TildiMildi

Kategori: Life

GRYNING TILL SKYMNING I ELEFANTERNAS OCH HUNDARNAS LAND.

Det var nu lite väl länge sen jag skrev ett inlägg om Kenya, så här kommer ett inlägg om sjunde dagen på plattformen. Känner verkligen att jag drunknar i bilder från resan och det tar sådan tid att skriva om alltihop? Jaja, det går ju inte snabbare för att jag sitter här och babblar så nu börjar vi tycker jag.

 

På onsdagsmorgonen gick vi bokstavligt talat upp innan tuppen och gav oss ut på en liten vandring. Jag hade skaffat pannlampa för detta speciella tillfälle men glömde såklart ta på mig den, så mobilen fick duga som ljuskälla.

 

Vi besteg ett litet berg, inte självaste Mount Kenya tack och lov men nära nog. (Skoja... Kanske.) Ljusen vid horisonten kommer från Nanyuki, som på natten plötsligt inte såg ut att ligga så långt bort.

 

Anledningen till att vi hade gått upp så tidigt var att vi hade bestämt oss för att titta på soluppgången. Vi fick dock vänta en bra stund på den, men det var okej. Som ni ser följde en av hundarna på plattformen med oss hela vägen upp på berget. Frida hade döpt den till Greta, så det blev vad alla kallade den resten av resan.

 

Äntligen började det bli lite ljusare. I fjärran såg vi några silhuetter på ett annat berg och jag vet inte varför men vi diskuterade en lång stund huruvida de var elefanter eller inte. Av någon anledning fick vi för oss att de rörde på sig. (När dagen väl kom sen såg vi att det bara var kaktusar. Eller om det var stenar. Minns inte exakt, men inte var det elefanter i alla fall.)

 

Hela gänget samlade! Fina ju.

 

Soluppgång och hund - två billiga trick för att få en snygg bild.

 

Tillslut, efter typ en timme, tittade solen upp över kullarna. Nu passade det sig tydligen att komma fram.

 

Det var dock värt all väntan.

 

Tittar de på utsikten, eller posar de för ett foto? Ingen vet.

 

Alla: "Erik, ska inte du också klappa Greta"? Han: "Eh... nej"? Ni ser ju hur det gick.

 

Efter att ha spenderat resterande delen av förmiddagen med att ha hjälpt till vid en odling på plattformen åkte vi in till Nanyuki för att gå på marknaden. Vi mötte samma man som hade försökt haffa på oss förra gången vi var där, och när han såg oss ropade han: "Madame! Come here! I want to show you something"! Gick väldigt snabbt därifrån då.

 

Sen mötte vi en av tjejerna som hade varit med och spelat teater med oss två dagar tidigare och det var ju fint. Jag hann även med att köpa två mangos och en passionsfrukt. Därefter gick vi till Cedar Mall och köpte chips, glass och dricka. Vi hittade de andra i gruppen vid ett bord på Java så då satte vi oss där tills vår matatu kom och tog med oss till plattformen igen.

 

Väl hemma igen samlades vi vid Helenas och Henkes lilla stuga för att göra i ordning hamburgarna till vår grillkväll.

 

Kan inte säga att jag hjälpte till så mycket. Jag brukar skylla på att jag är den som fotar allt, men egentligen beror det bara på att jag är lat och lite självisk. Förlåt för det kära ni. Hur som helst var det en fin kväll, med mycket sommarstämning och en liten stund kändes det som att det mesta i världen var okej. Trots allt hemskt vi redan hade sett under resan. Trots allt hemskt vi skulle komma att se därefter. När vi satt där, omgivna av doften av grillrök och sommarkväll, var det mesta faktiskt bra.

MAN VET INTE INNAN MAN HAR SETT DET.

Nu tycker jag det är dags för ett till inlägg om Kenya. Vi är alltså framme vid tisdagen, vår sjunde dag hemifrån. Sjukt hur snabbt tiden gick därborta, men samtidigt långsamt på något sätt. Vi var borta en evighet och ändå bara en sekund.

 

Efter frukosten denna dag hade vi en liten session med Charles där vi pratade om fattigdom och vad det egentligen innebär. Temperaturen låg som vanligt på runt 26-28 grader så vi passade såklart på att sola lite där på förmiddagen när vi fick rast.

 

Sen gick vi ut på savannen för att se fattigdomen med egna ögon. För även om man har hört hur illa vissa människor har det, förstår man inte förrän man faktiskt har sett det själv. Vi besökte till exempel en kvinna som försörjde sig genom att sälja hembränt. Vid något tillfälle hade hon åkt fast och fått sitta i fängelse. Ändå fortsatte hon - för det fanns helt enkelt inte särskilt många andra alternativ.

 

Vi fortsatte dagen med att besöka några personer som arbetade med att mala sten till sand som skulle användas till murbruk. Detta gjorde de alltså helt för hand, utan några maskiner att ta till hjälp. Det är alltså så otroligt många grejer som vi svenskar tar för givet, saker man inte ens tänker på inte är självklara för alla?? Nästan allt i vår vardag är otroliga privilegier.

 

Så småningom gick vi tillbaka till plattformen och intog vår lunch på flickskolan.

 

På eftermiddagen åkte vi in till Nanyuki. De andra gick och besökte människor i slummen, men jag, Emma och Helena satte oss på ett café och fikade lite eftersom ingen av oss riktigt var på topp just då. När de andra kom tillbaka igen mötte vi upp ett par av killarna från dansgruppen och gick med dem till deras dansstudio.

 

Här låg den!

 

Vi fick dansa både lite afrikansk dans och lite salsa, var väldigt roligt men lite trångt. Och sen åkte vi tillbaka till plattformen igen!

 

TEATER, EN LITEN DANSUPPVISNING OCH THE WHISPER CHALLENGE.

Här kommer fyra bilder från första måndagen i Kenya, då vi fick besök av ett gäng ungdomar från Nanyuki.

 

Först av allt presenterade vi oss och därefter lekte vi en lek som hette Ho Ha Hi, vilket i princip fungerade som Samurajleken (om någon vet hur den går till). Roligt var det i alla fall. Sen skulle vi introduceras till dagens workshop, men innan vi gick in i klassrummet fick jag, Adisa och två killar som hette Louis och Bounty ett litet uppdrag. Vi skulle sätta oss bland de andra och på ett trovärdigt sätt låtsas börja ett bråk kring homosexualitet. Allt skulle sluta med att jag slog till Louis. Det roliga var att typ alla trodde det var på riktigt, vilket ju också var poängen. Sen delades vi in i grupper där vi fick sätta ihop pjäser som tog upp aktuella samhällsfrågor. Min och Ellens grupp gjorde till exempel en sketch om fördomen att "alla muslimer är terrorister". Har tyvärr inga bilder på alla oss tillsammans men här ovanför ser ni i alla fall "scenen" där vi både övade och spelade upp våra verk.

 

Dagen avslutades med att några av ungdomarna, som var med i en dansgrupp, visade upp några av sina koreografier. Sen åkte de tillbaka till Nanyuki igen och vi blev kvar.

 

Kvällen var dock väldigt fin så det kändes inte sådär jättesorgligt. Vi tog en liten promenad för att köpa chips i kiosken, men fick då reda på att den hade slagit igen för gott. Besvikelsen där...

 

När solen hade gått ner satte vi oss vid Internet och skrattade åt Ellen och Emma som körde whisper challenge. Och på det hela taget hade det varit en rätt bra dag!

SPONTANROADTRIP, IRON MAN OCH MISSISSIPPI MUD PIE.

Vi tar en liten paus från rapporteringen om Kenya och pratar istället en stund om vad jag gjort sen dess. När jag kom hem från resan trodde jag att det skulle bli väldigt svårt att återgå till den normala vardagen igen, vilket det också på sätt och vis var. Men något som underlättade något enormt var att veckorna mellan sportlov och påsklov fylldes på med en hel massa aktiviteter som gjorde att tiden rullade på rätt smärtfritt. Det är ju självklart mycket lättare att återvända till sin vanliga tillvaro om den vanliga tillvaron också är lite rolig ibland. Ta första veckan hemma till exempel; då hann jag med att få besök av en släkting, gå på bio med min familj, besöka Örebros Universitet med skolan, dansa på hundradagarsfesten med mina kompisar, titta på Melodifestivalfinalen samt åka med på badmintonturnering. Hyfsat bra jobbat alltså. Veckan därpå var inte så pjåkig den heller. På tisdagen hände det till exempel lite trevliga grejer. Vi tar en titt!

 

Mitt i pluggandet fick jag ett meddelande på Facebook. Det var Ellen och Amanda som hade skickat en inbjudan till en spontanroadtrip. Det tackar man ju inte nej till! Bara ett par minuter senare satt jag på plats i bilen och vi styrde kursen mot Örebro.

 

Vi hamnade på Marieberg. Där köpte vi alla likadana chokers. Tänker att vi kan åka på ny roadtrip i sommar och då matcha varandra! Jag köpte dessutom ett par örhängen som jag ska ha på balen, samt en gul fluffig tröja som jag ser ut som en påskkyckling i (och det vill man ju göra).

 

Sen ledde Ellen vägen till en partybutik där vi hälsade på Iron Man. Det spelades någon EDM-låt i högtalarna och när droppet kom började jag och Ellen fuldansa mitt i butiken. Obs: alla bör ha en kompis som de kan fuldansa på Marieberg med.

 

Ingen av oss var sådär jättehungrig, men fika ville vi ändå ha. Det blev en fin blandning: Amanda åt Frozen Yoghurt, Ellen drack en smoothie och jag åt Donken-pommes och McFlurry i smaken Mississippi Mud Pie. Gott ju. Sen åkte vi tillbaka hem igen. I bilen började vi på en sorts bucket list för oss tre + Julia. Allt från att bowla till att åka på bäversafari står med på den i nuläget, men det lär nog tillkomma rätt många punkter om jag känner oss rätt!

I JUST DEN STUNDEN VAR JAG HELT LYCKLIG.

Berättelsen om Kenya tar vid där jag slutade förra gången: i ett tält på kulturcentret Mama Kenya i utkanten av Nanyuki.

 

Vi började dagen med frukost i det gröna. De som jobbade på kulturcentret dukade upp en massa gott. Det fanns mango, melon och ananas, dvs alla de godaste frukterna. Vi åt rostat bröd och drack kaffe - med mjölk i för ovanlighetens skull!

 

Här satt vi! Ser ni hur otroligt mysigt det var eller?

 

När alla var mätta och belåtna fick vi en liten rundtur bland alla djur på gården. Vi träffade till exempel dessa silkeslena kaniner.

 

De odlade avokado på gården och vanligtvis brukade frukterna vara mogna den här tiden på året, men nu hade det inte regnat tillräckligt. Så tyvärr fick vi inte smaka :'(

 

Bananer odlade man också! Det sista som hände innan vi åkte ifrån Mama Kenya var att vi blev tilldelade varsitt Kikuyunamn. Mitt blev Waitherero, vilket de sa var en kvinna som brukade skörda mycket sötpotatis till sin familj. Kanske kan passa eftersom jag lagar en hel del mat med sötpotatis i därhemma? Roligaste var när Erik fick sitt namn och de bara: "It means ostrich". Alla andras namn betydde saker som "stark" och "modig" men han fick bli en struts. Henke blev dock en "male goat" och det var ju inte så jättesmickrande det heller.

 

Sen åkte vi tillbaka till plattformen (efter ett kort stopp på supermarkado i Cedar Mall såklart). Vi hade inget mer inplanerat under dagen, så vi utnyttjade vår fritid till att sola, läsa, äta drakfrukt vi hade köpt på marknaden, lyssna på podcasts, ringa hem och berätta om våra äventyr, and so on. Efter middagen kände i alla fall jag att jag hade varit passiv lite väl länge, så när Adisa och Frida föreslog en promenad hakade jag såklart på. Vi frågade om det var någon annan som ville följa med, och det slutade med att hela gänget (minus Emma) gav sig av! Fint ju.

 

Målet var kiosken på området, som skulle visa sig vara stängd. (Eller ja, den skulle visa sig vara nedlagd till och med, men det fick vi reda på först nästa kväll.) Det gjorde dock inte så mycket för det var så fint att bara gå en sväng tillsammans i skymningen. Jag minns att jag var så himla lycklig den här stunden, att det kändes som att den här lilla promenaden gjorde dagen komplett. När vi vände för att gå tillbaka ropade plötsligt Nora: "Är inte det där dik-dik"? Och det var det! För den som inte vet är dik-dik världens kanske gulligaste djur (bevis här). Jag fick reda på att de existerade så sent som för ett par år sen när jag och Fanny gjorde ett grupparbete om savannen i skolan. Aldrig hade jag anat då att jag faktiskt skulle komma att få se en dik-dik på riktigt! (Ringde såklart Fanny i extas direkt efteråt och berättade om detta.)

 

Sen avslutade vi dagen med att sitta ett par timmar vid huvudbyggnaden och utnyttja internet samt prata med några danska killar som lyssnade på Byggare Bob-remixer, pratade nonstop, och som när de fick reda på att vi var svenskar sa: "ÅH! VI ELSKER SKAM"! Hm.

OCH OM JAG BARA FICK KALLA EN ENDA PLATS MAGISK SKULLE DET VARA DENNA.

Hej och förlåt för att Kenyainläggen dröjer (om någon mot förmodan sitter där och väntar liksom). Ska försöka bättra mig. Här är i alla fall lite bilder från det som var min kanske bästa dag under hela resan!

 

Det började med frukost på Daraja Academy (dvs flickskolan) och sen hade vi community work då jag, Adisa och Nora fick hjälpas till med att tvätta fönstren i skolans matsal. Hann med att svabba golvet också. Efter lunchen, som intogs nere på plattformen, åkte vi in till Nanyuki som ni ser på bilden. Vi delade in oss i grupper och precis som dagen innan blev det samhäll för sig och ekonomi för sig. Charles delade ut kartor till oss och sen skickades vi ut i staden för att leta upp olika platser och svara på frågor om dem, en s.k. "treasure hunt".

 

En av uppgifterna var att gå till ett café och fråga vad det kostade att använda deras wifi. När vi kom in där hittade vi Helena och Henke som satt och fikade! Vi passade på att köpa något att dricka själva också, som ni ser på bilden.

 

Jag drack en bananmilkshake som var heaven.

 

Vi fortsatte promenaden. Det var rätt oklart hur vi skulle gå och kartan var inte till sådär jättestor hjälp eftersom den inte ens stämde helt. Men efter totalt en timmes irrande (då vi hann bli förföljda av en snubbe, och Frida och Adisa hann bli catcalled av en annan) tyckte vi att vi hade fått en hyfsad bild av hur staden såg ut vilket ändå var syftet med hela grejen.

 

Vi mötte upp de andra och tog en sväng till Cedar Mall och mataffären. Här stod vi och såg ut över en utsikt som egentligen var ganska ful, det låg typ en byggarbetsplats nedanför. Men tyckte bilden blev lite fin. Notera att det ser ut som att alla står i längdordning.

 

När vi hade köpt på oss lite förnödenheter åkte vi vidare till den lokala marknaden där några av oss köpte frukt. Vi mötte en man som först försökte para ihop en av sina kompisar med Nora, och sen försökte para ihop sig själv med mig. Kan ju säga att ingetdera gick särskilt bra.

 

Ganska snart åkte vi vidare för att tillslut hamna här, på kulturcentret Mama Kenya. Där fick vi träffa folk från Kikuyustammen. Det första som hände var att vi blev indragna i en välkomstdans, vilket i alla fall jag tyckte var svinroligt. En av de som dansade stod och bar på en pälsklädd sköld, men rätt vad det var bytte den skölden ägare och så var det plötsligt Erik som stod och höll i den!? Tror ingen var mer chockad över det än han själv faktiskt. Allt kulminerade i någon variant på Bro Bro Breja som avslutades med dragkamp mellan de båda sidorna vilket misslyckades lite eftersom vi inte hade något rep. Efter allt detta blev vi iklädda Kikuyus traditionella dräkter och gav oss ut på strövtåg.

 

Nora fick låna en killes hatt/mössa.

 

Senare skulle den där hatten byta ägare och hamna på Henkes huvud istället, vilket såg helt fruktansvärt ut. Var lite svårt att fokusera på vad guiden sa när man såg den där hatten i ögonvrån hela tiden. På bilden ser ni förresten ett par av de tält vi skulle sova i senare under natten.

 

Vi gick ner mot floden. Det började skymma och allt var så himla vackert att det nästan gjorde ont att se på. Jag tänkte redan då att det här var en så annorlunda och speciell upplevelse och att jag förmodligen aldrig skulle uppleva något liknande igen.

 

Ska jag vara helt ärlig minns jag inte ett enda ord av vad guiden sa, men det känns inte som att det gör så mycket. I det här fallet var det stämningen som var viktigast, och den tror jag att jag alltid kommer bära med mig.

 

När solen i princip hade försvunnit ner helt bakom trädtopparna vände vi och gick tillbaka mot kulturcentret.

 

Där slog vi oss ner för att äta. Vi serverades vattenmelon, en typ av platt tunt bröd, segt salt kött, friterad matbanan och en grön röra på bl.a. örter. Till det fick vi ananasjuice att dricka.

 

Frida och Adisa satte sig i en soffa som på något sätt gick sönder (titta på bilden så ser ni att den är helt sned). Vi lärde oss också en danskoreografi av en kille där. Och så hade Charles och Henke dance battle.

 

Därefter förflyttade vi oss till en lägereld. Vi fick höra massa om traditioner och seder hos Kikuyufolket medan vi sippade på deras traditionella dryck, en typ av honung som skulle drickas ur horn som skickades runt mellan oss. Roligaste var när en kille vi inte hade träffat tidigare kom och skulle sätta sig ner bredvid oss. Han var jättepositiv, sa "HELLO EVERYBODY"! och sen THUMP så snubblade han och välte omkull dunken med den heliga honungen. Var dock inte jättemycket bättre själv. I ett försök att hitta en bekvämare sittposition lyckades jag välta både bänken, mig själv och en främmande kille bredvid mig. Där tyckte vi att det var bäst att runda av och säga godnatt.

DET VAR KOLSVART UTE OCH VI VAR MITT I INGENSTANS MEN INGEN AV OSS VAR OROLIG EFTERSOM INGEN AV OSS VAR ENSAM.

Jag har behövt lite tid för att bearbeta hela Kenyaresan, men nu tror jag att jag är redo att berätta lite mer om vad vi gjorde där nere. Vi börjar med fredagen, vår första heldag på plattformen.

 

Frukosten intogs på flickskolan och efter att Charles, som i princip var vår handledare under utbildningen, hade dragit en kort sammanfattning av vad som skulle hända under helgen (avslutad med "and that's how the cookie should crumble for the weekend") fick vi träffa Jessie som vi skulle ha vår första swahililektion med. Det var väldigt intressant men tyvärr var också alla väldigt trötta.

Vi fick en liten paus då de flesta mest utnyttjade internet och gick på toa och sånt. Tror inte jag tog bild på dasset? Såhär såg utsikten i alla fall ut när man var på väg tillbaka från det. Efter pausen gick Charles igenom hur det politiska systemet i Kenya såg ut och sen fick vi lunch.

 

Efter maten var det dags för lite fältstudier. Vi begav oss ut på savannen i två grupper. Det blev ekonomerna i en och samhällarna plus lärarna i den andra. Adisa och Frida var "sponsrade" av Friends och hade matchande Hej-tröjor på sig.

 

Vi träffade djur på bete. Hej hej!

 

Alltså fatta att vi fick spendera två veckor på den här makalösa platsen!?

 

Gruppen igen, och ett berg (okej, en kulle really) som vi skulle bestiga några dagar senare.

 

Syftet med den här promenaden var att vi skulle få besöka några människor och se hur de bodde och levde. Fast den första familjen vi kom till var inte hemma. Det här var deras hus i alla fall. En viss skillnad i standard jämfört med hur vi bor i Sverige... särskilt med tanke på hur stor familjen som bodde här var.

 

I den lilla byggnaden bredvid hade de sitt kök. Utanför låg det allt möjligt bråte slängt, skor och gamla petflaskor och massa annat.

 

Sen fortsatte promenaden. Kaktusarna förstärkte känslan av att vi inte var på savannen utan i öknen. Solen stekte, vinden som blåste alldeles torr och det var nästan svårt att andas. Man kan ju lugnt säga att våra vattenflaskor tömdes ganska snabbt...

 

Vi gick igenom en stor krater mitt i landskapet som under regnperioden är vattenfylld om jag har förstått saken rätt. Men nu regnade det ju som sagt inte sådär jättemycket i det här området och människorna som bodde där fick gå ganska långt för att hämta vatten.

 

Så himla häftigt landskap?

 

Aloe vera växte lite överallt. Vi fick besöka ett hushåll där de tillverkade träkol, och ett annat där en mamma bodde med sin lilla dotter som var jättesöt och lekte tittut med oss.

 

När vi kom tillbaka till plattformen hade vi fritid vilket innebar att vi satte oss och solade, surfade och läste. Helt okej sysselsättning.

 

Vid halv sex-tiden satte vi oss i en matatu, dvs en taxibuss och åkte in mot Nanyuki. Tycker den här bilden var lite fin även om det bara är Ellen som tittar in i kameran.

 

Nu var vi framme. På restaurangen Le Rustique! Var ju rätt mysigt om man säger så.

 

Vi satte oss alla tio runt ett bord och beställde in allt från samosas, vitlöksbröd och "hummus with olives and pitta" (vi: "Erik, vad hette det där brödet nu igen"?) till hamburgare, lamm och grillad snapper. Åt själv det sistnämnda, var supergott. När vi hade ätit upp vår mat kom personalen och ställde fram skålar med någon suspekt sås i. Det såg lite ut som bostongurka eller något men när vi smakade märkte vi att det var ganska mycket starkare...

 

När solen hade gått ner bytte vi bord och satte oss ute istället och pratade, fick skrattanfall och njöt av det faktum att man inte behövde jacka ens på kvällen.

 

Så skulle vi åka hem. När vi precis hade kommit ut på lite mer ensliga vägar började en varningslampa blinka i bilen så vi fick svänga in till vägkanten så chauffören kunde undersöka vad det var för fel. Han signalerade att Erik skulle gå ut och Helena blev lite nervös av att en av hennes elever stod ensam ute i mörkret mitt i kenyanska vildmarken så det dröjde inte länge innan hon beordrade Erik att hoppa bak i bilen istället. Chauffören stängde av strömmen och satte igång den igen och lurade därigenom bilen att tro att det inte längre var något fel och sen åkte vi vidare.

 

Vi kom dock inte så långt innan vi fick bromsa in för kamelerna som skulle korsa vägen. De hade inte bråttom direkt. Såhär i efterhand fattar vi nog att det här kanske inte var en idealisk bilresa, men då tyckte vi mest att det var kul. Eftersom alla var tillsammans var det ingen som blev särskilt rädd, trots att vi faktiskt åkte på en mörk väg i en trasig bil.

 

Hur som helst kom vi i alla fall välbehållna fram till plattformen. När den här bilden togs stod alla och ringde hem för att berätta historian om bilen (vi kryddade den ganska rejält), och det var ungefär så vi avslutade vår första heldag i Kenya.

PALMERNAS SVARTA SILHUETTER SOM AVTECKNAR SIG MOT HORISONTEN.

En vecka efter min hemkomst och jag skriver det första inlägget om den mest omtumlande resan i mitt liv (hittills). Allt började den fjortonde februari då vi samlades på skolans parkering, åtta elever och två lärare, för att åka iväg i en buss mot Arlanda. Där petade vi oss lite frukost, laddade våra mobiler och flög sedan tre timmar och fyrtio minuter bort till Istanbul. Där började min fotodokumentation:

 

Det togs instagrambilder med start- och landningsbanorna som bakgrund.

 

Och så åt vi middag på något asiatiskt snabbmatsställe på flygplatsens food court. Minns att timmarna här kändes som en evighetslång väntan. Det var så varmt att vi storknade, internet sög och vi var redan trötta trots att vi hade den längsta ressträckan framför oss fortfarande.

 

Efter att nästan ha kommit försent till gaten (skräll att det var våra lärare som kom sist) fick vi gå ombord på planet. Såhär glada var vi ^

 

Glädjen var dock kortvarig eftersom vi, på grund av något tekniskt fel, blev försenade. Så vi fick taxa runt på flygfältet i ca en timme (ge och ta). Som tur var hade vi spel och filmer att fördriva tiden med. T.ex utmanade vi varandra på biljard. Spelade mot datorn några gånger också och en gång sänkte den åttan mitt i spelet. Oproffsigt kan man tycka.

 

Men så lyfte vi ÄNTLIGEN och Istanbul glittrade så hjärtskärande vackert under oss att jag nästan glömde hur länge vi hade fått vänta. Den första wow-upplevelsen under resan men långt ifrån den sista. Jag försökte sova lite på planet men det gick inte sådär jättebra. (Delvis för att Nora och Erik, som satt på andra sidan mittgången, kom på att de typ var släkt på ganska långt håll. Det ledde till att de pratade ganska högt om detta ganska länge. Vilket i sin tur ledde till att våra reaktioner när de berättade "nyheten" nästa dag var ganska svala, eftersom vi redan hade hört precis allt om ämnet. Obs, vi gillar dem ändå.)

 

Efter många långa timmar landade vi här. I Nairobi! Vi fick fylla i världshistoriens kanske krångligaste blankett innan vi fick komma ut från flygplatsen, men känslan när vi väl kom ut hit var värd alla strapatser under resan. Solen höll precis på att krypa upp över horisonten och palmbladen vajade lätt i den ljumma vinden. Det var fortfarande nästan natt men man behövde ändå ingen jacka.

 

Vi delade upp oss på två safaribussar och så började färden ut mot ActionAid's plattform.

 

Även här försökte jag sova lite, men insåg snart att det var omöjligt eftersom vägen var så skumpig. Helena däremot sov i princip hela resan. Hon hade nackkudde men sov med huvudet hängande framåt, så den var ju lite onödig.

 

Att jag inte kunde sova gjorde ju helt ärligt talat inte så mycket med tanke på hur landskapet såg ut. Jag kom på mig att försöka fundera ut vilken plats naturen påminde mig om, men kom efter en stund på att det var ett omöjligt företag - eftersom jag faktiskt aldrig hade sett ett liknande landskap förut.

 

Ett hopp några timmar fram i tiden och vi var äntligen framme på plattformen där det såg ut ungefär såhär åt alla håll. Vi blev tilldelade två rum men bestämde oss för att klämma ihop oss i ett eftersom det var mysigare så. Bra beslut tycker jag ändå.

 

Det var omkring 26 grader varmt ute och vi åt lite vattenmelon innan vi fick en liten rundtur på plattformen och en genomgång av reglerna som gällde för oss under vår vistelse. Lunch blev det också, på flickskolan som låg precis bredvid. På kvällen fick vi en liten guidning på området av några av eleverna där.

 

Så åt vi middag (också den intogs på flickskolan) och sen satt vi och bara myste och pratade vid huset bredvid vårt (eftersom det var där vi hade internetanslutning).

 

Och Kenya hade bara visat ett första smakprov på hur makalöst det kunde vara, men vi var redan tagna med storm.

ACK SUNDBYBERG + SJÖFÅGLARNA I STRÖMMEN.

En fredag när jag var ledig från skolan och mamma hade tagit ledigt från jobbet följde jag med henne till Sundbyberg och därefter Kungsträdgården och kringliggande trakter, för att gå på promenad och se lite både vanliga och ovanliga fåglar, äta lite lunch och ha en lite trevlig dag helt enkelt. Och det såg ut såhär:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

PLEASE LET US STAY IN WONDERLAND FOREVER.

För två fredagar sedan åkte jag och showgruppen på dansläger i Stockholm. Det kan ha varit vårt bästa dansläger, vad som är klart är att vi i alla fall såg vår absolut häftigaste föreställning dittills. Vi tar en titt på hur vår storstadsweekend såg ut!

 

Som traditionen bjöd samlades vi på stationen klockan 14.00 denna fredag, taggade till tusen.

 

Tågresan bestod mest av scrollande på mobiler, lite skitsnack och sånt. Typ som det ska vara.

 

Och helt plötsligt var vi framme vid Centralen. Vi tog vägen förbi Klara Kyrka in mot Sergels Torg.

 

En bild på tre saker jag älskar: dansgruppen, centrala Stockholm och den mörkblå vinterkvällen.

 

Julbelysningen satt fortfarande uppe vilket ingen av oss hade något emot.

 

Tycker så mycket om hur alla lampor tänds på kvällarna och får staden att glittra.

 

Vi tog sikte på Kungsträdgården och passerade på vägen dit små gatukök där man sålde churros, crêpes och våfflor. Doftade så gott att man ville svimma. Men vi skulle vidare. Ovan: en bild på Melinda, Vendela och typ Tindra (fast hon sticker bara fram lite grann bakom Melinda).

 

Körsbärsblom i all ära men frågan är om jag inte älskar Kungsträdgården ännu mer på vintern?

 

En selfie på det! Tycker mycket om att min nya kamera fixar oskarp bakgrund av sig själv vid porträttfotografering. Känner att jag har saknat det i mitt liv tidigare.

 

Sen gick vi vår vana trogen till Max för att äta middag. Beställde ett halloumimål, det var gott. Alva spillde Fanta Exotic över sina byxor och jag och Tindra hjälpte båda till, Tindra med att hämta servetter och jag med att dokumentera händelsen.

 

Hej hej!

 

Sen samlades vi utanför restaurangen och kollade så att ingen hade försvunnit än. Det hade ingen.

 

Amanda och Lovisa matchade i fluffjackor. Fy vad söta.

 

Får jag flytta hit? Kan bo i ett garderobslitet rum bara jag får gå omkring bland alla dessa lampor och ljus på kvällarna.

 

Så var vi på språng igen. Förstår inte riktigt varför jag jämnt tar suddiga bilder även fast min kamera klarar av att fota skarpt? Gillar kanske det här med att det verkligen ser ut som att allt är i rörelse.

 

Även fast det ser rätt varmt ut inne på Berns var det svinkallt där vi stod. Alvas kommentar angående kylan i kombination med att hon spillde dricka på sig förut: "Kommer mina byxor frysa nu"? Fick bli the quote of the day.

 

Skridskobanan var fylld med folk och i princip hela dansgruppen swoonade för att det var så fint.

 

Men promenaden fortsatte vidare. Det var bara en liten bit kvar nu, sen skulle vi vara framme...

 

Vid Kungliga Operan! Vi skulle nämligen se baletten Alice I Underlandet. Sista föreställningen. Det var så otroligt mäktigt och häftigt och både dansen, kulisserna, historian och själva byggnaden vi var i var så vackra att man dog lite. Tyvärr tog jag nästan inga bilder med kameran eftersom jag hade lämnat in min väska i garderoben.

 

Måste dock berätta en sak som hände som verkligen blev pricken över i:et den här kvällen. När vi hade applåderat klart efter sista akten och stod vid garderoben och tog på oss våra jackor ropade en av de medföljande vuxna på lägret att vi skulle komma dit och fota. Vadå fota? Tänkte man, för just det där hörnet där hon stod var ändå ganska tråkigt. Men så såg vi vem som stod bredvid. Alice själv! Vi skyndade dit och när vi kom närmare såg vi att det inte bara var hon, utan också dansaren som gjorde den vita kaninen (aka min favoritkaraktär i denna balett) och då vek sig mina ben. Vi tog en gruppbild med dem, jag fick knappt fram ett ljud för jag har aldrig varit så starstruck, men jag tror att Melinda sa till dem att de var jättebra och att jag och Tindra sa varsitt andlöst "jaaaa".

 

Sen förflyttade vi oss ut i vinternatten igen. Vi, eller flera av oss i alla fall, var fortfarande helt skakiga och exalterade över det som hade hänt. Jag och Amanda sa att man borde gå på minst en balett om året. Vi får se hur det går med den saken, men det är en rimlig målsättning ändå.

 

Allt var så glittrande och fint.

 

Blir så lycklig av det här? Hur kan man inte bli lycklig av det?

 

Vi gick under broarna, jag halkade hela tiden efter eftersom jag kände mig tvungen att fota allt. Men det här var ju tvunget att förevigas.

 

Här någonstans lyckades Vendela gå in i en lyktstolpe, det var lite kul. (Ni kan vara lugna, hon slog sig inte... så mycket.)

 

Stockholmsnätter. Kanske det mest estetiskt tillfredställande som finns.

 

Vi passerade Stadshuset innan vi svängde in på lite tråkigare och gråare gator.

 

Vårt hostel var dock inte särskilt tråkigt, åtminstone inte badrummen som alla hade rutigt kakel i olika färger.

 

Jag, Tindra, Melinda och Vendela lyckades dock få ett badrum med grå rutor, men det var rätt roligt att ta spegelselfies i ändå. Allt var fräscht så kan definitivt rekommendera att bo här. På kvällen fikade vi lite mackor och frukt och så åt vi chips, ostbågar och popcorn medan vi uppdaterade showgruppens nyss uppstartade Instagramkonto och stalkade dansarna från baletten. Saker vi fick reda på: Alice och den vita kaninen är förlovade i verkligheten?? Goals!

 

Nästa morgon gick vi upp och åt frukost alla tillsammans. Blev äppeljuice, yogurth, banan och runda polarbröd med skinka och ost för min del. Gott gott.

 

Sen begav vi oss in mot operan igen. Men först: ett litet stopp vid Stadshuset.

 

Som såg ut bland annat såhär.

 

Och såhär!

 

Det var en alldeles klar dag och snön gnistrade i solskenet.

 

För att komma hit var vi tvungna att kliva över en tjock kedja som spärrade av trappan. En sådan kedja i kombination med skylten "Ej vinterunderhåll" brukar betyda att man inte får passera men en av de vuxna (!) bestämde att det inte gällde oss.

 

En av de saker som är bra med Tindras hår: det är fotogeniskt när ljuset lyser genom det.

 

Sen var vi tillbaka på operan, men nu skulle vi inte se någon föreställning utan istället få en guidad rundtur. Här är alltså scenen och kulisser från gårdagens balett som man nu höll på att plocka ner. På bilden: hjärter dams yxa. Den rad jag har tagit den här bilden från är den med dyrast och "finast" platser, men jag skulle nog säga att våra parkettplatser på fjärde raden där nere var ännu bättre. Man kom liksom dansarna mycket närmare, men hade ändå bra överblick över scenen.

 

Alltså kolla hur magiskt allt är i den här salen?

 

Kan man tröttna på att vara här? Jag tror inte det. Jag och Tindra utvecklade en plan där hon i framtiden skulle sköta Kungliga Operans budget, och där jag skulle skriva program och intervjua dansarna varje gång man skulle sätta upp en ny föreställning. Melinda skulle vara scenograf eller designa kulisser, eller något annat estetiskt. På det sättet skulle vi få vara på operan jämt! Nästintill perfekt plan om jag får säga det själv.

 

Guldfoajén, det vill säga allmänhetens dödligt vackra pausrum. Vi besökte även kungafamiljens privata pausrum som inte heller var så pjåkigt, men där fick vi inte fota.

 

Guiden berättade att det här rummet inte alltid hade glänst som det gör nu. Även om det förstås var väldigt fint i början så blev väggarna så småningom helt svarta av sot och aska eftersom så många människor rökte inomhus på den tiden. Man bestämde sig tillslut för att göra rent rummet igen så att det skulle se ut som det var tänkt. Vilket ju var tur för oss, för nu fick vi ta del av skönheten!

 

Ser ut som en scen från Downton Abbey eller något. Ah-mae-zing.

 

Så kom ögonblicket vi alla hade väntat på: då vi fick gå ut på stora scenen. (Fick bara fota upp i taket eftersom folk fortfarande arbetade på scenen med att ta ner kulisserna.) Här har alltså flera av Sveriges bästa balettdansare uppträtt. På samma golv som vi nu stod på. Hyfsad wow-känsla.

 

Vi fick även ta en titt på hur det såg ut under scenen där dansarna sminkades mellan olika nummer och där mekanismerna till till exempel olika "falluckor" satt. En gruppbild i trappen fick avsluta besöket.

 

Sen gick vi till Jensens Bøfhus och åt lunch. Jag tog europeisk rumpsteak med tunna pommes och pepparsås. Det var gott men inte revolutionerande. Lyckades träffa på min farbror och hans tjej här, det var oväntat och roligt.

 

Därefter följde några timmars shopping men eftersom jag sparade alla mina pengar till Kenya köpte jag ingenting. Det kändes helt okej oftast men gjorde lite ont i hjärtat när vi var inne på Monki eftersom jag blev kär i cirka hälften av plaggen i deras sortiment.

 

Vi var otroligt trötta efter alla intryck den helgen, men överlag var det ganska mysigt att bara ströva omkring vi fyra - jag, Tindra, Melinda och Vendela.

 

När det började skymma mötte vi upp resten av dansgruppen vid Åhléns och sen begav vi oss till stationen för att ta tåget hem igen. En av de absolut finaste helgerna på länge!

ONSDAG KVÄLL.

Jag jobbar fortfarande på det där med att lära mig hur min nya kamera fungerar. Det går sådär än så länge. Kan konstatera såpass mycket som att den klarar dåliga ljusförhållanden långt mycket bättre än min gamla lilla Nikon, men än så länge har jag svårt att få till den rätta skärpan i bilderna. Hoppas att jag ska bli en bättre fotograf med lite övning, så jag kan göra kameran rättvisa. Jag har ju inte kommit mig för att gå ut och fota så många gånger, och när jag har gjort det har jag mest tagit snöiga gatubilder. Men nu på fredag ska det bli ändring på det! Mer om det sen. Tills dess får ni ett bevis på att det är vinter där jag bor.

 

 

CAMERA READY ALMOST ALL THE TIME.

Jag tror att det motiv som oftast får mig att vilja ta upp kameran är himlen. För den kan vara så otroligt vacker på så många olika sätt. Den är aldrig exakt likadan som dagen innan och därför finns det inte heller en gräns för hur många foton man kan ta av den. En sak som jag inte har berättat än här är att jag fick en ny kamera i julklapp. Förhoppningsvis kommer bildkvaliteten på bloggen vara lite bättre framöver alltså! Hittills testar jag mig mest fram, men jag tänkte att ni kunde få se några bilder jag tog av det tidigare nämnda favoritmotivet. Det första fotot är taget i skymningen för någon vecka sen, de andra två tog jag under solnedgångskvarten idag (det gäller att vara beredd, annars missar man den).

 

 

 

MELLANSTADIEDISCO OCH JULGRANAR.

Tänkte skriva en snabb resumé av vad som hände förra helgen! Det var Kenyagruppens kanske mest hektiska dagar någonsin. Allt började på fredagen då vi samlades i matsalen på en av stadens skolor. Det kopplades in högtalare, plockades fram godis och rensades bort stolar och bord från rummet. När klockan slog halv sex började barnen välla in. Det var dags för disco. Vi ägnade större delen av de två timmar som discot pågick åt att dels sälja godis i mängder, anordna limbo (en tjej var så kort att hon kunde gå raklång, när de andra i princip behövde åla under) samt se till så att inga barn förstörde matsalen eller försvann. Nästa disco med de lite äldre barnen blev lite lugnare, pga Idolfinalen var det också väldigt glest med människor. Vi körde limbo där också, jag var med på skämt och sen blev det lite pinsamt när jag råkade slå ut alla utom en. (Tävlingsinriktad som jag är föll det mig aldrig in att jag kanske borde hoppat av tävlingen och låtit barnen vinna över mig.) Lovar att jag säkert hade roligast av alla, barnen inkluderade, den kvällen. Nästa dag samlades hela Kenyagruppen i Ahllöfsparken klockan halv nio. Vi skulle nämligen stå och sälja granar, kransar och fika på julmarknaden i staden under både lördagen och söndagen. Första dagen gick väldigt bra, andra var det lite segare. Det var svinkallt båda dagarna men rätt mysigt ändå. Slut.

 

 

NÄR KENYAGÄNGET VAR SKOGSHUGGARE FÖR EN DAG.

Jag vet inte hur mycket jag har pratat om mitt gymnasiearbete här på bloggen. Men för alla som inte vet så gör jag och sju andra elever från ekonomiprogrammet och samhällsprogrammet ett lite annorlunda projekt. Vi ska nämligen åka till Kenya i februari och göra fältstudier i samarbete med hjälporganisationen ActionAid. Hela sommaren och hösten har vi alltså arbetat med att få ihop pengar till det här. Nu den här veckan gjorde vi en sista storsatsning vilket jag tänkte visa upp här på bloggen!

 

I torsdags åkte allihop ut till Frida på landet för att hugga granar. Vi tog oss ut till skogen på lite olika sätt: Frida och Ellen åkte traktor, vår lärare plus Nora åkte fyrhjuling och vi andra fick åka flak efter dem. Sen var det bara att plocka fram sågarna. Vår lärare verkade nästan lite för glad över att få använda en motorsåg och kapade granar och grenar för brinnande livet.

 

Här är vi! Kan presentera alla eftersom de sannolikt kommer dyka upp på bloggen fler gånger. Från vänster till höger: jag, Frida, Emma, Hannah, Erik och Nora. Sittandes: Adisa och Ellen. Granen i mitten är vår lärare Henkes, och den var från början lika hög som om man hade staplat 2,5 Henke ovanpå varandra. Men sen kapade han den med motorsågen, så då blev den ju lite kortare.

 

När vi kom tillbaka till Frida satte vi oss i hennes uterum/glasveranda/vad nu de i hennes familj vill kalla det. Där började vi dagens andra projekt. Vi skulle nämligen binda kransar som vi skulle sälja tillsammans med granarna under helgens julmarknad.

 

Vissa kransar blev ganska fina, andra rätt så fula. Men de som inte var så bra på att göra kransar kunde sitta och äta godis och dricka julmust istället, så på det hela taget var det en ganska lyckad förmiddag.

TEAM BUILDING RUNT EN LÄGERELD, MÖRKA SKOGAR OCH EN STAD I FJÄRRAN.

I måndags kväll åkte jag och klassen min på utflykt. Det har varit lite slitningar bland oss ett tag så våra lärare bestämde sig för att hitta på något kul med oss - vilket vi ju inte tackade nej till. Alltså delade vi upp oss på några bilar och åkte iväg med siktet inställt på Örebrotrakten. Under i princip hela tiden vi körde satt jag i baksätet och sjöng med och dansade till musiken vi spelade. Rätt synd om de andra i bilen, särskilt Filippa som kanske fick lite svårt att fokusera när hon körde. Fast nä. En roadtrip med kompisarna ska innehålla både fulsång och fuldans. Efter mycket om och men (samt en pytteliten felkörning) nådde vi tillslut vår slutdestination: Rusakulan. Där delade våra lärare ut ett antal kartor till oss och så blev vi utskickade på promenad genom skogen. Det var totalt kolsvart och glashalt (utom där det var blöt sankmark), men var ganska roligt ändå. Fast mot slutet av vandringen när vägen bara gick uppåt och uppåt och uppåt och aldrig tog slut surnade alla till. Eller okej, mest jag.

 

Fast utsikten från toppen av berget var ju inte helt illa. Dock var jag tvungen att lägga mig i en snödriva, dricka lite cola och avreagera mig innan jag kunde uppskatta det. (Jag var alltså för sur för att vilja vara med på denna bild.)

 

Men här var jag glad igen! Det var fullmåne, vilket tyvärr bara nätt och jämt syns på bilden. Vi som var där vet i alla fall hur fint allt var.

 

Eftersom lärarna hade tagit bilen och åkt till grillplatsen i förväg brann redan elden när vi kom dit. Vi kunde alltså börja grilla direkt. Bra ju. Så här satt vi och hade det mysigt. Jag både älskar och hatar min klass. Den kan ju vara svinjobbig ibland. För att utrycka det lite milt så finns det många starka viljor och alla funkar inte alltid ihop. Men jag är på många sätt glad för människorna i klassen ändå - just nu framförallt tjejerna. Vi kan diskutera allt möjligt, skrattar mycket och har definitivt fått många fina minnen under våra år tillsammans. Det känns tryggt, för jag vet att om jag är ledsen för något så kan jag alltid vända mig till någon om så bara för att få en kram. Så tacksam för det.

 

När korven började ta slut övergick vi till att grilla marshmallows. Några fick till sina rätt bra, andra lyckades bara sätta eld på dem. Men roligt var det. Vi berättade anekdoter om varandra och om lärare, körde "jag har aldrig" (och fick då reda på att en av våra lärare en gång i tiden hade snattat en mjukost) och diskuterade vad vi skulle skriva på allas "tallrikar" på studenten (dvs klassens mormor, klassens skratt, klassens partypingla osv).

 

Efter ett par timmar hade det tyvärr blivit outhärdligt kallt trots lägerelden, och vi bestämde oss för att vända tillbaka. Den här gången tog vi bilvägen, och slapp bushen. Det var stjärnklart och snön blänkte vit på marken, och vi bestämde att hit skulle vi definitivt åka igen.