TildiMildi

Kategori: Life

ONSDAG KVÄLL.

Jag jobbar fortfarande på det där med att lära mig hur min nya kamera fungerar. Det går sådär än så länge. Kan konstatera såpass mycket som att den klarar dåliga ljusförhållanden långt mycket bättre än min gamla lilla Nikon, men än så länge har jag svårt att få till den rätta skärpan i bilderna. Hoppas att jag ska bli en bättre fotograf med lite övning, så jag kan göra kameran rättvisa. Jag har ju inte kommit mig för att gå ut och fota så många gånger, och när jag har gjort det har jag mest tagit snöiga gatubilder. Men nu på fredag ska det bli ändring på det! Mer om det sen. Tills dess får ni ett bevis på att det är vinter där jag bor.

 

 

CAMERA READY ALMOST ALL THE TIME.

Jag tror att det motiv som oftast får mig att vilja ta upp kameran är himlen. För den kan vara så otroligt vacker på så många olika sätt. Den är aldrig exakt likadan som dagen innan och därför finns det inte heller en gräns för hur många foton man kan ta av den. En sak som jag inte har berättat än här är att jag fick en ny kamera i julklapp. Förhoppningsvis kommer bildkvaliteten på bloggen vara lite bättre framöver alltså! Hittills testar jag mig mest fram, men jag tänkte att ni kunde få se några bilder jag tog av det tidigare nämnda favoritmotivet. Det första fotot är taget i skymningen för någon vecka sen, de andra två tog jag under solnedgångskvarten idag (det gäller att vara beredd, annars missar man den).

 

 

 

MELLANSTADIEDISCO OCH JULGRANAR.

Tänkte skriva en snabb resumé av vad som hände förra helgen! Det var Kenyagruppens kanske mest hektiska dagar någonsin. Allt började på fredagen då vi samlades i matsalen på en av stadens skolor. Det kopplades in högtalare, plockades fram godis och rensades bort stolar och bord från rummet. När klockan slog halv sex började barnen välla in. Det var dags för disco. Vi ägnade större delen av de två timmar som discot pågick åt att dels sälja godis i mängder, anordna limbo (en tjej var så kort att hon kunde gå raklång, när de andra i princip behövde åla under) samt se till så att inga barn förstörde matsalen eller försvann. Nästa disco med de lite äldre barnen blev lite lugnare, pga Idolfinalen var det också väldigt glest med människor. Vi körde limbo där också, jag var med på skämt och sen blev det lite pinsamt när jag råkade slå ut alla utom en. (Tävlingsinriktad som jag är föll det mig aldrig in att jag kanske borde hoppat av tävlingen och låtit barnen vinna över mig.) Lovar att jag säkert hade roligast av alla, barnen inkluderade, den kvällen. Nästa dag samlades hela Kenyagruppen i Ahllöfsparken klockan halv nio. Vi skulle nämligen stå och sälja granar, kransar och fika på julmarknaden i staden under både lördagen och söndagen. Första dagen gick väldigt bra, andra var det lite segare. Det var svinkallt båda dagarna men rätt mysigt ändå. Slut.

 

 

NÄR KENYAGÄNGET VAR SKOGSHUGGARE FÖR EN DAG.

Jag vet inte hur mycket jag har pratat om mitt gymnasiearbete här på bloggen. Men för alla som inte vet så gör jag och sju andra elever från ekonomiprogrammet och samhällsprogrammet ett lite annorlunda projekt. Vi ska nämligen åka till Kenya i februari och göra fältstudier i samarbete med hjälporganisationen ActionAid. Hela sommaren och hösten har vi alltså arbetat med att få ihop pengar till det här. Nu den här veckan gjorde vi en sista storsatsning vilket jag tänkte visa upp här på bloggen!

 

I torsdags åkte allihop ut till Frida på landet för att hugga granar. Vi tog oss ut till skogen på lite olika sätt: Frida och Ellen åkte traktor, vår lärare plus Nora åkte fyrhjuling och vi andra fick åka flak efter dem. Sen var det bara att plocka fram sågarna. Vår lärare verkade nästan lite för glad över att få använda en motorsåg och kapade granar och grenar för brinnande livet.

 

Här är vi! Kan presentera alla eftersom de sannolikt kommer dyka upp på bloggen fler gånger. Från vänster till höger: jag, Frida, Emma, Hannah, Erik och Nora. Sittandes: Adisa och Ellen. Granen i mitten är vår lärare Henkes, och den var från början lika hög som om man hade staplat 2,5 Henke ovanpå varandra. Men sen kapade han den med motorsågen, så då blev den ju lite kortare.

 

När vi kom tillbaka till Frida satte vi oss i hennes uterum/glasveranda/vad nu de i hennes familj vill kalla det. Där började vi dagens andra projekt. Vi skulle nämligen binda kransar som vi skulle sälja tillsammans med granarna under helgens julmarknad.

 

Vissa kransar blev ganska fina, andra rätt så fula. Men de som inte var så bra på att göra kransar kunde sitta och äta godis och dricka julmust istället, så på det hela taget var det en ganska lyckad förmiddag.

TEAM BUILDING RUNT EN LÄGERELD, MÖRKA SKOGAR OCH EN STAD I FJÄRRAN.

I måndags kväll åkte jag och klassen min på utflykt. Det har varit lite slitningar bland oss ett tag så våra lärare bestämde sig för att hitta på något kul med oss - vilket vi ju inte tackade nej till. Alltså delade vi upp oss på några bilar och åkte iväg med siktet inställt på Örebrotrakten. Under i princip hela tiden vi körde satt jag i baksätet och sjöng med och dansade till musiken vi spelade. Rätt synd om de andra i bilen, särskilt Filippa som kanske fick lite svårt att fokusera när hon körde. Fast nä. En roadtrip med kompisarna ska innehålla både fulsång och fuldans. Efter mycket om och men (samt en pytteliten felkörning) nådde vi tillslut vår slutdestination: Rusakulan. Där delade våra lärare ut ett antal kartor till oss och så blev vi utskickade på promenad genom skogen. Det var totalt kolsvart och glashalt (utom där det var blöt sankmark), men var ganska roligt ändå. Fast mot slutet av vandringen när vägen bara gick uppåt och uppåt och uppåt och aldrig tog slut surnade alla till. Eller okej, mest jag.

 

Fast utsikten från toppen av berget var ju inte helt illa. Dock var jag tvungen att lägga mig i en snödriva, dricka lite cola och avreagera mig innan jag kunde uppskatta det. (Jag var alltså för sur för att vilja vara med på denna bild.)

 

Men här var jag glad igen! Det var fullmåne, vilket tyvärr bara nätt och jämt syns på bilden. Vi som var där vet i alla fall hur fint allt var.

 

Eftersom lärarna hade tagit bilen och åkt till grillplatsen i förväg brann redan elden när vi kom dit. Vi kunde alltså börja grilla direkt. Bra ju. Så här satt vi och hade det mysigt. Jag både älskar och hatar min klass. Den kan ju vara svinjobbig ibland. För att utrycka det lite milt så finns det många starka viljor och alla funkar inte alltid ihop. Men jag är på många sätt glad för människorna i klassen ändå - just nu framförallt tjejerna. Vi kan diskutera allt möjligt, skrattar mycket och har definitivt fått många fina minnen under våra år tillsammans. Det känns tryggt, för jag vet att om jag är ledsen för något så kan jag alltid vända mig till någon om så bara för att få en kram. Så tacksam för det.

 

När korven började ta slut övergick vi till att grilla marshmallows. Några fick till sina rätt bra, andra lyckades bara sätta eld på dem. Men roligt var det. Vi berättade anekdoter om varandra och om lärare, körde "jag har aldrig" (och fick då reda på att en av våra lärare en gång i tiden hade snattat en mjukost) och diskuterade vad vi skulle skriva på allas "tallrikar" på studenten (dvs klassens mormor, klassens skratt, klassens partypingla osv).

 

Efter ett par timmar hade det tyvärr blivit outhärdligt kallt trots lägerelden, och vi bestämde oss för att vända tillbaka. Den här gången tog vi bilvägen, och slapp bushen. Det var stjärnklart och snön blänkte vit på marken, och vi bestämde att hit skulle vi definitivt åka igen.

LITEN UPPDATERING OM LIVET.

Torsdag och jag är äntligen på fötter igen. Visserligen trött. Men relativt glad. Det har varit en ganska fullbokad dag så att gå utanför dörren idag var verkligen som att kasta sig ut tillbaka i livet. På mitt andra lektionspass satte jag, Amanda, Fanny och Emma oss i den sistnämndas bil och åkte ner till museet i centrum. Vi fick gå en dramatiserad visning och höra om hur en jul i ett grosshandlarhem kunde sett ut förr i världen. Dessutom fanns en utställning med massa julkrubbor från olika länder - och så förstås pepparkakshusutställningen. Vi röstade på varsitt hus och sen åkte vi tillbaka till skolan. Jag och Amanda åkte med Filippa och Fanny den här gången (och alla fick höra när jag sjöng med i låtarna på radion utan att lyckas pricka en enda ton rätt). Det var lite roligt eftersom det var första gången jag åkte med i Filippas nya bil. Sen fortsatte dagen relativt smärtfritt. Efter skolan högg Hanna tag i mig vid cykelställen och frågade om jag ville hitta på något. Det ville jag ju såklart, så vi gick hem till henne och åt pannkakor och pratade om jul, framtiden, livets mening och lite sånt. Sen skulle hon gå och spela i orkestern och jag skulle handla, så vi gick tillsammans in mot stan tills vi kom till Ica där vi skiljdes åt. Jag köpte ingredienser till en champinjonsoppa som jag lagade när jag kom hem. Den blev god, receptet hittar ni här. Därefter hann jag diska, tvätta och städa. Så jag måste säga att jag ändå har varit rätt produktiv idag. Nu ska jag däcka i ett hörn någonstans, hejdå.

 

 

Fotokälla.

JULBELYSNING, ÖPPET HUS OCH EN EFTERLÄNGTAD ÅTERFÖRENING.

I torsdags hade vi Öppet Hus på mitt gymnasium. Det är den absolut roligaste kvällen på hela november, kanske på hela hösten. (Okej, nu överdrev jag lite.) Har kommit fram till att jag nog inte tycker så mycket om folkmassor när jag är själv. Men har jag bara någon kompis som jag kan hugga tag i om det behövs så älskar jag platser med mycket människor. Det är som att jag bara kan vara stark och modig om jag vet att jag har någon jag kan falla tillbaka på. Enough ranting.

 

Denna gång slapp jag möta den stora folkmassan själv eftersom jag och Amanda tog sällskap till skolan (som på den gamla goda tiden - typ fyran till sjuan). Hela staden var julpyntad, vilket vi båda var lyriska över.

 

Det är visserligen en liten pluttstad vi bor i, men den är minst lika fin som någon annan den här tiden på året.

 

Till och med trädet utanför Ica var julpyntat. Någonstans här mötte vi Marua och Veronica m.fl och så var vi plötsligt ett helt gäng som gick där mot skolan. Marua hade druckit Nocco, så hon var lite övertaggad. Minst sagt.

 

Så kom vi fram till skolan! Detta var dessvärre den enda bilden jag tog därinne under kvällen. Men på det stora hela taget var årets Öppet Hus väldigt lyckat. Jag hann både vara med på tre lektioner (där jag bland annat hann vinna tre Kahoots och redovisa för samhällstvåorna om vår Brysselresa), se idrottarnas dansuppvisning i aulan (kön dit var helt sjuk, när dörrarna öppnades blev det sånt tryck att alla pressades mot varandra - man kunde tro att vi var på parketten på någon stor konsert), stå en halvtimme och sälja lotter för att tjäna pengar till Kenyagruppen, samt träffa och prata med massa människor.

 

Men det absolut finaste med kvällen var denna reunion. Jag, Amanda, Julia och Ellen var fyra sjundedelar av vårt kompisgäng i grundskolan. Det var jättelängesen vi fyra träffades allihop, men nu äntligen blev det av. Vi hade dock väldiga svårigheter med att ta en gruppbild ihop och det hjälpte inte att min kameras kvalitet blir sämre och sämre med åren. Äh. Vi är fina ändå.

ALLA GÖMDE SIG BAKOM MASKER FÖR DET VAR ROLIGARE SÅ.

Hej, och förlåt för några dagars uppehåll. Jag tänkte att vi skulle ta en titt på vad jag gjorde för exakt en vecka sen. Vi hoppade liksom över Halloween i år, men det gjorde inget för dagen efter fick vi en annan anledning att klä ut oss.

 

Det var nämligen dags för födelsedagsmaskerad borta i Jakobsberg! Min faster hade nämligen fyllt jämnt och eftersom hon är en rolig människa hade hon såklart planerat en rolig fest.

 

Temat var "Godafton vackra mask" och alla var således utklädda i venetianska och gustavianska masker. Någon kom utklädd till Casanova, någon till Anckarström. (Men tyvärr fanns det ingen Gustav III som han kunde skjuta. Fast han hittade ett par andra offer istället, så det var lugnt. Var själv medbrottsling vid "mordet" på offer nummer två. En mkt lyckad konspiration, tyckte även offret som lyckligtvis har humor när det kommer till sådant här.)

 

Såhär såg jag ut under kvällen! Vet i ärlighetens namn inte riktigt vem jag var utklädd till. Var i alla fall en perfekt outfit att planera låtsasmord i!

 

Det var ljusslingor och masker uppsatta överallt i lokalen, precis som det ska vara.

 

Spenderade större delen av kvällen ätandes, pratandes och dansandes. Var väldigt fint att träffa alla människorna där, speciellt mina kusiner. Måste nog säga att jag är väldigt tacksam över att jag har så stor släkt. Och jag älskar att vi är lite knäppa - för det blir ju som roligast då.

ÄR DET INTE SÅ ATT SAKER ÄR SOM VACKRAST NÄR DE HÅLLER PÅ ATT FÖRSVINNA?

Jag brukar säga att våren är min favoritårstid, men nu är jag beredd att ändra åsikt. I år har jag liksom omfamnat hösten på ett annat sätt än tidigare. Jag dricker te i mängder, ser på tv-serier och läser uppkrupen i sängen. Att dagarna blir kortare gör mig inte det minsta ledsen, tvärtom njuter jag av mörkret. Jag går ofta ett varv runt ån precis när solen sjunker ner bakom trädtopparna. Just den där halvtimmen när ljuset är på väg bort ser himlen ut som en enda stor akvarellmålning i klara färger som flyter in i varandra. Jag tar vad som känns som hundratals bilder, både med mobilen och med kameran. Tänker att om världen fortfarande kan vara såhär fin så måste det ändå finnas lite hopp.

 

 

 

 

HÖST, HÅLTIMMAR OCH HÅRFÄRG.

Igår hade jag och Fanny håltimme. Ute sprakade träden av varma höstfärger så jag vände mig mot henne och sa: "Vi går ut". Och då blev det så.

 

Fanny: "Nej, tog du kort"!? Well, maybe.

 

Någon som ser vad som har hänt?

 

Jag har tonat håret! Amanda hjälpte mig i måndags. Det var tänkt att det skulle bli mörkbrunt, men det blev snarare rött. Fast vad gör det, fint blev det ju i alla fall. Fin var också min och Fannys promenad. Fast våra skor blev halvt förstörda i det våta gräset.

ENGELSKA BOKHANDLAR, MOULES FRITES OCH EN TRÖJA I CHENILLE.

Nu kommer sista inlägget om Bryssel, prepare yourself.

 

Det var vår sista heldag i staden så vi hade inga aktiviteter inplanerade under förmiddagen. Jag och Jennifer tog således en låååång sovmorgon och sen gick vi ut en vända på stan. Första stoppet blev Sterling Books som sålde massa böcker på engelska. Vi hittade till exempel den här riviga varianten av Romeo och Julia.

 

Tyckte den här titeln också var rätt bra. Dock köpte jag ingen bok ur den här serien, men däremot en bok av Emery Lord. Lägger upp en recension så fort jag har läst ut den.

 

Vi fortsatte vidare till några andra affärer. Jag köpte den här tröjan inne på Pull & Bear, mot bättre vetande. Men den var det cirka finaste plagg jag hade sett och dessutom har jag otroligt svårt att motstå tröjor i chenille.

 

Sen tog vi en lätt lunch på Donken. Och jag vet, egentligen borde man äta på något mer genuint ställe när man är utomlands. Men jag ursäktar mig återigen med att Belgien faktiskt är kända för sina pommes frites.

 

Sen mötte vi upp de andra för att åka lite tunnelbana. Fast vi lyckades åka åt fel håll först. (Surprise.) Jenny försökte fråga Daniel vad han och de andra killarna hade haft för sig under förmiddagen. Hon: "Vad har ni gjort"? Daniel: "Sjupp". Jaha.

 

Tillslut hittade vi rätt. Vi skulle på möte hos Mental Health Europe. Det var en helt okej-intressant föreläsning, men hon som höll i det var tyvärr lite oengagerad. Innan mötet såg vi en diskplockare som jobbade i husets restaurang. Någon kommenterade det. Bostedt: "Men han kanske är vd för något nationellt företag på fritiden"! Vem vet? Allt är möjligt.

 

Efter mötet splittrades gruppen lite, killarna åkte hem och vi tjejer satte oss på Donken en stund först.

 

Och ja, det var väl ungefär det sista jag såg av klassen. På kvällen gick jag och Jennifer ut själva på stan för att (bättre sent än aldrig) testa Belgiens nationalrätt - moules frites.

 

Varsågod för en av de typ tre bilder som finns på mig i min kamerarulle. (Fotocred till Jennifer.) Vi lyckades gå lite fel och hamnade på en gata full med turistfällor där massa inkastare försökte få oss att äta på just deras restauranger.

 

Det hela slutade med att vi hamnade på ett annat ställe som också var mer eller mindre turistfälleaktigt, med undantaget för att de bara pratade franska och av någon okänd anledning inte tog kort (hade uppskattat om vi hade fått veta det innan vi beställde maten). Jennifer gav tumme ner åt musslorna medan jag gav tumme upp, så hon fick alla pommes frites för att det skulle jämna ut sig i alla fall lite. Det var hur som helst ändå ett ganska fint avslut på en väldigt fin resa. Kärlek till alla som var med och gjorde det så bra!

CHOKLAD GÖR VEM SOM HELST GLAD.

Nu är det på tiden att jag skriver ett nytt inlägg om Bryssel-resan, tycker jag. Detta är det näst sista (cries heavily). Måste planera in några nya äventyr att skriva om sen. Hmm.

 

Vaknade orimligt tidigt med tanke på hur pass sent jag ändå hade kommit hem kvällen innan. Fem är för övrigt ingen rimlig tid att vakna någonsin. Men vi var hyfsat glada ändå när vi gick mot stationen.

 

Som tur var satt det några nya personer vid informationsdisken i tunnelbanan så vi slapp en repris på gårdagens bråk.

 

Hit åkte vi, till EU-parlamentet. Tänker att om man går samhällsprogrammet och är i Bryssel så är det ändå ett måste att besöka åtminstone någon byggnad på EU-området. Vi fick lite information om hur parlamentet fungerade och sen tog vi en titt i Plenisalen. Svensken som guidade oss berättade att Jonas Sjöstedt (tror jag att det var) hade skrivit en deckare där någon hade blivit spetsad på den här statyn. Creepy.

 

I princip alla hus på EU-området såg ut såhär, stora byggnader täckta av glasfönster. Efter vårt besök i parlamentet gick vi och åt en buffé till lunch, för att sedan gå mot Parlamentarium.

 

Parlamentarium är då alltså ett interaktivt museum om EU. Tyckte det var en kul idé, men det blir lite minuspoäng för att man sällan fattade vad de interaktiva grejerna gick ut på. Här till exempel kör mina klasskamrater runt med någon slags soptunneliknande saker med dataskärmar på och det var ju lite svårt att förstå vitsen med det.

 

Att kliva in i det här rummet var som att kliva in i Lustiga Huset. Det kändes som att golvet rörde på sig men i själva verket var det projektionen på väggen som förflyttade sig. Hur som helst så tackade man inte nej till att få sätta sig i en soffa en stund.

 

Efter att ha spenderat den sista halvtimmen på museet med att sitta fastklistrade framför ett spel i ett rum som skulle föreställa parlamentet, gick vi tillbaka ut i friska luften.

 

Det första tåget som körde in på tunnelbaneperrongen var ganska fullt, tror jag. Vi funderade i alla fall på att vänta på nästa men bestämde oss i sista stund för att kliva på ändå. När hälften hunnit stiga ombord började dörrarna stängas. Som tur var fick vi upp dem tillräckligt mycket för att resten skulle hinna upp i vagnen också. Jenny puttade nervöst upp alla: "Skynda, kliv på! Så... MEN JAG DÅ"!!!??? Och så stängdes dörrarna och tåget åkte iväg utan henne. Och hela klassen skrattade så mycket att resten av passagerarna ryggade tillbaka.

 

Tack och lov gick tågen med bara ett par minuters mellanrum och vi återförenades ganska snart. Vilket ju var bra eftersom det var dags för resans kanske allra viktigaste programpunkt: chokladmuseet! Själva museet var väl dock rätt B.

 

Då var det mycket roligare att se chokladtillverkningen och att provsmaka de olika chokladsorterna. Parantes: ett par av killarna satt på en bänk bakom resten av besökarna och klagade på att de inte såg något. Skyll er själva liksom. Hur som helst tror jag att alla blev lite gladare efter det här besöket, för jag menar: choklad är ju världens kanske mest etablerade lifesaver.

 

Resten av eftermiddagen spenderades i olika affärer, framför allt Primark. Usch, det är så farligt för mig att gå in där för jag spenderar alltid så mycket pengar. Det är ju som tidigare nämnt en av mina största talanger.

 

På kvällen hängde jag och Jennifer mest på vårt rum. Jag tittade upp en sväng till Frida och Adisa också. Det roligaste som hände var att Adisa sa "gifflar" när hon pratade om gif i plural, och att Bostedt sa till Ludde i telefon att han skulle komma över om först "fem minuter, en kvart" eftersom han "tänkte på livets svåra frågor". Kvällen avslutades i alla fall på bästa sätt: med en påse chips och en film.

STADEN BRINNER OCH VI BARA SPRINGER.

Idag har det äntligen blivit dags för det tredje inlägget om Belgien-resan! Innan ni börjar läsa varnar jag för att precis allt gick fel den här dagen, alla var sura och trötta och det hela var egentligen rätt misslyckat och sorgligt. Fast ändå lite roligt.

 

Till att börja med var jag för långsam på morgonen, kom ner till entrén tio minuter efter sagd tid och gjorde därför alla lite sura på mig (jag förtjänade det, förlåt klassen). Men vi lyckades i alla fall efter mycket om och men stå redo på Grand Place när vår guidade tur började.

 

Ett av våra första stopp blev vid statyn Everard 'T Serclaes. Om man rör vid den ska det betyda lycka eller något. Har hört att det betyder att man ska återvända till Bryssel också. Om man däremot stryker med handen över statyn så betyder det att man kommer hitta kärleken i Bryssel.

 

Vi fortsatte gå och passerade en några välbekanta figurer här på väggen.

 

Ännu en välbekant gestalt! Guiden berättade ett par historier om Manneken Pis och att det typ sägs att han släckte någon brand i staden genom att ställa sig och kissa på elden. Skumt.

 

Någon berättade att Axel hade stått och skrikit ut genom fönstret tidigt på morgonen och Jenny bara: "MEN HAN FÅR SLUTA SKRIKA UT GENOM FÖNSTRET, ÄR DET NÅGON MORGONRITUAL HAN HAR"?

 

Guiden pratade i princip bara om öl och här sitter vi på någon bar han rekommenderade. Vi funderade på att beställa in varm choklad, iste eller något, men ändrade oss i sista stund.

 

När guiden stod och pratade i arkaden såg Jenny en butik med dyra damväskor och sa: "Micke, där är butik för dig. Väska för 7000 euro". Och Bostedt bara rusade dit! Asg. Strax därpå tyckte vi att det räckte med allt ölprat och bestämde oss för att vi var klara med guidningen.

 

Vi tänkte att det kunde vara mysigt att äta alla tillsammans, så vi satte oss på någon medelmåttig restaurang för att beställa in något enkelt. Jag och fyra andra valde att bara äta pommes frites med dipp, men när maten kom in så fick alla varsin bricka utom Jenny och Jennifer. Vi andra började äta och tänkte att deras mat skulle komma lite senare. Problemet: det gjorde den aldrig. Och när vi gick för att klaga visade det sig att deras pommes låg på Daniels och Bostedts brickor. Så personalen blev skitarga och vi var lika arga tillbaka.

 

När vi skulle betala blev det ännu värre. Vi hade tydligt sagt att vi ville betala var och en för sig, men när vi kom till kassan vägrade de låta oss göra det. Så skolan fick stå för den måltiden.

 

Efter ett litet bråk med personalen i tunnelbanan hamnade vi tillslut här. Axel filmade ett par okända belgiska tjejer och la ut på Snapchat. Varför.

 

Hit skulle vi, till Autoworld. Vi tog en awkward gruppbild där bara hälften av oss tittade in i kameran.

 

Bilar är väl inte riktigt mitt största intresse men besöket var ändå värt eftersom det var så roligt att se Bostedt så exalterad över något. Han gick seriöst ner på knä och fotade ALLA bilarna. Dagens bästa.

 

Ber om ursäkt för att jag förmodligen inte fotade de bilar härinne som var bäst, dyrast eller unikast... jag fotade bara de jag tyckte var snygga.

 

Gröna bilar är till exempel fint.

 

Och det här fotot tog jag bara för att jag kom att tänka på Fleetwood Mac.

 

Axel fick nästan plats i bilen. Fast han fick kura ihop sig som en köttbulle.

 

Kan tänka mig att äga en gul Lotus i framtiden.

 

Innan vi åkte tillbaka med tunnelbanan köpte jag en Fanta med apelsin- och colasmak, för den påminner ju lite om en läsk som såldes på typ 80-talet och jag älskar ju det årtiondet.

 

Framme i centrum gick några tillbaka till hotellet, medan jag och några andra tog ett kort besök på Seriemuseet.

 

Dupondtarna!

 

En konstig serie som handlar om en kvinna som förlorat sin bebis men beter sig som om den lever. Tydligen spelar alla i hennes omgivning med.

 

Typ alla kända serier är tydligen belgiska. Smurfarna till exempel.

 

Och Asterix. När vi kände oss klara med museet gick vi tillbaka till hotellet och vilade några timmar.

 

Framåt kvällen gick vi över till Frida och Adisa och hängde där medan de gjorde sig i ordning.

 

Sen drog vi ut på stan för att äta middag.

 

Det blev våfflor som var svingoda.

 

Sen fortsatte kvällen till någonstans runt ettsnåret men vad som hände emellan middagen och ögonblicket då den här bilden togs tror jag vi håller för oss själva. Fast kan säga att det var rätt roligt.

RÖDA PARAPLYER I YPRES.

Försökte skriva det här inlägget redan igår, men sen bestämde sig Safari för att avsluta sig självt och då försvann allt jag hade skrivit. Blev inte direkt glad. Hur som helst, nu gör vi ett nytt försök. Från mig till er: dag två i Bryssel.

 

Så okristligt tidigt som kvart över sju samlades klassen i hotellentrén den morgonen. Vi skulle nämligen hinna med ett tåg. Men väl på stationen visade det sig att det var försenat, så vi hade lika gärna kunnat ta några minuters sovmorgon. Medan vi väntade kom en man med hatt förbi. Axel: "Där kommer en cowboy. I unga år..." Alltså, va? Notera att det här bara var en i raden av alla liknande kommentarer som fälldes av min klass under denna resas gång. Man vet inte vad att skratta är förrän man har åkt på skolresa med oss.

 

Tillslut kom vi i alla fall på ett tåg... bara för att sedan få vänta en timme på en annan station eftersom vi på grund av fördröjningen hade missat tåget vi skulle byta till. Det var seriöst värre än SJ. Men jag och Jennifer fick klappa en stor hund så vi var glada i alla fall. Ludde ropade "JE M'APPELLE" till en främling. Och det var ju visserligen franska, men betyder "jag heter".

 

Så fick vi äntligen åka vidare. Det var dock på håret att Daniel fick följa med, han hade försvunnit till toaletterna på stationen och trodde att tåget skulle gå tre minuter senare än dess egentliga avgångstid. Som tur var hann Axel springa och hämta honom.

 

När vi kom fram till Menen fick vi kliva av och byta till en anslutningsbuss som körde oss några kilometer på världens kanske knaggligaste väg. Vi upptäckte en bärfis i bussen och när den satte sig intill tjejen bakom Jennifer försökte Ludde varna henne. Han: "Hey you, there's a barefees... Vad heter bärfis på engelska? Beerfart"? Oklart om hon förstod något av vad han sa, men det var kanske lika bra.

 

Den här bilden får symbolisera hur trötta vi kände oss efter att ha gått upp halv sju en lördagmorgon.

 

Så nådde vi äntligen vår slutdestination Ypres. En toaselfie på det. Vi mötte upp vår guide som skulle köra runt oss till några olika sevärdheter i området.

 

Vi delade upp oss på två minibussar och åkte iväg. Första stoppet blev här på Zandvoorde krigskyrkogård. Ypres är nämligen skådeplats för ett par av de allra blodigaste slagen i första världskriget.

 

Nästa stopp blev ännu en krigskyrkogård, denna gång Langemark. Skillnaden mellan dessa två är att det är tyska soldater som ligger begravda här, medan det på Zandvoorde bara vilar brittiska soldater.

 

Det regnade men som tur var hade guiden tagit med sig stora röda paraplyer till oss alla. Fast det var ändå rätt skönt att få hoppa in i den varma minibussen igen och äta Nutrilett ur Jennys väska. Tror det var en av de mysigaste sakerna med dagen faktiskt.

 

Sista stoppet blev skyttegravarna. Tyvärr stannade vi bara några minuter, men det var ändå det roligaste momentet under turen.

 

Vi tog förstås också en selfie under paraplyet, det är ju nästan obligatoriskt.

 

Jag och Jennifer passade på att gå ner skyttegravarna också, för hur ofta har man chansen liksom? Vi gick igenom en ganska lång kolsvart tunnel. Skulle inte ens sett en meter framför mig om jag inte hade haft mobilficklampan. Mot slutet av tunneln förgrenade den sig och vi hörde röster från gången som löpte ut åt sidan. När jag lyste in med ficklampan började de skrika! Överdriven reaktion?

 

Sen åkte vi tillbaka in till stan. Vi hade en stund på oss innan bussen till Menen skulle gå, så vi köpte mat inne på Panos medan vi väntade. Någon sorts parad med olika orkestrar från Balkan-länderna marscherade förbi och spelade så hög musik att Daniel fick gå och röka en lugnande cigarett för att inte explodera.

 

Nu kom ett väldigt stort hopp i tiden här, oopsy daisy. Efter en lång och plågsam resa (där en av de saker som hände var att Ludde blev halvt blind på grund av en incident med Axels finger), fick vi äntligen några timmars lugn och ro på hotellet. Framåt kvällen gick jag och Jennifer upp till Fridas och Adisas rum där vi hängde medan nämnda personer gjorde sig i ordning. Ludde och Bostedt kom också över och den sistnämnde tog över Fridas snapchat, vilket alla utom kanske Frida tyckte var rätt kul.

 

Sen gick vi tjejer ut för att ta en sen middag. Så konstigt, skulle aldrig kunna äta middag vi tio-elva på kvällen annars. Men när man är ute och reser såhär ställer kroppen liksom om.

 

Vi hamnade på någon pizzeria. Maten var okej, men inte fantastisk på något sätt. Fast det var ändå rätt fint att man fortfarande kunde sitta på uteservering klockan elva på kvällen i september.

 

Efter maten följde en snabb titt in på Hard Rock Café där de spelade Shot Through The Heart med Bon Jovi.

 

Sen gick vi hem genom staden och så tog även den dagen slut.

NÄR VI FLÖG TILL BELGIEN.

I onsdags kom jag hem från den kanske bästa klassresan någonsin, fast den knappt kan räknas som en klassresa eftersom vi bara var åtta stycken som åkte. Resmålet var inget mindre än EUs huvudstad Bryssel, och en plats som är mer kopplad till samhällsprogrammet får man ju leta efter.

 

Allt började alltså med att vi klockan åtta på morgonen fredagen den femtonde september satte oss i en buss för att åka mot Skavsta. Frida berättade att hon hade satt på sig stödstrumporna redan kvällen innan för att "ha det gjort" (typ, eller något) och då hade somnat direkt. Känner nog ingen som lovordar stödstrumpor lika entusiastiskt som Frida.

 

Så kom vi till sist fram till Skavsta. Jenny aka vår lärare aka resans sötaste deltagare tog ett foto på oss utanför flygplatsen, och det blev tyvärr bara sådärfint eftersom alla kisade mot solen. Alltid något problem när man ska ta en gruppbild med vår klass. Oftast brukar det ta en stund att samla ihop alla och när det väl är gjort så har de som väntat längst tröttnat och börjat gå därifrån igen.

 

Sen följde en lång väntan på Skavsta. Denna gång beslagtog tullen inte någon parfym men däremot min proteinpudding. Borde ha ätit den innan, så fick skylla mig själv. Fast jag blev ändå på dåligt humör, framför allt för att svenskan i tullen pratade engelska med mig fast jag pratade svenska med henne. Varför.

 

Efter ett par timmar fick vi gå ombord på planet. Jag och Jennifer hamnade på raden längst bak. Det kändes som att det var ovanligt lite benutrymme där, även för att vara Ryanair. Men vi hade det i alla fall inte värre än Axel, för även om man bara skulle mäta hans ben skulle han fortfarande vara längre än oss. (Okej, det var en liten överdrift, men ni fattar.)

 

Jag hann läsa en novell, lyssna på kanske tio låtar och nästan somna (innan vi landade och jag vaknade med ett väldigt bokstavligt ryck) under flygturen. Sen fick vi fast mark under fötterna och tog våra första steg i Belgien. Medan vi väntade på bussen köpte jag någon sorts chokladmilkshake med kokos som var h-e-a-v-e-n. Axel och Daniel köpte våfflor och under tiden de var borta hann Jenny få säkert tio nervösa sammanbrott av olika okända anledningar. Hon sa att vi inte förstod hur det kändes att som lärare ha ansvar för oss och det är förmodligen sant.

 

En bussresa, tågresa och promenad senare var vi framme vid Easyhotel där vi skulle bo. Rummen var rätt små men fräscha, så vi var nöjda. Dessutom låg det mitt i centrum. Bättre läge fick man leta efter. (Eller ja, vi hade ju Hilton vid Centralen, men...) I alla fall så slöade vi mest på rummet en stund, för vi orkade prick inget annat.

 

Men halv sju var vi pigga och glada igen (eller aa glada i alla fall) och då möttes vi tjejer upp i entrén för att gå ut och äta. Vi strosade nerför shoppinggatan och hjärtat klappade lite extra hårt när vi gick förbi Primark för vi alla älskar ju den affären.

 

På Donken beställde jag pommes för det är ju i alla fall lite belgiskt. Tyvärr hade de varken bea eller cheddardipp så det var en besvikelse. Notera: salladsbladet i min miniwrap var det enda i grönsaksväg jag åt under de första dagarna i staden. Hm, så kan det gå.

 

Efter maten tittade vi faktiskt in på Primark en stund och köpte lite smink. (Det här är jag när jag ser billigt smink.) Sen fortsatte vi vidare in mot Grand Place.

 

Här är det! Kolla fint. Fick nästan glädjetårar när jag såg det, vilket kanske säger en del om hur dåligt jag sov natten innan. Men det var på riktigt speciellt.

 

Har kommit fram till att nästan alla platser är vackrare på kvällen. Det är något med ljuset, stämningen, alla lampor som tänds, hur alla byggnader blir silhuetter mot himlen.

 

Vi gick förbi den här gallerian som var Europas första inglasade gata. Ser så fint och lyxigt ut tkr jag.

 

Efter att ha ordnat tågbiljetter till morgondagen gick Jenny tillbaka till hotellet medan jag, Jennifer, Frida och Adisa stannade kvar ute på stan.

 

Vi hamnade på en restaurang där vi beställde in cocktails (alkoholfria obviously, vi hade ju faktiskt skrivit på skolans alkoholpolicy) och körde drinking games. Fun fact: vi skrattade så mycket att en bartender tittade skeptiskt på oss och våra drinkar och bara "I didn't put alcohol in these". På vägen hem frågade en kille om jag gillade hans glasögon som tydligen inte ens var hans och det var väl ungefär det sista som hände den dagen.