Hej. Ännu en tid har gått. Jag vet mer nu. Vart jag ska ta vägen, vad jag ska göra, när saker ska förändras. Om tre veckor närmare bestämt. Då flyttar jag till Uppsala för att påbörja min tid som student där. Och apropå det, har jag ju inte berättat här om den dagen - då, när jag gick ut gymnasiet. Egentligen finns det inte mycket att säga. Det var sorgligt, det var fint, det var roligt, det var lite av ett antiklimax stundtals, andra stunder var det bättre än jag kunnat ana. En dag att minnas. Inte den bästa någonsin, men bra. Och det räcker så. Snart börjar en ny del av mitt liv, och jag är inte redo, långt ifrån, men kanske kan man aldrig lära sig simma om man inte vågar kasta sig ut i vattnet. Jag vet inte. Men jag vet att det här är det ögonblick när jag säger hejdå till den här platsen. Kanske fortsätter jag skriva, kanske mer snart än ni tror, men det kommer inte vara här. Vi får se hur det blir. Jag startade den här bloggen inför min gymnasiestart och nu har jag tagit studenten. Tre år har gått. Jag är färdig, både med gymnasiet och den här bloggen. Det här är hejdå. Inte för alltid, men just nu.

Varför är det så att sorgen griper tag i en när man egentligen borde må som bäst? Man har massa bra människor runtom sig och är på en otroligt fin plats och gör så mycket roliga saker... och så är plötsligt klumpen i magen där. Det är så orimligt, ändå händer det hela tiden. Jag antar att det är något vi alla får lära oss att leva med. Kanske är det så att vi, när allt egentligen är bra, blir rädda att förlora det. För att vi vet att allt förr eller senare kommer till ett slut. Idag när jag skriver det här, är det årets hittills varmaste dag. Det har varit tjugo grader i solen och jag har suttit ute i trädgården i shorts och linne. Det är en bra dag. Jag mår bra. Jag mår faktiskt oftast väldigt bra. Men när jag går hem från dansskolan och de ljumma kvällsvindarna fläktar i håret kommer minnen tillbaka från en annan kväll i ett land långt härifrån. Vi hade åkt taxibuss till Le Rustique för att äta, men jag orkade inte ens halva min portion. Det var den där klumpen. Som var i vägen. Det kanske var just för att allt var så vackert som det gjorde så ont. Att jag visste att jag behövde ta vara på det innan det var försent. Att jag kände att tiden inte räckte till. Att jag ville för mycket och siktade för högt och blev besviken när saker och ting inte blev som jag trodde. Jag har alltid haft lätt för att känna. Nära till gråt, men också nära till skratt. Och jag har ofta tänkt att det skulle vara så mycket lättare om jag bara kunde vara likgiltig hela tiden istället. Att jag skulle slippa bli sådär arg och ledsen som jag ju ibland kan bli. Men jag skulle ju då heller inte kunna känna den där överväldigande lyckan. Så kanske är det bäst att livet är såhär. En berg-och-dal-bana. Ibland går det upp, ibland ner och ibland känns det ordentligt i magen. Som tur är gillar jag ju adrenalinkickar.

Torsdag kväll i Kenya.

Året är 2018 och Sverige klassas som ett av världens mest jämställda länder. En sak vi alla måste förstå: det räcker inte. För Sverige är inte jämställt, även om villkoren för kvinnor är bättre här än på många andra ställen. Vi kan inte luta oss tillbaka och vara nöjda bara för att andra har det värre. Och även om vårt land skulle varit totalt jämställt, hade det inte då varit vår skyldighet att sprida ordet och kunskapen till andra länder? Året är 2018 och jag hör fortfarande människor säga att feminismen har gått för långt. En sak vi alla måste förstå: det är inte sant. Det finns få saker som är så uttjatade som det här uttalandet. Läs noga nu. Feminismen har snarare inte gått tillräckligt långt, för rättvisa råder inte ännu. Vi har en dag om året, den åttonde mars, som ska vara våran egen. En dag då vi uppmärksammar kampen, då vi lyfter upp varandra och kanske applåderar oss själva för att vi fortsätter trots att vi oftare möts av nedlåtenhet än av respekt. Och det är fint, att vi har den här dagen. Men jag hoppas att den värld mina barn växer upp i ska vara annorlunda. Att det ska vara en värld där inte bara den åttonde mars, utan alla dagar på året, ska tillhöra kvinnan. En värld där hon alltid lyfts fram och behandlas med den respekt hon förtjänar. En värld där det inte ens finns någon kamp kvar att uppmärksamma, eftersom striden redan är vunnen. En värld som är jämställd, på riktigt.

Fotokälla.

Idag är det tisdagen den trettonde februari. Det är semmeldagen. Det är dagen innan jag lämnar det här landet och åker till Kenya. Jag har blandade känslor. Jag kan knappt vänta tills jag sitter på planet och är på väg. Samtidigt vill jag aldrig sätta mig på det där planet över huvudtaget. Jag längtar efter att få uppleva allt nytt där borta. Det river och sliter i bröstet på mig när jag tänker på allt jag lämnar kvar.

Idag sa jag hejdå till mina kompisar. Jag vet att det bara är arton dagar och att vi har klarat av att vara ifrån varandra längre än så, mer än en gång. Men det känns annorlunda nu. Kanske för att jag inte är några kilometer bort längre, tio-femton minuter med bil. Jag är 12 186 kilometer bort, hundrasextiofem timmar med bil. HUNDRASEXTIOFEM TIMMAR. Jag är längre bort från mitt hem än jag någonsin har varit tidigare.

Vi åt varsin semla på café idag, jag och tre av mina kompisar. Det var fint, och egentligen fattar jag inte varför vi inte ses ofta. När vi skildes åt bad de mig att inte dö i Kenya, jag sa att jag inte skulle det, sen sa vi hejdå. Det är inte hejdå för alltid. Varför känns det då som att det är det?

Jag har hört att den här resan förändrar en. Jag har hört att man kommer tillbaka som en annan person. Kanske är det det som skaver. Kanske är det där jag är osäker. Kanske är det som gör att det känns som att jag tar farväl för evigt, möjligheten att den som kommer tillbaka är någon annan än den som åkte. Jag är inte säker på om jag vill låta mig skakas om, förändras i grunden. Jag är å andra sidan inte heller säker på om jag vill fortsätta vara den jag är. Jag är absolut inte alls säker på om en resa över huvudtaget kan påverka en människa såhär mycket.

Men något jag är säker på, mina vänner, är detta:

jag kommer sakna er något otroligt.

Vid den här tiden har jag förmodligen precis satt mig på ett plan som ska ta mig från Istanbul till Nairobi. Det ska bli tjugofem grader där den dagen då vi landar, säger prognosen på SMHI. Det låter inte så varmt som det egentligen är. Kanske för att Kenya är så långt söderut jämfört med Sverige. Jag undrar mycket hur det kommer vara när vi kommer dit. Om de saker som spelar roll här kommer spela roll där. Vi har väntat så länge, förberett oss i evigheter, fått höra så mycket om hur annorlunda allt är att det nästan känns som att vi ska till ett annat universum och inte bara en annan världsdel. Just nu oroar jag mig för att jag inte ska bli klar med några uppsatser i tid på grund av resan. Att jag inte kommer kunna duscha lika ofta där som hemma. Att mina kläder ska bli förstörda av den röda sanden. Om allt blir som folk har sagt kommer allt det här inte spela någon roll när jag väl är där nere. Det kommer vara saker som inte rör mig. Jag kommer få en helt annan uppfattning om världen. Men det jag undrar är då: hur ska man kunna återgå till sitt vanliga liv efter det? Måste man återgå? Är det över huvudtaget möjligt att glömma något man har lärt sig och fortsätta leva som vanligt? Jag vet inte än. Men fråga mig igen om en månad. Då kanske.

Det gamla året är slut och vi går nu in i en ny tid. 2017 var för mig fint på många sätt, jag hann lämna landet hela fem (!) gånger vilket nog är nytt personligt rekord. Det bästa med de resorna var att de var som pauser i allt det jobbiga, dagar då jag fick en chans att återhämta mig. För det här året har inte varit helt lätt. Det har varit stress, det har varit konflikter och slitningar i mina närmaste kretsar, det har varit att skriva orden "ingenting kommer någonsin att bli bra igen" i sin dagbok och att faktiskt för ögonblicket verkligen tro att det är så. Men det har också varit ett år då jag har vågat göra roliga saker trots att jag har varit rädd, då jag har förstått att bråk ibland kan göra att man när allt blivit uppklarat har kommit ännu närmare sina vänner än tidigare, och då jag har lärt mig att det alltid blir bättre igen även om det ibland kan ta tid.

2017, jag tackar dig för allt jag har fått se och uppleva. Det har många gånger varit underbart.

2018... jag är redo nu.

Fotokälla.

Kriget är över.

Det var så John Lennon och Yoko Ono sa i sin låt "Happy Xmas (War Is Over)". På den tiden pågick Vietnamkriget för fullt och låten var en protest, en enkel önskan om fred. Än idag väntar vi på att denna önskan ska uppfyllas. Det ser mörkare ut än någonsin i världen. Jag räknar till trettiotre konflikter som MSB har markerat på världskartan, men i verkligheten är det säkert fler. Hot om kärnvapenattacker. Terrordåd. Diktaturer, mediecensur och korruption. Och ovanpå allt: debatten kring #metoo. För kanske första gången någonsin förstår jag på sätt och vis de som längtar efter krig. Det här med att kämpa för något man tror på. Att äntligen se Sveriges kanske största problem lyftas till ytan fyller mig med en känsla av makt. Det händer nu. Folk lyssnar på oss på ett helt annat sätt än förr. Jag ser kvinnor som rakryggat berättar sanningen, och män som flyr landet och bara svarar "ingen kommentar" när journalister frågar om de har något att säga till sitt försvar. Så kom inte och säg att män är starkare individer än kvinnor. För det finns inget starkare än oss nu. Det tjänar inget till att kämpa emot oss. Vi kommer ändå vinna i slutändan. Striden är redan förlorad för er del. Om ni bara kunde ta ert förnuft till fånga och förstå att vi kämpar för er skull också... Först den dag ni gör det kan vi leva i total fred. Det här kriget är över. Om ni vill.

Idag är det en väldigt speciell dag i Sverige. Det är nämligen så att vi vid två tillfällen per år, varken mer eller mindre, tillåts mixtra med tiden. Inför våras handlade det om att vrida fram klockan. Idag ställer vi tillbaka den.

Varför vi gör det här kan vara svårt att förstå. Jag läser på National Geographic att sommartid inte sparar energi, vilket brukar vara ett vanligt argument, och att det faktiskt till och med kan medföra en nettoförlust. Det här förvirrar mig. Vetenskap av det här slaget är svårt nog för mig att förstå i vanliga fall, men när den inte bygger på någon typ av logik blir den helt obegriplig.

Det som fascinerar mig mest med tidsomställningen är dock inte den vetenskapliga aspekten, utan den filosofiska. (Jag är ju trots allt samhällsvetare och inte naturare.) Vad är det egentligen som händer när vi vrider tillbaka visarna på klockan? Spolar vi tillbaka tiden och får leva en timme om igen? Eller får vi en extra timme att addera till dygnet? Räknas det ens som att få om vi måste ge bort något först för att sedan kunna ta emot? För visst förlorade vi en timme då, i våras. Ska vi se det som att vi lånade ut lite tid för att få tillbaka den nu, ett halvår senare? Då återstår frågan: vem eller vad var det som behövde den där timmen så desperat under sommarhalvåret? Eller var det i själva verket vi som ville bli av med den? Isåfall, varför? Och så är vi tillbaka där vi började.

Vi vet att det blir problem för oss om vi struntar i att ställa om våra klockor. Antingen kommer vi försent till jobbet, eller är där en timme för tidigt. Vi missar möten eller stressar i onödan. Så det enklaste är helt enkelt att göra som alla andra och vrida fram klockan en timme på våren, för att sedan ställa tillbaka den på hösten. Men tänk på allt vi skulle kunna göra med den där timmen om vi bara fick välja när vi skulle ta bort den eller lägga till den.

Hur ofta har man inte önskat sig mer tid? En timme extra innan tåget lämnar perrongen så man hinner ta farväl ordentligt. En timme extra så man hinner skriva klart en uppsats och lämna in den i tid. Eller bara en timme extra så att man kan stanna ännu en liten stund i det där ögonblicket då allt känns enkelt. Och om vi vänder på det hela så händer det också då och då att man önskar att man kunde hoppa framåt i tiden. Att man kunde förkorta en febrig och sömnlös natt med en timme. Att man fick gå hem en timme tidigare en tung arbetsdag. Att man fick genomlida en timme mindre med ångest. Vi skulle kunna göra så mycket med den där timmen, bara vi fick välja.

Men nu får vi ju inte det. Nu finns det en bestämd dag om året då vi får lite extra tid. Och vi har exakt en chans att göra något av den. Jag kan inte bestämma vad ni alla ska lägga den här timmen på, men det jag kan göra är att påminna er om att tiden är en av få saker här i världen vi faktiskt inte har kontroll över och att vi inte får obegränsat med dagar här på jorden. Tänk på det när ni bestämmer er för hur ni ska utnyttja den extra tjugofemte timmen ni har fått idag.

Jag har nyss suttit och läst igenom en kalender där årets alla temadagar och högtider finns uppskrivna. Självklart står jul, nyår, halloween och alla de där kända dagarna med, men det firas också andra lite mer udda och suspekta saker. Jag personligen är född på chokladbollens dag. Inte helt fel ändå. En kompis till mig är född på internationella BDSM-dagen. (Vilket jag förstås tycker är lite roligt och definitivt tänker se till att påminna henne om dagligen.) Imorgon är det skolmjölkens dag om någon känner sig taggad på att fira det. Hur som helst tyckte jag att det var lite roligt att se hur både kända äldre högtider och nyare helt sjuka påhitt fick samsas i kalendern. Till exempel så firar man inte bara Fars Dag den tolfte november. Det är även miniatyrrävens dag. Något annat som är intressant är att man ibland förstå eller åtminstone bilda sig en uppfattning varför en temadag fått just det datum den har. Den första januari är till exempel internationella pizza-dagen. Då kan man ju inte låta bli att tänka att det är för att människor äter det som bakismat dagen efter nyårsafton.

Vart jag egentligen ville komma med det här inlägget är att det alltid finns en anledning att fira. Och då syftar jag inte bara på alla anledningar som finns att läsa om i den här kalendern, utan också mer personliga skäl. Som att man blev godkänd på ett prov, ringde ett telefonsamtal man skjutit upp under lång tid, eller bara att man tog sig igenom en jättejobbig dag. Jag tror att vi faktiskt mår bra av att komma ihåg att fira saker och ting lite oftare. Att det hjälper oss att se ljuspunkterna. Med det inte sagt att man måste fira något varje dag. Men att försöka hitta något litet att i alla fall kunna le åt tror jag gör mycket.

Fotokälla.

Hej. Det har kanske inte märkts så mycket på bloggen, men jag har varit bortrest under två veckor. Jag tror att jag behövde det. Att få ligga på en solvarm sandstrand en hel dag, vandra omkring i makalös natur och lyssna på 80-talshits på Tysklands motsvarighet till MTV. Jag hoppades kunna fly det jobbiga här hemma helt och slippa tänka på allt arbete som väntar. Såklart funkade det inte hela tiden. Då och då mindes jag högen med säljarkataloger hemma och det stramade åt i hjärtat, för jag.vill.ju.inte. Men det fanns stunder, ibland så långa som några timmar, då jag lyckades koppla bort tankarna på arbetet totalt. Då jag bara har kunnat slappna av framför en tyskt dubbad variant av Jurassic Park 3 utan undertexter. Då jag har kunnat vika tid åt att läsa ut två böcker och börja på ytterligare ett par. Då jag har kunnat sova tio timmar i sträck utan att behöva känna att jag har slösat bort dagen. Jag har varit så trött. Och de här två veckorna har varit min räddning. En frist då jag har fått vila ut lite.

Och nu så är jag alltså tillbaka hemma. Jag har packat upp mina väskor. När jag klev in genom dörröppningen i mitt rum slogs jag av hur ljust och stort det var. Jag antar att de fem senaste nätterna i ett litet rum där snedtaket gjorde att jag inte kunde stå raklång har gett mig perspektiv på saker och ting. Det som gjorde det största intrycket på mig när jag klev in i mitt rum var ändå den söta och milda doften från doftljuset som stod på mitt skrivbord och spred sin arom trots att jag aldrig ens har hunnit tända det någon gång. Det luktade lite te och blodapelsin. Det luktade hemma.

Katalogerna ligger fortfarande kvar i en hög. Arbetet har inte försvunnit bara för att jag har önskat att det ska göra det. Men trots det är jag glad att vara tillbaka. För jordgubbarna i trädgårdslandet har mognat, jag har tv-serier att ta igen, ny musik att lyssna på, en altan som ligger i solsken större delen av dagen. Jag har en egen säng där jag också kan sova tio timmar i sträck om jag vill. För det måste man få göra ibland, oavsett om man är bortrest eller hemma.

Alla barn som får leva och ha hälsan kommer tillslut till en punkt då de måste sluta vara barn och istället ta det första klivet in i vuxenvärlden. För vissa sker övergången så gradvis att de inte ens märker att något har hänt förrän de står där med familj, jobb och bil och plötsligt förväntas ta ansvar. Andra människor kan minnas ett speciellt ögonblick, en händelse eller ett val som tvingade dem att lämna barndomen bakom sig. Jag själv tillhör den senare gruppen. För mig tog min barndom slut sommaren när jag var nyss fyllda tolv år.

Jag var på ett läger. Samma läger jag hade åkt på de senaste fyra somrarna och också skulle åka på sommaren därefter, men då för sista gången. Det här näst sista lägret skiljde sig egentligen inte särskilt mycket från de andra. Inget anmärkningsvärt hände. Så jag vet inte riktigt varför allt förändrades så drastiskt efter de där fem dagarna på lägergården. Nu i efterhand tänker jag att insikten om att allt det välbekanta och trygga som det där lägret innebar för mig snart skulle ta slut fick mig att förstå att ingenting varar för evigt. Att man i takt med att man blir äldre förlorar mycket av det man tycker om. Att man kan tvingas släppa taget. Hur som helst så vet jag att min syn på livet var annorlunda efter det där lägret. Det var som att min värld hade växt, och det på gott och ont. Visserligen såg jag hur mycket som fanns att upptäcka och lära, men jag såg också hur mycket problem som fanns. Problem som plötsligt inte gick att lösa lika lätt som när man var yngre och egentligen inte hade några bekymmer alls.

Sex år har gått sedan den där sommaren. Nu är jag arton år gammal. Myndig. Vuxen enligt lagens mening. Ska jag vara ärlig känns det inte jättebra. Inte jättedåligt heller, förstås. Men att det skulle vara någon jättegrej att gå från sjutton till arton håller jag inte med om. Ja, jag får ta körkort nu. Men jag är fortfarande för dålig på både det teoretiska och det praktiska för att kunna klara något prov. Jag får gå på krogen. Men de allra flesta av mina vänner får inte det, och det känns inte särskilt kul att gå ensam. De enda skillnaderna mellan sjutton och arton jag har märkt av är att jag förväntas kunna ta mer ansvar och bete mig moget. Jag förväntas vara vuxen.

Det är bara det att jag inte känner mig vuxen. Inte någonstans. För samtidigt som jag är myndig är jag också fortfarande tonåring och en stor del av mig vill inte överge den benämningen. Jag bad aldrig om att bli vuxen. Jag bad aldrig om att behöva ta ansvar, om att behöva ge mig ut i en kall och hård värld där medmänsklighet tycks vara ett främmande begrepp. Jag tvingades till det. Och så länge jag kan kalla mig tonåring, så länge jag kan hålla kvar lite av barndomen, så kommer jag att göra det. En vacker dag kommer jag behöva lägga allt bakom mig. Men jag gör det inte förrän jag verkligen måste.

Som flera av er säkert redan vet har min skola, Vasagymnasiet, ett samarbete med Plan International. Just nu håller vi på med ett väldigt viktigt arbete inom sexuell och reproduktiv hälsa. Vi har fokuset på problemet barnmammor, det vill säga barn som får barn. Det är nämligen så att ungefär två miljoner tjejer under femton år blir mammor varje år. Flera av dessa graviditeter är oplanerade och de flesta unga mammorna har inte haft tillgång till ungdomsmottagning, preventivmedel eller sexualundervisning. Många har aldrig ens blivit informerade om hur man blir gravid! Detta är förstås inte okej, och jag och mina vänner vill väldigt gärna vara med och ändra på det här. Vi hoppas att ni vill det också. Genom initiativet #childmothers jobbar Plan International tillsammans med UNFPA för att kvinnor världen över ska få tillgång till den information och preventivmedel de behöver för att ha chansen att fatta sitt eget beslut över vad de vill göra med sin kropp. Vi har startat en insamling HÄR i syfte att stödja Plans arbete. Vi hoppas att ni vill bidra till detta! Dessutom kan ni vara med i en tävling i samband med insamlingen, och vinna ett paket kondomer värt 139 kr. Reglerna för tävlingen hittar du HÄR.

Var med och stöd kampen, om du som vi tycker att barn ska få vara barn!

Ett av de mest omdebatterade ämnena i dagens Sverige är sociala medier och den hets de frambringar hos människor. Inte minst Instagrams påverkan på oss har ifrågasatts och många menar att vårt dagliga intag av särskilda utvalda glimtar från andras liv är ett stort upphov till den ångest allt fler människor drabbas av.

De flesta som har Instagram följer minst några hundra andra användare. Majoriteten av dessa väljer som alla andra att fylla sitt feed med bilder som visar upp de allra bästa sidorna av just deras liv. En särskilt god måltid, en solnedgång över de vita husen på Santorini, en ögonblicksbild med partnern (”TVÅ MÅNADER MED BÄSTA ÄLSKLINGEN”). Den som får upp dessa bilder när de scrollar igenom sitt flöde tänker ”jaha, själv äter man bara snabbnudlar”, ”jag som aldrig har varit utanför Sverige” eller ”alla har någon utom jag”. Alternativt någon annan svidande insikt om hur värdelöst dennes egna liv är.

Visst, det är mycket möjligt att dessa bilder ur ett perfekt liv inte ljuger. Men även om de berättar en sanning så är det bara en, av många. Vi vet det nu. Så långt har vi ändå kommit i utvecklingen att vi förstår att det vi får se på sociala medier bara är en cencurerad bild av människors vardag. Vi är medvetna om att andra människor också blir sjuka, äter mackor till middag och slösar bort dag efter dag framför tv-serier som slutade vara bra för flera säsonger sen.

Om man hör till de människor som egentligen är nöjda med sina liv men tror att alla andra har det mycket bättre, löser sig problemet ganska snabbt när man väl inser att så inte är fallet. För andra, sådana som jag, hjälper inte enbart vetskapen om att den där människan som la ut bilden på den goda maträtten också fick diska i en och en halv timme efteråt. Det hjälper inte att veta att fotot på solnedgången togs den enda kvällen, på hela veckan, som det inte regnade. Det hjälper inte att veta att den som firade två månader med sin partner bråkar med denne hela tiden. För orsaken till våra problem är något helt annat än okunskap om att ingen annan heller är perfekt.

Jag har gått på seminarier om hur ens självbild formas av sociala medier. Föreläsarna har förespråkat saker som bojkott av Instagram och uppmuntrat folk till att lägga ut en ”ful” bild på sig själva som ska förstöra deras feed. Allt för att dämpa ångesten och mellan raderna säga att man inte måste vara perfekt. Jag håller med om att allt det här är vettiga saker att föreslå och att de mycket väl kan hjälpa människor. Bara inte mig.

För jag är inte en av dem som egentligen har varit nöjd med mitt liv. Även fast jag vet att det jag får se av folks liv på Instagram bara är en liten del av deras egentliga tillvaro så räcker det inte med den kunskapen. För samtidigt vet jag också att även om det regnade varje dag på Santorini innan den där solnedgången så var det, i just det ögonblicket som bilden togs, fint och bra. Små korta ögonblick av perfektion som jag har känt att jag har för få av i mitt liv. Det beror kort sagt på att jag har varit oföretagsam och inte har kommit mig för att faktiskt hitta på saker och ting. Så jag bestämde mig för att göra något åt det.

Lösningen för mig var inte en bojkott av Instagram. Det var snarare att vända perfektionshetsen till min fördel. Jag beslutade mig för att varje vecka göra tre ”Instagram-värdiga” saker. Det kunde vara att jag gjorde något kul, hade på mig något fint eller åt något gott. Vad som helst som skulle kunna bli en fin Instagrambild. Om jag sedan verkligen la ut en bild på det eller inte hörde inte dit. Huvudsaken var att jag gjorde något. Tanken var att jag på det sättet skulle kunna fylla mina dagar med meningsfulla aktiviteter och därmed bli lite mer nöjd med min tillvaro. Att jag inte bara skulle drömma om hur saker och ting skulle kunna vara utan också se till att det blev så.

Och hör och häpna, det funkade faktiskt. Jag inte bara fyllde mitt liv med nya saker utan började också se det fina i de som redan fanns där. När jag säger det här vill jag inte låta som någon sorts livscoach, utan bara berätta att man ibland kan vända något negativt till något positivt. Jag lever fortfarande inte något perfekt liv, däremot har jag blivit bättre på att hitta och uppskatta de där små ögonblicken av perfektion som faktiskt kommer när man minst anar det. Som alltid funnits även om man inte har sett dem. Så om det, precis som för mig, tar emot för dig att förstöra ditt Instagram-feed kan du faktiskt välja att göra tvärtom. Du kan välja att göra det så fint som möjligt och när du tittar igenom det glädjas åt de vackra stunder du faktiskt varit med om. För att fokusera på att det finns bra saker i allas liv är inte detsamma som att blunda för att det finns dåliga saker också.

Mark my words, för de är så sanna som något kan bli. Det behöver inte vara längtan till stora saker, som utlandsresor eller festivaler. Det kan vara något så litet som att längta till på torsdag då man ska laga en god maträtt, eller att längta tills ens kompisar slutar sin spanskalektion så man får träffa dem igen för att en timme utan dem blir alldeles för mycket. (Snart slutar de!) Att längta tills man får krypa ner i en varm säng och sova hela natten. Trots att året bara har börjat har i alla fall jag hunnit samla på mig några saker att längta till i framtiden. Några stora och några mindre.

Den 25/1 åker jag och klassen till Stockholm för att besöka Plan Sverige och se Mio Min Mio på Stadsteatern. En heldag i huvudstaden med finaste klassen tackar man inte nej till.

I april åker vi med skolan till Köpenhamn och bor på ActionAid's plattform. Vi ska bland annat ha utbildning under dagarna men kommer hinna med lite annat också på fritiden vi får. Har till exempel redan planerat in Tivoli.

I sommar åker jag till Sellin, en badort på tyska ön Rügen. Ska slappa och njuta av fantastiska naturmiljöer och såsa på stranden.

Sist, men inte minst, ska jag ungefär en vecka efter att jag har kommit hem från Rügen åka tillbaka till Tyskland. Men denna gång till Münster, där livets kompis bor, nämligen Doro! SHIT VAD JAG LÄNGTAR!

Fotokälla.

Nu kommer det museitips! Idag var jag alltså och tittade på en utställning i Fogelstad, om kvinnoskolan som funnits där under 1900-talet. Några kämpar för kvinnans rätt i samhället tyckte att det var dags att kvinnan fick utbilda sig i medborgarskap då hon stått utanför så länge. Bland grundarna fanns Elisabeth Tamm, Kerstin Hesselgren och Elin Wägner. De två förstnämnda var bland de fem första kvinnorna som valdes in i Sveriges riksdag. Wägner var ju som känt författare.

Såhär såg det alltså ut! Varje sommar hölls kurser då kvinnor fick komma och bilda sig och lära sig att argumentera och diskutera. En av lärarna kom på idén att låtsas att de alla var medborgare i en påhittad kommun vid namn Komtemåtta. Alla kvinnorna fick spela roller som präster, barnhemsföreståndare och andra respekterade personer och utifrån sina positioner diskutera med varandra. På detta sätt fick flera som annars var lite blygare mod att ta mer plats.

Åk dit och titta själva vetja! Om ni tvivlar på vikten av det de här kvinnorna uträttade här, läs bara citatet ovan. Det säger allt.