TildiMildi

Kategori: Deep stuff

GOTT NYTT ÅR.

Det gamla året är slut och vi går nu in i en ny tid. 2017 var för mig fint på många sätt, jag hann lämna landet hela fem (!) gånger vilket nog är nytt personligt rekord. Det bästa med de resorna var att de var som pauser i allt det jobbiga, dagar då jag fick en chans att återhämta mig. För det här året har inte varit helt lätt. Det har varit stress, det har varit konflikter och slitningar i mina närmaste kretsar, det har varit att skriva orden "ingenting kommer någonsin att bli bra igen" i sin dagbok och att faktiskt för ögonblicket verkligen tro att det är så. Men det har också varit ett år då jag har vågat göra roliga saker trots att jag har varit rädd, då jag har förstått att bråk ibland kan göra att man när allt blivit uppklarat har kommit ännu närmare sina vänner än tidigare, och då jag har lärt mig att det alltid blir bättre igen även om det ibland kan ta tid.

2017, jag tackar dig för allt jag har fått se och uppleva. Det har många gånger varit underbart.

2018... jag är redo nu.

 

Fotokälla.

WAR IS OVER.

Kriget är över.

Det var så John Lennon och Yoko Ono sa i sin låt "Happy Xmas (War Is Over)". På den tiden pågick Vietnamkriget för fullt och låten var en protest, en enkel önskan om fred. Än idag väntar vi på att denna önskan ska uppfyllas. Det ser mörkare ut än någonsin i världen. Jag räknar till trettiotre konflikter som MSB har markerat på världskartan, men i verkligheten är det säkert fler. Hot om kärnvapenattacker. Terrordåd. Diktaturer, mediecensur och korruption. Och ovanpå allt: debatten kring #metoo. För kanske första gången någonsin förstår jag på sätt och vis de som längtar efter krig. Det här med att kämpa för något man tror på. Att äntligen se Sveriges kanske största problem lyftas till ytan fyller mig med en känsla av makt. Det händer nu. Folk lyssnar på oss på ett helt annat sätt än förr. Jag ser kvinnor som rakryggat berättar sanningen, och män som flyr landet och bara svarar "ingen kommentar" när journalister frågar om de har något att säga till sitt försvar. Så kom inte och säg att män är starkare individer än kvinnor. För det finns inget starkare än oss nu. Det tjänar inget till att kämpa emot oss. Vi kommer ändå vinna i slutändan. Striden är redan förlorad för er del. Om ni bara kunde ta ert förnuft till fånga och förstå att vi kämpar för er skull också... Först den dag ni gör det kan vi leva i total fred. Det här kriget är över. Om ni vill.

 

VINTERTID.

Idag är det en väldigt speciell dag i Sverige. Det är nämligen så att vi vid två tillfällen per år, varken mer eller mindre, tillåts mixtra med tiden. Inför våras handlade det om att vrida fram klockan. Idag ställer vi tillbaka den.

 

Varför vi gör det här kan vara svårt att förstå. Jag läser på National Geographic att sommartid inte sparar energi, vilket brukar vara ett vanligt argument, och att det faktiskt till och med kan medföra en nettoförlust. Det här förvirrar mig. Vetenskap av det här slaget är svårt nog för mig att förstå i vanliga fall, men när den inte bygger på någon typ av logik blir den helt obegriplig.

 

Det som fascinerar mig mest med tidsomställningen är dock inte den vetenskapliga aspekten, utan den filosofiska. (Jag är ju trots allt samhällsvetare och inte naturare.) Vad är det egentligen som händer när vi vrider tillbaka visarna på klockan? Spolar vi tillbaka tiden och får leva en timme om igen? Eller får vi en extra timme att addera till dygnet? Räknas det ens som att om vi måste ge bort något först för att sedan kunna ta emot? För visst förlorade vi en timme då, i våras. Ska vi se det som att vi lånade ut lite tid för att få tillbaka den nu, ett halvår senare? Då återstår frågan: vem eller vad var det som behövde den där timmen så desperat under sommarhalvåret? Eller var det i själva verket vi som ville bli av med den? Isåfall, varför? Och så är vi tillbaka där vi började.

 

Vi vet att det blir problem för oss om vi struntar i att ställa om våra klockor. Antingen kommer vi försent till jobbet, eller är där en timme för tidigt. Vi missar möten eller stressar i onödan. Så det enklaste är helt enkelt att göra som alla andra och vrida fram klockan en timme på våren, för att sedan ställa tillbaka den på hösten. Men tänk på allt vi skulle kunna göra med den där timmen om vi bara fick välja när vi skulle ta bort den eller lägga till den.

 

Hur ofta har man inte önskat sig mer tid? En timme extra innan tåget lämnar perrongen så man hinner ta farväl ordentligt. En timme extra så man hinner skriva klart en uppsats och lämna in den i tid. Eller bara en timme extra så att man kan stanna ännu en liten stund i det där ögonblicket då allt känns enkelt. Och om vi vänder på det hela så händer det också då och då att man önskar att man kunde hoppa framåt i tiden. Att man kunde förkorta en febrig och sömnlös natt med en timme. Att man fick gå hem en timme tidigare en tung arbetsdag. Att man fick genomlida en timme mindre med ångest. Vi skulle kunna göra så mycket med den där timmen, bara vi fick välja.

 

Men nu får vi ju inte det. Nu finns det en bestämd dag om året då vi får lite extra tid. Och vi har exakt en chans att göra något av den. Jag kan inte bestämma vad ni alla ska lägga den här timmen på, men det jag kan göra är att påminna er om att tiden är en av få saker här i världen vi faktiskt inte har kontroll över och att vi inte får obegränsat med dagar här på jorden. Tänk på det när ni bestämmer er för hur ni ska utnyttja den extra tjugofemte timmen ni har fått idag.

 

VARJE DAG FINNS DET EN ANLEDNING ATT FIRA.

Jag har nyss suttit och läst igenom en kalender där årets alla temadagar och högtider finns uppskrivna. Självklart står jul, nyår, halloween och alla de där kända dagarna med, men det firas också andra lite mer udda och suspekta saker. Jag personligen är född på chokladbollens dag. Inte helt fel ändå. En kompis till mig är född på internationella BDSM-dagen. (Vilket jag förstås tycker är lite roligt och definitivt tänker se till att påminna henne om dagligen.) Imorgon är det skolmjölkens dag om någon känner sig taggad på att fira det. Hur som helst tyckte jag att det var lite roligt att se hur både kända äldre högtider och nyare helt sjuka påhitt fick samsas i kalendern. Till exempel så firar man inte bara Fars Dag den tolfte november. Det är även miniatyrrävens dag. Något annat som är intressant är att man ibland förstå eller åtminstone bilda sig en uppfattning varför en temadag fått just det datum den har. Den första januari är till exempel internationella pizza-dagen. Då kan man ju inte låta bli att tänka att det är för att människor äter det som bakismat dagen efter nyårsafton.

Vart jag egentligen ville komma med det här inlägget är att det alltid finns en anledning att fira. Och då syftar jag inte bara på alla anledningar som finns att läsa om i den här kalendern, utan också mer personliga skäl. Som att man blev godkänd på ett prov, ringde ett telefonsamtal man skjutit upp under lång tid, eller bara att man tog sig igenom en jättejobbig dag. Jag tror att vi faktiskt mår bra av att komma ihåg att fira saker och ting lite oftare. Att det hjälper oss att se ljuspunkterna. Med det inte sagt att man måste fira något varje dag. Men att försöka hitta något litet att i alla fall kunna le åt tror jag gör mycket.

 

 

Fotokälla.

HEMMA.

Hej. Det har kanske inte märkts så mycket på bloggen, men jag har varit bortrest under två veckor. Jag tror att jag behövde det. Att få ligga på en solvarm sandstrand en hel dag, vandra omkring i makalös natur och lyssna på 80-talshits på Tysklands motsvarighet till MTV. Jag hoppades kunna fly det jobbiga här hemma helt och slippa tänka på allt arbete som väntar. Såklart funkade det inte hela tiden. Då och då mindes jag högen med säljarkataloger hemma och det stramade åt i hjärtat, för jag.vill.ju.inte. Men det fanns stunder, ibland så långa som några timmar, då jag lyckades koppla bort tankarna på arbetet totalt. Då jag bara har kunnat slappna av framför en tyskt dubbad variant av Jurassic Park 3 utan undertexter. Då jag har kunnat vika tid åt att läsa ut två böcker och börja på ytterligare ett par. Då jag har kunnat sova tio timmar i sträck utan att behöva känna att jag har slösat bort dagen. Jag har varit så trött. Och de här två veckorna har varit min räddning. En frist då jag har fått vila ut lite.

Och nu så är jag alltså tillbaka hemma. Jag har packat upp mina väskor. När jag klev in genom dörröppningen i mitt rum slogs jag av hur ljust och stort det var. Jag antar att de fem senaste nätterna i ett litet rum där snedtaket gjorde att jag inte kunde stå raklång har gett mig perspektiv på saker och ting. Det som gjorde det största intrycket på mig när jag klev in i mitt rum var ändå den söta och milda doften från doftljuset som stod på mitt skrivbord och spred sin arom trots att jag aldrig ens har hunnit tända det någon gång. Det luktade lite te och blodapelsin. Det luktade hemma.

Katalogerna ligger fortfarande kvar i en hög. Arbetet har inte försvunnit bara för att jag har önskat att det ska göra det. Men trots det är jag glad att vara tillbaka. För jordgubbarna i trädgårdslandet har mognat, jag har tv-serier att ta igen, ny musik att lyssna på, en altan som ligger i solsken större delen av dagen. Jag har en egen säng där jag också kan sova tio timmar i sträck om jag vill. För det måste man få göra ibland, oavsett om man är bortrest eller hemma.

 

JAG BAD ALDRIG OM ATT BLI VUXEN.

Alla barn som får leva och ha hälsan kommer tillslut till en punkt då de måste sluta vara barn och istället ta det första klivet in i vuxenvärlden. För vissa sker övergången så gradvis att de inte ens märker att något har hänt förrän de står där med familj, jobb och bil och plötsligt förväntas ta ansvar. Andra människor kan minnas ett speciellt ögonblick, en händelse eller ett val som tvingade dem att lämna barndomen bakom sig. Jag själv tillhör den senare gruppen. För mig tog min barndom slut sommaren när jag var nyss fyllda tolv år.

Jag var på ett läger. Samma läger jag hade åkt på de senaste fyra somrarna och också skulle åka på sommaren därefter, men då för sista gången. Det här näst sista lägret skiljde sig egentligen inte särskilt mycket från de andra. Inget anmärkningsvärt hände. Så jag vet inte riktigt varför allt förändrades så drastiskt efter de där fem dagarna på lägergården. Nu i efterhand tänker jag att insikten om att allt det välbekanta och trygga som det där lägret innebar för mig snart skulle ta slut fick mig att förstå att ingenting varar för evigt. Att man i takt med att man blir äldre förlorar mycket av det man tycker om. Att man kan tvingas släppa taget. Hur som helst så vet jag att min syn på livet var annorlunda efter det där lägret. Det var som att min värld hade växt, och det på gott och ont. Visserligen såg jag hur mycket som fanns att upptäcka och lära, men jag såg också hur mycket problem som fanns. Problem som plötsligt inte gick att lösa lika lätt som när man var yngre och egentligen inte hade några bekymmer alls.

Sex år har gått sedan den där sommaren. Nu är jag arton år gammal. Myndig. Vuxen enligt lagens mening. Ska jag vara ärlig känns det inte jättebra. Inte jättedåligt heller, förstås. Men att det skulle vara någon jättegrej att gå från sjutton till arton håller jag inte med om. Ja, jag får ta körkort nu. Men jag är fortfarande för dålig på både det teoretiska och det praktiska för att kunna klara något prov. Jag får gå på krogen. Men de allra flesta av mina vänner får inte det, och det känns inte särskilt kul att gå ensam. De enda skillnaderna mellan sjutton och arton jag har märkt av är att jag förväntas kunna ta mer ansvar och bete mig moget. Jag förväntas vara vuxen.

Det är bara det att jag inte känner mig vuxen. Inte någonstans. För samtidigt som jag är myndig är jag också fortfarande tonåring och en stor del av mig vill inte överge den benämningen. Jag bad aldrig om att bli vuxen. Jag bad aldrig om att behöva ta ansvar, om att behöva ge mig ut i en kall och hård värld där medmänsklighet tycks vara ett främmande begrepp. Jag tvingades till det. Och så länge jag kan kalla mig tonåring, så länge jag kan hålla kvar lite av barndomen, så kommer jag att göra det. En vacker dag kommer jag behöva lägga allt bakom mig. Men jag gör det inte förrän jag verkligen måste.

 

HJÄLP UNGA KVINNOR ATT FÅ BESTÄMMA ÖVER SIN EGEN KROPP.

Som flera av er säkert redan vet har min skola, Vasagymnasiet, ett samarbete med Plan International. Just nu håller vi på med ett väldigt viktigt arbete inom sexuell och reproduktiv hälsa. Vi har fokuset på problemet barnmammor, det vill säga barn som får barn. Det är nämligen så att ungefär två miljoner tjejer under femton år blir mammor varje år. Flera av dessa graviditeter är oplanerade och de flesta unga mammorna har inte haft tillgång till ungdomsmottagning, preventivmedel eller sexualundervisning. Många har aldrig ens blivit informerade om hur man blir gravid! Detta är förstås inte okej, och jag och mina vänner vill väldigt gärna vara med och ändra på det här. Vi hoppas att ni vill det också. Genom initiativet #childmothers jobbar Plan International tillsammans med UNFPA för att kvinnor världen över ska få tillgång till den information och preventivmedel de behöver för att ha chansen att fatta sitt eget beslut över vad de vill göra med sin kropp. Vi har startat en insamling HÄR i syfte att stödja Plans arbete. Vi hoppas att ni vill bidra till detta! Dessutom kan ni vara med i en tävling i samband med insamlingen, och vinna ett paket kondomer värt 139 kr. Reglerna för tävlingen hittar du HÄR.

Var med och stöd kampen, om du som vi tycker att barn ska få vara barn!

 

JAKTEN PÅ DET PERFEKTA LIVET.

Ett av de mest omdebatterade ämnena i dagens Sverige är sociala medier och den hets de frambringar hos människor. Inte minst Instagrams påverkan på oss har ifrågasatts och många menar att vårt dagliga intag av särskilda utvalda glimtar från andras liv är ett stort upphov till den ångest allt fler människor drabbas av.

 

 

De flesta som har Instagram följer minst några hundra andra användare. Majoriteten av dessa väljer som alla andra att fylla sitt feed med bilder som visar upp de allra bästa sidorna av just deras liv. En särskilt god måltid, en solnedgång över de vita husen på Santorini, en ögonblicksbild med partnern (”TVÅ MÅNADER MED BÄSTA ÄLSKLINGEN”). Den som får upp dessa bilder när de scrollar igenom sitt flöde tänker ”jaha, själv äter man bara snabbnudlar”, ”jag som aldrig har varit utanför Sverige” eller ”alla har någon utom jag”. Alternativt någon annan svidande insikt om hur värdelöst dennes egna liv är.

 

 

Visst, det är mycket möjligt att dessa bilder ur ett perfekt liv inte ljuger. Men även om de berättar en sanning så är det bara en, av många. Vi vet det nu. Så långt har vi ändå kommit i utvecklingen att vi förstår att det vi får se på sociala medier bara är en cencurerad bild av människors vardag. Vi är medvetna om att andra människor också blir sjuka, äter mackor till middag och slösar bort dag efter dag framför tv-serier som slutade vara bra för flera säsonger sen.

 

 

Om man hör till de människor som egentligen är nöjda med sina liv men tror att alla andra har det mycket bättre, löser sig problemet ganska snabbt när man väl inser att så inte är fallet. För andra, sådana som jag, hjälper inte enbart vetskapen om att den där människan som la ut bilden på den goda maträtten också fick diska i en och en halv timme efteråt. Det hjälper inte att veta att fotot på solnedgången togs den enda kvällen, på hela veckan, som det inte regnade. Det hjälper inte att veta att den som firade två månader med sin partner bråkar med denne hela tiden. För orsaken till våra problem är något helt annat än okunskap om att ingen annan heller är perfekt.

 

 

Jag har gått på seminarier om hur ens självbild formas av sociala medier. Föreläsarna har förespråkat saker som bojkott av Instagram och uppmuntrat folk till att lägga ut en ”ful” bild på sig själva som ska förstöra deras feed. Allt för att dämpa ångesten och mellan raderna säga att man inte måste vara perfekt. Jag håller med om att allt det här är vettiga saker att föreslå och att de mycket väl kan hjälpa människor. Bara inte mig.

 

 

För jag är inte en av dem som egentligen har varit nöjd med mitt liv. Även fast jag vet att det jag får se av folks liv på Instagram bara är en liten del av deras egentliga tillvaro så räcker det inte med den kunskapen. För samtidigt vet jag också att även om det regnade varje dag på Santorini innan den där solnedgången så var det, i just det ögonblicket som bilden togs, fint och bra. Små korta ögonblick av perfektion som jag har känt att jag har för få av i mitt liv. Det beror kort sagt på att jag har varit oföretagsam och inte har kommit mig för att faktiskt hitta på saker och ting. Så jag bestämde mig för att göra något åt det.

 

 

Lösningen för mig var inte en bojkott av Instagram. Det var snarare att vända perfektionshetsen till min fördel. Jag beslutade mig för att varje vecka göra tre ”Instagram-värdiga” saker. Det kunde vara att jag gjorde något kul, hade på mig något fint eller åt något gott. Vad som helst som skulle kunna bli en fin Instagrambild. Om jag sedan verkligen la ut en bild på det eller inte hörde inte dit. Huvudsaken var att jag gjorde något. Tanken var att jag på det sättet skulle kunna fylla mina dagar med meningsfulla aktiviteter och därmed bli lite mer nöjd med min tillvaro. Att jag inte bara skulle drömma om hur saker och ting skulle kunna vara utan också se till att det blev så.

 

 

 

Och hör och häpna, det funkade faktiskt. Jag inte bara fyllde mitt liv med nya saker utan började också se det fina i de som redan fanns där. När jag säger det här vill jag inte låta som någon sorts livscoach, utan bara berätta att man ibland kan vända något negativt till något positivt. Jag lever fortfarande inte något perfekt liv, däremot har jag blivit bättre på att hitta och uppskatta de där små ögonblicken av perfektion som faktiskt kommer när man minst anar det. Som alltid funnits även om man inte har sett dem. Så om det, precis som för mig, tar emot för dig att förstöra ditt Instagram-feed kan du faktiskt välja att göra tvärtom. Du kan välja att göra det så fint som möjligt och när du tittar igenom det glädjas åt de vackra stunder du faktiskt varit med om. För att fokusera på att det finns bra saker i allas liv är inte detsamma som att blunda för att det finns dåliga saker också.

DET SOM TAR OSS IGENOM VINTERMÖRKRET ÄR LÄNGTAN.

Mark my words, för de är så sanna som något kan bli. Det behöver inte vara längtan till stora saker, som utlandsresor eller festivaler. Det kan vara något så litet som att längta till på torsdag då man ska laga en god maträtt, eller att längta tills ens kompisar slutar sin spanskalektion så man får träffa dem igen för att en timme utan dem blir alldeles för mycket. (Snart slutar de!) Att längta tills man får krypa ner i en varm säng och sova hela natten. Trots att året bara har börjat har i alla fall jag hunnit samla på mig några saker att längta till i framtiden. Några stora och några mindre.

 

Den 25/1 åker jag och klassen till Stockholm för att besöka Plan Sverige och se Mio Min Mio på Stadsteatern. En heldag i huvudstaden med finaste klassen tackar man inte nej till.

 

I april åker vi med skolan till Köpenhamn och bor på ActionAid's plattform. Vi ska bland annat ha utbildning under dagarna men kommer hinna med lite annat också på fritiden vi får. Har till exempel redan planerat in Tivoli.

 

I sommar åker jag till Sellin, en badort på tyska ön Rügen. Ska slappa och njuta av fantastiska naturmiljöer och såsa på stranden.

 

Sist, men inte minst, ska jag ungefär en vecka efter att jag har kommit hem från Rügen åka tillbaka till Tyskland. Men denna gång till Münster, där livets kompis bor, nämligen Doro! SHIT VAD JAG LÄNGTAR!

 

Fotokälla.

FOGELSTAD.

Nu kommer det museitips! Idag var jag alltså och tittade på en utställning i Fogelstad, om kvinnoskolan som funnits där under 1900-talet. Några kämpar för kvinnans rätt i samhället tyckte att det var dags att kvinnan fick utbilda sig i medborgarskap då hon stått utanför så länge. Bland grundarna fanns Elisabeth Tamm, Kerstin Hesselgren och Elin Wägner. De två förstnämnda var bland de fem första kvinnorna som valdes in i Sveriges riksdag. Wägner var ju som känt författare.

 

Såhär såg det alltså ut! Varje sommar hölls kurser då kvinnor fick komma och bilda sig och lära sig att argumentera och diskutera. En av lärarna kom på idén att låtsas att de alla var medborgare i en påhittad kommun vid namn Komtemåtta. Alla kvinnorna fick spela roller som präster, barnhemsföreståndare och andra respekterade personer och utifrån sina positioner diskutera med varandra. På detta sätt fick flera som annars var lite blygare mod att ta mer plats.

 

Åk dit och titta själva vetja! Om ni tvivlar på vikten av det de här kvinnorna uträttade här, läs bara citatet ovan. Det säger allt.

Om tiden som går fast man inte vill

 

Vad är ditt förhållande till tid? Jag har oftast sagt att jag har två stora rädslor här i livet. Den första är sniglar, och den andra är tid. Främst för att den går alldeles för snabbt. Och på många sätt känner jag att jag slösar så med dagarna. (Nej, nu får jag panik på riktigt. Jag klarar inte av att tänka på att tiden går.) Jag menar, det finns ju alltid en risk att man kommer dö dagen därpå. Och även om man lever tills man blir gammal kan man ändå inte räkna med att bli så mycket äldre än sextio. Det är inte ovanligt att gå bort i den åldern. Skulle jag leva tills jag blir sextio betyder det att jag redan har levt en fjärdedel av mitt liv. Och vad har jag hunnit med på den tiden? I-n-g-e-n-t-i-n-g. Jag har spenderat de flesta av mina dagar med näsan i skolböcker. Jag har sovit bort halva mitt liv. Jag har aldrig träffat någon jag blivit kär i som blivit kär i mig. Och det gör mig så sjukt rädd. Jag är så rädd, så rädd för att inte hinna bli lycklig innan jag dör. Så rädd för att inte hinna leva innan jag dör. Det finns det där uttrycket att allt blir bra i slutet, och är det inte bra än så är det inte slut. Saken är den: det tröstar mig inte. Tvärtom. För det måste också betyda att när man äntligen har fått det som man vill ha det, när man äntligen är lycklig, så måste det ta slut. Nej. Jag vill inte tänka mer på det. Nu blir det lite lättsammare!

 

Vilken tid på dygnet gillar du bäst? Det beror på var jag är och vad jag ska göra. Morgnar är oftast en favorit. Jag älskar att äta brakfrukostar, och tycker om sättet solen silar in genom persiennerna på morgonen. (När det inte regnar förstås.) Man har liksom hela dagen framför sig och massa möjligheter! Jag brukar känna: IDAG SKA JAG UT PÅ ÄVENTYR! Det är en skön känsla. Men jag gillar inte morgonen när jag till exempel vaknar dagen jag ska åka hem från en festival. Nej, då har jag en stor klump i magen. På festivaler är nätterna generellt sett mycket bättre. Typ klockan 1-3 när man dansar som mest och efteråt kan hamna i en skrattande hög på en bäddsoffa i en husvagn med sina kompisar. Då blir jag bara varm i hela kroppen och glömmer bort att jag måste åka hem.

 

Vilken är den bästa veckodagen? Hm. Måndag kanske? Träffar sällan kompisar utanför skolan och dansen numera, och framemot söndagskvällen har jag börjat sakna dem rejält. Då är det kul att komma tillbaka till skolan och dessutom är det danslektion på kvällen. Varje måndag är också en ny början och det blir man alltid glad för. Annars är onsdagar oftast okej, för har sovmorgon i skolan och dessutom tenderar roliga saker att hända på onsdagar. Händer det inte något annat roligt så är jag på dansen och det är också roligt. (#flum-mening) Fredag är bra-dag om man ska göra något roligt under helgen. Ett tag tyckte jag riktigt illa om fredagar för jag mådde skit och på helgerna blev jag ensam med allt jobbigt som försiggick i mitt huvud. Men är inte så längre!

 

 

När går tiden som snabbast? När man är på festival, när det är julafton, när man ska köpa biljett i sista minuten till ett tåg, när man är fjorton år, när man byter om mellan två av sina dansnummer på föreställningen och när man lever.

 

När går tiden som mest långsamt? När man åker bil till Sälen, när man vaknar klockan fyra på sin födelsedag och väntar på att ens familj ska sjunga för en och när man gör plankan.

 

Hur länge tar det för dig att sminka dig? 10-20 min. Beroende på hur mycket smink jag använder och hur grundligt jag gör det.

 

Vilken tidsepok skulle du vilja leva i bortsett från denna? Räknas 80-talet som en epok? Förmodligen inte, men då skulle jag kanske velat leva. Älskar hur folk såg ut på den tiden. Älskar filmerna. Älskar hur all musik lät, alla elpianoslingor. Sånt görs liksom inte längre.

 

Äter du fort eller sakta? Fort. Om jag inte pratar samtidigt, isåfall sakta.

 

Vad gillar du mest att lägga ner tid på? Dans, resor, festival, läger, att skapa något, kvalitetstid med familj och kompisar. Läsa, om det är en riktigt bra bok.

 

När brukar du gå och lägga dig på vardagar? Cirkus tio-halv elva. Sover oftast som en stock. Skolan är ju liksom inte direkt uppiggande.

 

 

Ditt längsta förhållande? Lätt fråga att svara på. 0 år, 0 månader, 0 veckor, 0 dagar, 0 timmar, 0 minuter, 2 sekunder.

 

Vad är den längsta perioden du varit singel? Ja, hela livet antar jag.

 

Vad skulle du gärna haft mer tid till? Att åka på läger och festivaler, träffa kompisar, och skriva på roman nummer två.

 

Vad gjorde du för tre timmar sen? Skickade en egenskriven novell till Amanda och Veronica. Det är jättenervöst, för syftet med den var att jag skulle öva på att skriva sexscener och jag har ingen aning om ifall jag lyckades med det.

 

Vad gör du om tre timmar? Äter, duschar, provar kläder, läser, skriver, lyssnar på musik. Något utav detta. Lite svårt att säga vilket av dem det blir.

 

 

Var ser du dig själv om tio år? Lägenhet på Södermalm, världens bästa partner, anställd som krönikör på en tidning, med bokkontrakt på Gilla Böcker. Vore ju drömmen. Antagligen blir det inte riktigt såhär, men förhoppningsvis bra ändå.

Om kurragömma i mörkret, Alan Fudge och tro utan tvekan

Det här inlägget är inte djupt från början, det kommer sen (typ). Tänker prata lite om min senaste fredag som innebar först dans i 105 minuter. Programmet inför nästa show dissikerades och vi gick igenom vilka danser alla var med i. Det visade sig att Alva, Alva, Fabian och jag var med i de flesta. När läraren vår skrev upp initialerna blev det AL, AN, FO, TJ. Alan Fotj. Alan Fudge. Såhär lät det när vi gick igenom programmet.

Danslärare: "Ja, det var Alan Fudge på Antidote... vilka är med på Fragile"?

*Fyra personer räcker upp handen*

Danslärare: "Jaha, det var Alan Fudge där också...". Orkar inte... resultatet blev att jag ska vara med på nio av sexton danser vilket känns helt lagom. Sen på kvällen gick jag till Refill. Kom något sent, och väl där märkte jag att det var nedsläckt i hela kyrkan. Först trodde jag inte att det var någon där, men så hörde jag dunkande musik och så var det någon som såg mig och låste upp dörren så att jag kom in. Det visade sig att det var mörkerkurragömma på gång. Sen hade vi möte, och sen fika och häng på övervåningen. Kändes bra att vara där igen, var ju länge sen sist. (Det är nu det blir deep.) Tycker faktiskt att det är väldigt värt att gå till kyrkan, oavsett om man är kristen eller inte. Om inte för att man är nyfiken på tro så för gemenskapen och för att det faktiskt är kul att vara på ungdomssamlingarna! Är väldigt glad att jag har min tro, för det har hjälpt mig varje gång jag mått dåligt över olika saker, och har (tror jag) även gjort mig till en bättre, trevligare människa än vad jag förmodligen annars skulle varit. Det är i kristendomen jag har hämtat mina ideal liksom. Och dessutom har jag fått så många himla fina vänner genom kyrkan, och haft helt amazing upplevelser med dem. Kyrkan måste inte vara tråkig, för mig är det både trygghet och party party. Titta bara! Det här är så freaking kul!

 

Upp