss i en buss för att åka mot Skavsta. Frida berättade att hon hade satt på sig stödstrumporna redan kvällen innan för att "ha det gjort" (typ, eller något) och då hade somnat direkt. Känner nog ingen som lovordar stödstrumpor lika entusiastiskt som Frida.

 

Så kom vi till sist fram till Skavsta. Jenny aka vår lärare aka resans sötaste deltagare tog ett foto på oss utanför flygplatsen, och det blev tyvärr bara sådärfint eftersom alla kisade mot solen. Alltid något problem när man ska ta en gruppbild med vår klass. Oftast brukar det ta en stund att samla ihop alla och när det väl är gjort så har de som väntat längst tröttnat och börjat gå därifrån igen.

 

Sen följde en lång väntan på Skavsta. Denna gång beslagtog tullen inte någon parfym men däremot min proteinpudding. Borde ha ätit den innan, så fick skylla mig själv. Fast jag blev ändå på dåligt humör, framför allt för att svenskan i tullen pratade engelska med mig fast jag pratade svenska med henne. Varför.

 

Efter ett par timmar fick vi gå ombord på planet. Jag och Jennifer hamnade på raden längst bak. Det kändes som att det var ovanligt lite benutrymme där, även för att vara Ryanair. Men vi hade det i alla fall inte värre än Axel, för även om man bara skulle mäta hans ben skulle han fortfarande vara längre än oss. (Okej, det var en liten överdrift, men ni fattar.)

 

Jag hann läsa en novell, lyssna på kanske tio låtar och nästan somna (innan vi landade och jag vaknade med ett väldigt bokstavligt ryck) under flygturen. Sen fick vi fast mark under fötterna och tog våra första steg i Belgien. Medan vi väntade på bussen köpte jag någon sorts chokladmilkshake med kokos som var h-e-a-v-e-n. Axel och Daniel köpte våfflor och under tiden de var borta hann Jenny få säkert tio nervösa sammanbrott av olika okända anledningar. Hon sa att vi inte förstod hur det kändes att som lärare ha ansvar för oss och det är förmodligen sant.

 

En bussresa, tågresa och promenad senare var vi framme vid Easyhotel där vi skulle bo. Rummen var rätt små men fräscha, så vi var nöjda. Dessutom låg det mitt i centrum. Bättre läge fick man leta efter. (Eller ja, vi hade ju Hilton vid Centralen, men...) I alla fall så slöade vi mest på rummet en stund, för vi orkade prick inget annat.

 

Men halv sju var vi pigga och glada igen (eller aa glada i alla fall) och då möttes vi tjejer upp i entrén för att gå ut och äta. Vi strosade nerför shoppinggatan och hjärtat klappade lite extra hårt när vi gick förbi Primark för vi alla älskar ju den affären.

 

På Donken beställde jag pommes för det är ju i alla fall lite belgiskt. Tyvärr hade de varken bea eller cheddardipp så det var en besvikelse. Notera: salladsbladet i min miniwrap var det enda i grönsaksväg jag åt under de första dagarna i staden. Hm, så kan det gå.

 

Efter maten tittade vi faktiskt in på Primark en stund och köpte lite smink. (Det här är jag när jag ser billigt smink.) Sen fortsatte vi vidare in mot Grand Place.

 

Här är det! Kolla fint. Fick nästan glädjetårar när jag såg det, vilket kanske säger en del om hur dåligt jag sov natten innan. Men det var på riktigt speciellt.

 

Har kommit fram till att nästan alla platser är vackrare på kvällen. Det är något med ljuset, stämningen, alla lampor som tänds, hur alla byggnader blir silhuetter mot himlen.

 

Vi gick förbi den här gallerian som var Europas första inglasade gata. Ser så fint och lyxigt ut tkr jag.

 

Efter att ha ordnat tågbiljetter till morgondagen gick Jenny tillbaka till hotellet medan jag, Jennifer, Frida och Adisa stannade kvar ute på stan.

 

Vi hamnade på en restaurang där vi beställde in cocktails (alkoholfria obviously, vi hade ju faktiskt skrivit på skolans alkoholpolicy) och körde drinking games. Fun fact: vi skrattade så mycket att en bartender tittade skeptiskt på oss och våra drinkar och bara "I didn't put alcohol in these". På vägen hem frågade en kille om jag gillade hans glasögon som tydligen inte ens var hans och det var väl ungefär det sista som hände den dagen.

RESELISTAN.

Hej på er! Idag har jag haft en riktigt höstig söndag då jag har varit på skogskalas. Vi grillade korv och pinnbröd och hittade även en del kantareller vilket resulterade i macka med svampstuvning till middag. Jag klagar inte. Ska nog börja titta på någon ny tv-serie ikväll, men innan dess tänkte jag skriva en liten lista - om resande den här gången.

 

Vilken är den varmaste respektive kallaste resan du har gjort?

Tror nog att den varmaste var när jag åkte till Malta. Är inte säker på exakt hur varmt det var, men sista morgonen var det trettioåtta grader i skuggan och klockan var inte mer än kanske åtta. Vilken som är min kallaste resa är lite svårare att avgöra. Har ju åkt på ett antal skidsemestrar inom Sveriges gränser och då har det ju i alla fall varit minusgrader.

 

Hur länge varade din längsta resa?

Åker sällan utomlands mer än en vecka i taget. Ett par gånger har jag dock förlängt resan genom att besöka Öland några dagar på hemvägen. En sisådär femton dagar i sträck har jag nog varit borta.

 

Vilka tips skulle du ge till en turist som skulle vilja resa till staden du bor i?

Att det är bäst att åka hit antingen på sommaren då man kan uppleva lite natur med mera utan att frysa ihjäl, eller i december då stan är julpyntad och mysig att strosa omkring i.

 

Favoritland att resa i?

Irland måste det bli. Det är ett land som har allt. Spännande sevärdheter, vacker natur, kulturliv, shopping, god mat och trevliga människor. Dessutom inte alltför dyrt.

 

Vad är den turistigaste platsen du har varit på?

Oftast när jag har besökt ett resmål har jag ju sett de stora turistattraktionerna. Sagrada Família i Barcelona, Den Lille Havfrue i Köpenhamn, Kölnerdomen i Köln. Men det absolut mest turistiga var nog Eiffeltornet. Det är ju dock sevärt också.

 

Har du några måsten i resväskan?

Regnjackan packar jag alltid ner numera. Och paraplyet, men det får ligga i handväskan.

 

Vart skulle du vilja åka just nu?

Nu när jag har fullt upp med förberedelserna inför Kenya-resan (som ju är mitt gymnasiearbete) känns Nairobi rätt lockande. En exotisk storstad tackar jag inte nej till. Dock kommer vi inte bo just där utan lite mer mitt ute i ingenstans när vi väl åker ner dit i februari, men det blir ju en upplevelse i sig. Får hoppas att konflikterna kring valet har lugnat ner sig till dess.

 

Vad är den sämsta resan du har gjort?

Jag har nog aldrig gjort en enda riktigt dålig resa. Vi planerar alltid väldigt mycket innan vi åker någonstans och därför brukar det mesta funka riktigt bra väl på plats. Min Parisvistelse förra året blev dock lite misslyckad eftersom jag blev sjuk och hade feber mer eller mindre hela resan. Men jag hade roligt i alla fall.

 

Ett ställe du absolut inte vill åka till?

Jag längtar inte direkt till Nordkorea...

I MISS THE WAY YOU MAKE ME FEEL.

 

                                                                                                                                                           

 

 

                                                                                                                                                           

 

 

                                                                                                                                                           

 

Fotokälla.

HELGMUSIK.

Fredagar är väldigt bra dagar på det sättet att det släpps mycket ny musik. Så idag tänkte jag bjuda på tre av mina favoritreleaser från idag.

 

  

WE ARE THE WEIRDOS, MISTER.

Ännu en 90-talsfilm hörni! Denna gång är det skräckfilmen "The Craft" som ska recenseras.

 

Filmen handlar om Sarah som flyttar till en ny stad där hon blir kompis med tre tjejer som sysslar med svart magi på fritiden. Tillsammans utför de olika riter och ser till att ordna upp sina egna liv och hämnas på de som har behandlat dem illa. I början går allt deras väg, men när en av tjejerna får allt starkare krafter börjar saker och ting glida dem ur händerna.

 

Filmen klassas visserligen som skräckfilm, men är inte särskilt läskig. Dock rätt hemsk storyline egentligen. Men det fina och sorgliga med den här filmen är att om man plockar bort all magi och alla specialeffekter beskriver den bara hur ett vanligt tjejgäng faller sönder och om hur lögner och avundsjuka leder till att vänskap tar slut. Bortsett från magin hade det lika gärna kunnat vara oss själva, eller människor vi känner, som filmen handlar om.

 

Men även om allt tar slut någon gång så är det så himla fint så länge det varar. Det där "vi mot världen" och att vara helt oslagbara. Det är få saker som slår det.

JAG SVÄR, VI BARA RÅKADE MATCHA VARANDRA.

Igår kväll var det dans! Lektionerna startade förra veckan, men vi har redan planerat en show i början av oktober. (Hjälp.) Just nu håller de på att sätta in luftkonditionering i danssalen, så vi får inte vara där. Istället dansar vi på IOGT och det är visserligen fint där, men det finns inga speglar så långt ögat når. Känns så konstigt att lära sig nya danssteg när man inte kan se sig själv. Så svårt att veta om man gör rätt eller fel, om det är snyggt eller fult etc. En annan grej som är lite tråkig är att det dessutom finns massa pelare i rummet som man dansar in i hela tiden.

 

Jag, Melinda och Tindra återförenades (äntligen) den här lektionen efter ett långt sommarlov och upptäckte att alla hade, ovetandes om varandra, valt att ha rosa tröjor. Ändå rätt fint. Gillar också att vi bytte plats några gånger med varandra när vi skulle göra sit-ups, bara för att vi ville ligga i den ordning som vi hade gjort förra terminen. *Danslärare Carin skakar trött på huvudet* Som vanligt på diagonalerna lyckades jag och Melinda dansa åt olika håll, och Tindra dansade nästan in i en stolpe. När vi övade på en koreografi och kom till ett ställe i låten där vi började improvisera dansade jag och Melinda SJÄLVKLART in i varandra. Seriöst, det är inte en riktig danslektion om inte vi krockar.

 

Obs, det var inte bara vi som matchade. Som ni ser på bilden lyckades Julia och Amanda matcha både varandra och köket. Ändå rätt anmärkningsvärt. Hur som helst, det är fint att vara tillbaka. För om jag läser det jag har skrivit här märker jag ju att trots att vi inte är kvar på själva dansskolan så är det mesta ändå som vanligt.

DEN GRÖNA ÖN.

Några sista bilder som inte kom med tidigare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack Irland. För allt.

PROGRAMDAGEN, DISCORUMMET OCH KANOTTUREN.

Septembers första dag firade samhällsklasserna på Vasa genom att åka till Stockholm på programdag. Vi tar en titt på hur det såg ut!

 

Jag, Amanda och Fanny claimade platserna längst bak i bussen, för av någon anledning har man alltid som roligast när man sitter där. Axel och Bostedt satt framför och hade en diskussion om Max och Donken och vilket som var bäst. Bostedt sa något om att överklassen äter på Max. Axel sa något i stil med "är du dum eller" och att överklassen inte äter snabbmat över huvudtaget. Skrattade så jag fick ont.

 

När vi kom fram till Gärdet, som var vår slutdestination, delades vi upp i två grupper. Den första fick gå på visning på Polismuseet, medan den andra fick gå och äta. Som ni ser tillhörde jag, Fanny B, Fanny M, Amanda och Jennifer den senare gruppen. Vi lunchade på Matmekka (Etnografiska museets restaurang). Jag tog en rätt vars namn jag varken kan stava eller uttala - den innehöll grönsaksbuljong, risnudlar och diverse olika grönsaker. Var helt okej, men smakade tyvärr inte så mycket.

 

Bild på gänget! Älskar att Fanny M alltid går all in när hon ska posea på foton. Cjut ju.

 

När vi väntade på att vår guidade visning på Polismuseet skulle börja hittade vi en polisinspirerad lekpark utanför, vilket vissa tyckte var väldigt roligt. Har kommit fram till att i princip alla mina vänner är på ett ungefär lika barnsliga som jag, vilket ju ändå är rätt fint.

 

Utställningen vi såg handlade om hatbrott. Hatbrott kan till exempel vara brott med rasistiska eller homofobiska motiv, dvs brott som begås på grund av att förövaren hatar den grupp offret tillhör. Så hemskt alltihop, men viktigt att man informerar om det och utbildar ungdomar i vad som är rätt och fel - även om jag önskar att alla fick höra det i tidigare ålder också. Hur som helst var utställningen intressant, se den om ni är i närheten någon gång.

 

Efter visningen var det faktiskt dags för mig att säga hejdå till de andra (fy vad sad) eftersom jag skulle stanna kvar i Stockholm medan de skulle åka hem. Men innan det hann vi ta den här fina bilden som Veronica nästan är med på - hennes hand syns vid ett av polisbilens fönster...

 

När de andra hade åkt passade jag på att gå på Etnografiska museets utställning Playground, som handlade om normer. Den var väldigt intressant och var både informativ och interaktiv. Här kunde man till exempel gå in i ett s.k. discorum (inte större än ett provrum), sätta på sig ett par hörlurar och dansa till musiken som spelades. Liksom strunta i om det är normalt eller inte, för vem bestämmer sånt egentligen?

 

Gillade också den här hjärtformade gungsängen som fanns upphängd. Pga spegeln i taket kunde man ju se sig själv som om ovanifrån, så man kände sig som någon divig typ i en film.

 

När jag hade sett hela utställningen tog jag en promenad till Kaknästornet. Jag hade fått för mig att det fanns trappor där som man kunde ta istället för hissen, men det gjorde det visst inte. Eftersom jag var lite för snål för att ta hissen (nej, men behövde pengarna till resan nu på fredag) så bestämde jag mig för att själva promenaden fick vara poängen.

 

Eftersom jag ändå hade gått på två av gratismuseerna i området bestämde jag mig för att strosa lite på Sjöhistoriska också. Men jag var ganska trött i huvudet vid det laget så det slutade med att jag mest utnyttjade deras wi-fi. Sen gick jag ner till vattnet och satte mig på en brygga och läste tills min familj kom och hämtade upp mig.

 

Vi åkte hem till mina kusiner där vi skulle bo över natten. Åt mat, tittade på Fångarna på Fortet, fikade. Sådant.

 

Nästa dag hyrde vi kanadensare och paddlade på Långhundraleden. Det kom en liten regnskur vid ett tillfälle men i övrigt var det väldigt fint väder. Att man inte paddlar oftare? Så himla kul grej.

 

Efter någon timme rastade vi och åt tonfiskmackor och fika. Vi såg en mink simma förbi i vattnet. Försökte kasta macka med helt kantiga stenar, vilket som ni förstår gick väldigt bra.

 

Vi hann också med att mata ett par änder, för det måste man göra. Sen tävlade vi på vägen tillbaka, och... jag vill ju inte skryta, men vi i min kanot vann. På kvällen åkte vi alla till mina andra kusiner i Bromma för att fira den äldsta av dem som fyllde 16. Hade inte träffat honom och hans syskon på exakt ett år, så det var ju roligt att det äntligen blev av. Och... mer hade jag inte att berätta om den här helgen!

THE OLDER YOU DO GET, THE MORE RULES THEY'RE GONNA TRY TO GET YOU TO FOLLOW.

Finns det något bättre sätt att avsluta helgen än med en mysig film? Nej, just det. Tänkte tipsa om "Dazed And Confused" som är en perfekt söndagsfilm eftersom den inte har så mycket till handling och då inte kräver så mycket tänkande från ens egen sida.

 

Denna 90-talsrulle utspelar sig under den sista skoldagen för eleverna på high school i en småstad i Texas. Tittaren får följa hur dagen utvecklar sig för både de äldre och de yngre eleverna, för mobbarna och de mobbade. Någon får upprättelse, någon blir bortgjord, någon blir kär... men utöver det är det inte något särskilt speciellt som händer.

 

Det fina med filmen är att den känns som att den skulle kunna vara helt oregisserad. Att någon bara har hängt med ett gäng verkliga high school-elever och dokumenterat hur en vanlig skolavslutning kan se ut. Det är ingen episk historia på något sätt, men den känns trovärdig. För den berättar om livet som det faktiskt ofta är. Det vill säga, inte särskilt perfekt.

 

Vid det här laget är filmen en kultklassiker, men inte så mycket på grund av den lösa handlingen utan mer på grund av alla intressanta karaktärer och dialoger. Och den både värmer och gör ont i hjärtat, men det är väl så det ska vara.

DE MÅNGA HUNDARNA PÅ KILLINEY HILL.

Nu kommer sista Irlandsinlägget, eller ja... i alla fall sista inlägget med text. Jag kanske bestämmer mig för att lägga upp några fler bilder senare.

 

Det var alltså söndag morgon i Ballsbridge, Dublin och vi hade börjat dagen med en s-j-u-k-t god frukost på Ariel House, där vi bodde. Beställde in pannkakor med lönnsirap och bacon bland annat. Sen tog vi ett DART-tåg till Killiney Hill för en promenad bland de vackra husen.

 

Detta är alltså området där Dublins rika människor bor. Då räcker det ju inte med vanliga hus, utan det ska vara små slott - som det ni skymtar bakom all vegetation.

 

Skulle inte ha något emot att äga ett av de här husen.

 

Utsikt från kullen i Sorrento Park. Vi mötte en man med hund som bodde i området, och han förklarade för oss var vi skulle hitta Bonos hus. Tack tack.

 

Ett annat hus vi såg var Torca Cottage där George Bernard Shaw bott. Han var författare, politisk aktivist och vegetarian. Står på Wikipedia att han till och med sörjde över att behöva "plåga grönsakerna" och äta upp dem. Lite kul.

 

Sen mötte vi en annan man med hund som visade oss vägen till obelisken. Fast först kom vi till den här utsiktsplatsen.

 

När vi kom fram till obelisken upptäckte vi att det var som hundarnas paradis. Det verkar som att prick alla människor som bodde i området gick hundpromenad vid den tiden på söndagarna och alla hundarna fick springa fritt vid kullen som obelisken stod på. En kärlekskrank svart hund kom och slog sig ner intill oss för att bli klappad. Mysigt ändå.

 

Efter att ha passerat både Bonos residens och Enyas slott tog vi strandvägen (bokstavligen) till DART-stationen. Vi åkte ett par stationer bort eftersom vi ville äta på en speciell pub som låg i området. Det visade sig dock att de inte serverade lunch den dagen, men vi mötte en liten vit hund som var jättenyfiken på oss så det var värt promenaden. Vi köpte bara varsin macka till lunch, fast de var goda så det var okej.

 

Innan vi åkte hem tog vi en titt på Forty Foot Pool, där irländare uppenbarligen badar trots att det är svinkallt både i luften och i vattnet. Och just det, vi såg (lite otippat) ett par sälar på vägen därifrån. Googlade dem när vi kom hem och de ska tydligen vara rätt aggressiva :( Men fina.

 

Sen hängde vi här på Ariel House i The Drawing Room. Vi drack te och åt varsin bit äppelkaka. Framåt kvällen åt vi tvårätters på Roly's men det glömde jag fota. Tillbaka på hotellet tittade vi på film och åt chips i sängen... och avslutade alltså semestern på bästa sätt.

HIS POOR TELESCOPE HEART - THAT FRAGILE, PRECIOUS THING - WOULD HAVE PROBABLY BEEN BETTER LEFT IN THE BOX.

En av böckerna jag köpte på Irland var "This Is What Happy Looks Like" av Jennifer E. Smith. Jag tyckte den var rätt mysig så här kommer en recension! Pyttelite spoilervarning. Men bara väldigt lite.

 

Två personer får turas om att vara berättare i den här historien. Den första berättaren är småstadstjejen Ellie O'Neill, som jobbar extra i glasscaféet Sprinkles för att försöka få ihop nog med pengar för att gå en poesikurs på Harvard. Det är ont om pengar och Ellie måste slita dag ut och dag in för att ens ha en chans att nå sina drömmar. Den andra berättaren är skådespelaren Graham Larkin som är omringad av fans och journalister, men som ändå känner sig ganska ensam. Han har offrat mycket för att bli berömd, men frågan är om det är värt det. En dag råkar han missa en siffra i en mailadress och mailets nya mottagare visar sig vara Ellie. Det blir början på en väldigt speciell vänskap.

 

Men när Graham och Ellie väl möts i verkligheten innebär det tyvärr inget "och sen levde de lyckliga i alla sina dagar"-slut. För han är känd och omsusad, medan hon å andra sidan gör allt i sin makt för att inte bli det...

 

Det här är en väldigt fin bok om hur hemligheter kan komma emellan människor och skilja dem åt. Om att våga ta risker och om att man när man vinner en sak oftast förlorar en annan.

 

Det finns en anspråkslös humor i språket som jag gillar. Jennifer E. Smith skriver så mänskligt, och det är ju just därför hennes böcker är så lätta att tycka om.