TildiMildi

Kategori: Life

VAD VORE MITT LIV UTAN ER?

Det finaste med slutet av trean på gymnasiet har varit att vi i vårt kompisgäng har blivit extra tighta och också har sett till att träffas mycket mer än förut. Det har nu gått så långt att jag blir lite uttråkad om det går en dag utan att jag träffar någon av dem. Jag tänkte hur som helst att jag slår ihop några av våra kompisträffar till ett enda inlägg, så enjoy.

 

Samma dag som jag hade haft min sista dansshow träffades vi hos Fanny på kvällen.

 

Vi tittade inte bara i våra mobiler, även om det ser ut så på bilderna, utan spelade ett par partier kubb. Förlorade absolut inte.

 

Och så grillade vi marshmallows över gasolgrill som första klassens stadsbor. Det gick sådär eftersom det inte direkt fanns någon riktig glöd. Men gott blev det i alla fall. Någon kom på idén att grilla jordgubbar och marshmallows ihop vilket blev en succékombo.

 

Och så dansade vi såklart. Vi lärde oss en dans till "Stamp On The Ground" bl.a. Emma lärde sig twerka, och Filippa försökte lära oss att shuffla men det gick sådär. I alla fall för min del - det såg bara ut som att jag sprang på stället.

 

Vi fortsatte dansa tills myggen blev allt för outhärdliga och då åkte vi hem.

 

Tisdagen därpå drog jag och Fanny och köpte chips och ostbollar som vi åt i en lekpark. Har visst en förkärlek för lekparker, vem jag än träffar slutar det med att vi sätter oss i en lekpark och pratar. Antar att jag fortfarande är en barnunge innerst inne.

 

På nationaldagen träffades jag, Filippa, Fanny, Veronica och Emma vid Villabadet och spelade kubb. Förlorade aaaabsolut inte nu heller. (Minns knappt hur det gick nu, men mitt lag kan ha vunnit en gång.)

 

Och så åt vi ju lite gott såklart.

 

DARLINGS.

ATT BOKSTAVLIGT TALAT TRIVAS SOM FISKEN I VATTNET.

För två veckor sen prick utlovade väderprognosen strålande sol och jag, Emma, Fanny B och Amanda hoppade in i en bil och åkte till Hjälmaren för att bada. Är det sommar så är det!

 

Väl framme vid stranden mötte vi upp Filippa och Lukas också och så fort vi alla hade fått på oss badkläderna gick vi ut och doppade oss. Och det var inte ens det minsta kallt!? Hur ofta händer det att det är så i maj? Aldrig, skulle jag tippa på. Eftersom det var så skönt stannade vi såklart i ganska länge och tog oss dessutom ett andra dopp lite senare. Jag hade verkligen glömt hur roligt det är att bada. Vanligtvis när jag åker till stranden kliver jag mest i och upp igen eftersom det sällan är särskilt skönt i vattnet. Men nu kunde man verkligen ligga i och njuta. (Och kasta sjögräs på varandra. Och öva på att gå på knä under vattnet. Och ta massa bilder. Såklart.) Side note: jag är himla glad att ingen i mitt badsällskap var någon riktig badkruka.

 

Sen låg vi såklart och snackade massa skit en lång stund. Ses vi någonsin utan att snacka skit? Nej. (Men vi är ganska snälla.) (Ganska.) Skulle gå en sväng in i skogen - DUMT beslut - och fick ca trettio myggbet på ca trettio sekunder. Kan ju säga att jag inte sov särskilt bra den natten. Men med tanke på hur kul jag hade så var det värt det.

ISTE, UTESERVERING OCH KOMPISAR SOM SER UT SOM PRINSESSOR.

En helg i maj åkte jag och Amanda till Örebro. Det var stekhett ute och som om det inte räckte var vårt tåg försenat så vi fick stå och vänta en lång stund på perrongen. Men tillslut kom vi iväg.

 

Första stoppet blev, surprise surprise, på Espresso House där vi beställde iste. Vi satte oss på uteserveringen såklart, men under parasoll.

 

Sen gick vi till slottet för att titta på och fota dessa två skönheter som skulle gå balen tillsammans. Julia + Jackie = Sant.

 

De var riktigt prinsesslika, och det var så man nästan fick en liten tår i ögonvrån.

 

"Vi tar väl en skrattbild också".

 

Alla runtomkring oss var så finklädda och jag och Amanda ansträngde oss så hårt för att se någorlunda värdig ut bland dem att vi själva var helt slut efter balminglet och fick gå och ta en glass. Ändå rätt fint avslut på en fin dag!

DET ABSOLUT ROLIGASTE STUDENTUPPDRAGET.

Precis en vecka efter balen hade min klass bestämt att vi skulle genomföra ett studentuppdrag, nämligen att campa i en lärares trädgård. Det var så otroligt mysigt? Tänkte att jag kunde visa lite bilder på hur det såg ut.

 

Emma, Veronica, Amanda och Fanny hämtade upp mig utanför mitt hus vid femtiden. Eftersom jag var den sista att bli upphämtad blev jag hänvisad till mittensätet där bak. Kan säga att jag nog aldrig har åkt i en så fullpackad bil förut - när vi satt där bak såg vi knappt ut genom fönstren eftersom vi hade så mycket packning i våra knän.

 

Men så kom vi fram! Till "världens ände" som min lärare kallade det. Fint var det i alla fall.

 

Vissa (t.ex Frida) som var lite mer kunniga än andra (t.ex. jag) styrde med grillningen medan de resterande lät sig charmas av lärarens små barn. De bjöd in mig att hoppa studsmatta med dem! Fatta vilken ära.

 

Vi gav oss ut på en promenad för att hälsa på kossorna som var på bete.

 

De gömde sig dock någonstans så då gick vi en sväng till stranden istället.

 

Det kändes verkligen som paradiset på jorden? Minns att jag var så himla himla lycklig den kvällen.

 

Efter att vi hade ätit lite och gått igenom vilka låtar som skulle vara kvar på vår flaklista och vilka som skulle bort blev det dags att sätta upp tälten. Från början var det tänkt att jag, Fanny och Amanda skulle bo i ett tält, Veronica och Emma i ett annat och Jennifer och Fanny M i ett tredje. Men när vi insåg att Filippas tält var ganska stort bestämde vi att vi lätt kunde klämma in oss allihop där istället.

 

Vissa skippade helt det där med tält och det såg ju i och för sig rätt mysigt ut det med.

 

När tälten var uppsatta gick vi in i huset en sväng. Vi åt massa chips och sånt och pratade om nomineringarna (alltså tallrikarna där det står "Klassens blablabla"). Jag är ju huvudansvarig för dem men hade kört fast på vissa personer. Det lossnade dock när vi diskuterade det den här kvällen! När det hade blivit mörkt ute kröp vi in i vårt tält och lyssnade på musik och snackade skit ett par timmar innan vi sov/försökte sova.

 

Följande morgon åt vi lite frukost, gjorde ett försök till städning, packade ihop oss och åkte därifrån. Och trots att jag knappt hade sovit en blund var jag gladare än på länge, och det vill inte säga lite.

BALEN TJUGOHUNDRAARTON.

För en månad och en dag sedan gick jag balen. Det gick verkligen inte att säga att någon var finare än någon annan - alla såg precis lika fantastiska ut och man blev nästan lite tårögd. Det bästa av allt var att jag fick spendera kvällen med några riktigt fina vänner. Tillsammans upplevde vi årets kanske hittills finaste solnedgång. Och så dansade vi såklart. Jag sjöng tills min röst tog slut, jag sparkade av mig klackarna. När klockan slog tolv blev det plötsligt min födelsedag, och mina vänner sjöng för mig. Det hördes visserligen knappt eftersom vi stod mitt på dansgolvet. Men jag visste att de sjöng och det var huvudsaken. Jag skulle kunna skriva en bibel om den kvällen men istället tänker jag att ni får se några bilder från balminglet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

UTFLYKTEN TILL STRANDEN ELLER RENDEZ-VOUS MED EN HUGGORM.

En av mina kompisar (spoiler: det är Ellen) flyttade nyligen lite för långt härifrån för min smak. Men innan flyttlasset gick passade hon, jag, Julia och Amanda på att ses. Det var den allra första dagen då det faktiskt var ordentligt shortsväder så vi bestämde oss för att åka till Kvarnsjön.

 

Planen var att gå och köpa glass men caféet hade inte öppet så då blev vi lite besvikna. Men vi fick en fin promenad. På vägen tillbaka till stranden ringlade det förbi en huggorm framför våra fötter. Det gick så snabbt att jag inte ens han bli rädd? Tror för övrigt att jag är lite mer rädd för snokar eftersom de ser läskigare ut - svart och blanka precis som riktigt långa skogssniglar. U-s-c-h.

 

Vi kände att det var lite lite för kallt för att bada, men svalkade fötterna en stund i alla fall.

 

Och såklart solade vi en stund på bryggan. Ellen tyckte dock det var roligare att skvätta vatten på oss andra. Efter ett tag åkte vi vidare för att hitta glass någon annanstans. Götlunda närmare bestämt. När alla hade fått sin glass drog vi vidare igen.

 

Planen var Högsjön, men trots att jag har varit där miljoners miljoners gånger lyckades vi missa avfarten in till stranden och när vi skulle vända och åka tillbaka körde vi in på fel väg. Det slutade med att vi åkte runt hela sjön. Men tillslut kom vi i alla fall fram.

 

Vi solade lite till, jag gick ner i vattnet upp till shortskanten och Ellen klättrade upp i ett träd som hon sen nät och jämt tog sig ner från. En alldeles vanlig liten utflykt alltså!

JAG VILL BARA LIGGA OCH LYSSNA TILL VATTNET SOM KLUCKAR MOT KLIPPORNA.

För en gångs skull gör jag roliga saker i snabbare takt än jag hinner berätta om dem här på bloggen. Får jobba en del nu för att komma ikapp. Det är nu mindre än en vecka kvar tills jag tar studenten! Jag. Fattar. Inte. Hur som helst tänkte jag att vi skulle ta en liten titt på hur det såg ut den första helgen i maj då jag åkte en sväng till Stockholm.

 

Vi tog tåget dit och på vägen ner till båtkajen passade vi förstås på att vara lite (väldigt) turistiga och titta förbi Kungsträdgården där körsbärsträden stod i full blom.

 

Har faktiskt aldrig åkt hit under körsbärsblomstiden förut så nu kan jag checka av det från min Bucket List. (Inte för att det egentligen stod med där.)

 

Över till det som var huvudmålet med resan. Vi gick ner till Nybrokajen och hoppade på M/S Gustafsberg VII som skulle ta oss med på en åktur.

 

Det var en nittio minuter lång färd genom Skurusundet och Baggenstäkets passager och jag skulle ju ljuga om jag sa att jag inte blev avundsjuk på de människor som bodde i de vackra husen intill kanalerna.

 

Tillslut nådde vi vårt mål: Artipelag! Just nu har de utställningen Bloomsbury Spirit om just Bloomsburygruppen som inkluderade bl.a Virginia Woolf och Vanessa Bell. Utav alla medlemmar i gruppen är det väl Woolf som intresserar mig mest (planerar att läsa Mot Fyren så fort den kommer ut i nyutgåva). Även om jag inte var jätteförtjust i de konstverk som gruppens medlemmar skapade så verkar gruppen i sig ha varit väldigt nytänkande.

 

När vi kände oss nöjda med utställningen gick vi upp på en takterass där vi både såg bikupor och ett nygift brudpar.

 

Skärgårdsdagen avslutades med fika på klipphällarna. Det var så skönt att bara lägga sig där i solen och njuta av vågskvalpet och den friska doften av hav. Och ja, sen åkte vi hem!

KARAOKE, PIZZA OCH TRE FINA.

Vi reser tillbaka i tiden och tar en titt på vad jag gjorde en torsdagkväll i april när det var påsklov!

 

Jag, Ellen och Julia begav oss hem till Amanda för en riktig tjejkväll. Det inkluderade mys med katt, pizzaätande och en Tinder-takeover. Och sällskapsspel såklart. Vi spelade Hej Knekt och Helt Hysteriskt. I det sistnämnda fick vi (eller bara jag, minns inte hur det var) ett tvång där man var tvungen att ha tummen i munnen hela tiden. Hade nagellack så lyckades nästan förgifta mig själv på kuppen.

 

Sen blev det dags för karaoke, för vad är en tjejkväll utan karaoke? Vi tyckte alla att det var väldigt roligt som ni kan se. Den enda som inte tyckte det var roligt var katten. Vi sjöng "The Time Of My Life" och när vi kom till refrängen hoppade katten ner från sängen och flydde ut ur rummet.

 

Och så sjöng vi såklart "Barbie Girl". Jag och Amanda sjöng Kens stämma, men när vi kom till "Come on Barbie, let's go party"-biten skrattade jag för mycket för att sjunga mer. Tråkigt nog för er som läser har jag inga fler bilder att visa er, men det faktum att jag inte fotade tyder på att jag hade så roligt att jag helt enkelt glömde bort det.

VI SPRINGER GATA UPP OCH GATA NER TILLS VI INTE NUDDAR MARKEN MER.

En av de absolut finaste sakerna jag gjorde i mars var att åka till Stockholm med min klass. Det känns lite konstigt att skriva om en tid då man fortfarande behövde mössa om man inte ville att ens öron skulle förvandlas till isbitar (vilket hände mig jämt och ständigt eftersom jag tycker att vädret borde rätta sig efter mina kläder), nu när det är mellan tjugo och trettio grader ute varje dag och man inte kan vara ute i tio minuter utan att bokstavligen rinna av svett. Men men, det jag ska berätta om är så fint att det inte gör så mycket att det har gått lite tid sen det hände.

 

Stockholm var det som sagt. Vi är och har aldrig varit en särskilt stor klass och nu när vi för en gångs skull skulle åka någonstans på egen hand fick vi ha en liten buss. Mysigt!

 

Vi blev avsläppta på Söder. Min bästa stadsdel!

 

Det första vi gjorde var att promenera till platsen där vi skulle ses någon timme senare. Sen skiljdes vi åt och gick åt olika håll för att äta lunch!

 

Jag och Fanny körde ett säkert kort: nuggets och pommes på Donken. Fanny blev påtvingad en Fanta eftersom den ingick i menyn, trots att hon bara ville ha vatten egentligen. Nu fick hon båda!

 

Eftersom vi hade lite tid över innan vi skulle mötas igen gick vi en del i lite olika butiker samt tog en sväng in i Gamla Stan.

 

Så blev det äntligen dags för det som var det stora evenemanget för dagen: Ångestloppet! Vi skulle springa det som en del av psykologikursen (som varken jag, Fanny eller Bostedt läser, men vi fick hänga med ändå för att vi är lite bortskämda).

 

Fountain House heter organisationen som anordnar loppet. Tyckte konceptet var väldigt fint. Man springer, går eller kryper 209 meter uppför Götgatsbacken för att uppmärksamma psykisk ohälsa. Loppet är såpass kort att alla kan delta på sina villkor. Alla har startnummer 209 och alla är vinnare.

 

Det var förstås inte bara vi som var där och sprang. Såg till exempel en hund och en förskolegrupp som deltog. *hjärtögon*

 

De flesta gick loppet men jag, Amanda och Fanny M bestämde oss för att springa. Är det en så kort sträcka kunde vi lika gärna ge järnet, tyckte vi. Så när startskottet gick fick vi kryssa oss igenom folkmassan ett bra tag innan vi hittade en lucka och kunde börja springa på riktigt. Det var så skönt!? Kändes som total frihet, att bara flyga fram längs med gatan, väja för en lastbil, spurta in i mål. Visserligen inte först men långt ifrån sist. Och precis som alla andra deltagare var vi vinnare.

 

Jag och Fanny belönade oss själva med lite fika på Starbucks för det var vi värda tyckte vi. Och det var det sista jag hade att säga om detta Stockholmsbesök!

DE SISTA DAGARNA AV DEN VACKRASTE RESAN.

Ett sista inlägg om Kenya blir det. Närmare bestämt sex bilder som togs efter att vi hade lämnat plattformen och åkt fyra timmar in till Nairobi.

 

För en sådan person som jag, som bor i en småstad med knappt fjortontusen invånare och som varje gång jag ska till en större stad tar tåget, var bilköerna mardrömslika. Men tillslut kom vi fram till Kibera, det stora slumområdet där vi skulle få en rundtur.

 

Det var så surrealistiskt att se människorna som bodde här (jag vet inte hur många gånger jag har sagt den meningen när jag har pratat om Kenya, men det är sant). Det är oklart hur många människor som bor i Kibera, men antalet invånare beräknas vara mellan 400 000 och en miljon. Ett helt Stockholm mitt i Nairobi. Ungefär femtio hushåll måste dela på en toalett, och då får man ta med i beräkningen att de flesta familjer har uppåt åtminstone sex barn.

 

Något man slogs av var hur skräpigt och smutsigt allt var. Visst har man besökt andra platser förr där det har varit lite si och så med avfallshanteringen, men här var det på en helt annan nivå. Vi vandrade i princip genom en soptipp stundtals (syns bra på första bilden). Underlaget vi gick på var en blandning av jord, regnvatten och avföring att döma av lukten. Trots allt detta gick det knappt att se någon skillnad på invånarna i Kibera och de människor som bodde i andra "finare" områden. Ingen såg smutsigare ut än någon annan, de flesta hade hela och rena kläder - åtminstone som det såg ut. Jag antar att det här bara lär en hur lite man kan ana sig till genom att analysera en persons utseende.

 

Husen var som ni ser i princip bara plåtskjul och vissa var byggda så tätt att det inte ens fanns någon vits med att ha fönster. Att vi är så privilegierade? Hur sjukt är det inte att vi som är så få ska ha så mycket, och de som är så många ska ha så lite?

 

Det som kändes allra mest var dock att se alla barnen vi mötte. Att veta att de kommer växa upp i en miljö där våldtäkter är vanligt förekommande, där 50% av tjejerna i åldrarna 16-25 vid minst ett tillfälle blivit gravida och där abort är ett ingrepp som kan leda till stora skador - det gör så ont i mig.

 

Och därför kändes det också så konstigt när vi på kvällen kom fram till vårt lyxiga hotell. Vad har vi gjort för att förtjäna det här? Hur ska man kunna njuta av det här fullt ut när man vet att majoriteten av jordens befolkning aldrig kommer kunna uppleva detta? Vi sov en natt på hotellet och natten därpå åkte vi till flygplatsen och flög hem. Med oss hade vi obeskrivliga erfarenheter och upplevelser som, förhoppningsvis, har ändrat vårt sett att se på världen för alltid. Det är något jag är oändligt tacksam över.

STRUTSAR, KARDBORRAR OCH EN PROMENAD I EN FLOD.

Den sista resan vi gjorde inom Kenya innan vi åkte till Nairobi var också den längsta. Häng med, så får ni se hur det såg ut!

 

Vi packade in oss hela gänget i en matatu. Denna gång var det dessutom extra trångt eftersom Charles bestämde sig för att ta med sin gitarr, vilken tog upp ungefär lika mycket plats som en hel person. Lite onödigt kan man tycka i efterhand med tanke på att han spelade sammanlagt kanske tjugo sekunder på den. Jaja.

 

Typ här slutade vägen vara en väg och blev ungefär dubbelt så skumpig som den hade varit tidigare. Vi var tvungna att stanna och mecka lite med bilen (eller ja, chauffören stod väl för det mesta av meckandet om jag minns rätt). Någon typ som såg ut lite som Jack Sparrow ställde sig och hängde med oss vilket var lite skumt.

 

Var ju hyfsad utsikt där vi var i alla fall. Tyckte den här klippan såg lite ut som en noshörning.

 

Efter en bilresa som totalt hade tagit fyra timmar kom vi äntligen fram till Oldonyiro - vårt mål för resan. Vi blev tilldelade rum där vi skulle bo denna natt.

 

Creepy duschrum som såg ännu mer creepy ut på natten när allt var mörkt.

 

Vi stannade inte på rummen länge utan begav oss ut på äventyr.

 

I Oldonyiro har ActionAid nämligen ett vattenprojekt som vi nu skulle få besöka.

 

Det gick ut på att man hade byggt upp en damm i floden och låtit den täckas med sand, för att inte vattnet skulle dunsta bort. När man sedan ville ha vatten fick man gräva sig ner och hämta upp det.

 

Det kändes väldigt annorlunda att gå ovanpå en flod såhär. Helt surrealistiskt. "Vad gör du"? "Jag tar en kvällspromenad på en flod i Kenya". Eh, va. Så häftigt att man trots allt man redan hade upplevt under resan kunde bli överväldigad ännu en gång.

 

Såg så otroligt paradisiskt ut.

 

Sen blev det dags för en efterlängtad middag. Tror på riktigt inte att jag uppskattade mat innan jag åkte till Kenya? Allt var så otroligt gott när man var hungrig.

 

Nästa dag åkte vi för att besöka FNs matprogram där de, mitt ute i ingenstans, utbildade lokala kvinnor i odlingsteknik. Vi fick hjälpa till att samla ihop ris och rensa bort sådant som inte skulle växa där man odlade. Våra kläder var tillslut helt täckta av kardborrar och kvinnorna skrattade åt oss innan de hjälpte oss att plocka bort dem. På vägen tillbaka till Oldonyiro såg vi skönheterna ovan!

 

En lunch innan vi åkte hem igen.

 

På vägen hem till plattformen stannade vi vid dessa stenformationer och tog det obligatoriska gruppfotot.

 

Och asså, kolla utsikten! Kenya, Kenya... vill tillbaka NU.

NEONSKYLTARNA LYSTE OCH MAN KUNDE TRO ATT VI VAR UTOMLANDS.

För att ta en liten paus från Kenya-uppdateringarna slänger jag in ett inlägg om en sak som jag och min klass gjorde i början av mars.

 

Vi börjar här, strax efter att Filippa hade hämtat upp mig och Fanny och vi hade svängt ut på E18.

 

Snön låg fortfarande kvar ute, men på något sätt kunde man ändå känna att våren sakta men säkert var på väg.

 

Slutdestinationen nådd! Vi parkerade i centrala Örebro och gick för att köpa lite godis. Vi skulle nämligen på bio med klassen!

 

Filmen vi såg var "Hjärtat" och vi såg den i utbildningssyfte eftersom vi just då pratade om relationer i sociologikursen. Tyckte faktiskt rätt bra om filmen, och det var framförallt väldigt fint foto. Sen var det lite småroligt att höra kommentarerna från mina kära klasskamrater under filmens gång. Typ som när Filippa ropade "whoppaaa" när huvudpersonen var full och ramlade in i ett handfat. När vi kom ut från bion hade det hunnit bli mörkt och när vi stod här under neonskyltarna minns jag att Emma sa: "Visst känns det som att vi är utomlands"? Och det låg ändå något i det. Kanske var det på grund av alla ljusen, eller bara för att vi gjorde något roligt tillsammans utanför skolan. Jag vet inte.

 

Men vet att jag älskar äventyr med den här klassen så mycket.

TA MIG TILLBAKA NU.

Ber så mycket om ursäkt för att jag skriver här så sällan, och för att jag nu i maj berättar om saker som hände i februari. Blev en liten fördröjning i rapporteringen där kan man säga. Här kommer i alla fall näst näst sista inlägget om Kenya.

 

Det var söndag morgon och som vanligt låg en stekhet dag framför oss. Men än så länge var temperaturen uthärdlig.

 

Så jag och Adisa passade på och tog en promenad inom plattformens område.

 

Att man fick bo här alltså! Fattar fortfarande inte.

 

På eftermiddagen/kvällen delade vi upp oss i små grupper och gick hem till de lokala familjer vi skulle spendera natten hos. Där jag, Adisa och Frida bodde möttes vi först bara av en massa barn då mamman i familjen var på möte. Tillsammans med det av barnen som hade tagit på sig ansvaret ordnade vi en del med maten (även om jag kan säga att större delen av tiden gick åt att ränna efter barn som antingen ville att man skulle fotografera dem, bära dem eller hämta ner dem från träd). Vi fick äta relativt tidigt medan resten av familjen åt senare. Tror att vi på kvällen var uppåt tjugo personer i det där lilla vardagsrummet? Sen kom natten och vi sov. Tidigt på morgonen tackade vi för allt och gick tillbaka till plattformen för frukost.

 

Efter lunch blev det dags för en väldigt spontan resa in till Nanyuki, som inte hade schemalagts förrän dagen innan då Helena och Henke av en slump hade träffat en kille på ett café. Denna kille visade sig ha startat ett väldigt intressant projekt som vi nu skulle besöka.

 

Projektet hette Simama Project och det hade startats av en amerikansk kille som bestämt sig för att börja hjälpa gatubarn att komma in på skolor. I början hade han finansierat alltihop själv men nu när projektet hade hunnit växa sig större kunde han söka lite bidrag. Det var så otroligt inspirerande och så himla fint. Vi fick också träffa några av barnen han hade hjälpt då vi besökte ett boende där dessa barn vistades när de inte var på sina skolor. Man kunde verkligen se hur glada och tacksamma de var för det här! Usch, blir tårögd av att tänka på det. Vill tillbaka NU och träffa alla dessa fantastiska människor igen.

 

På vägen tillbaka såg vi en regnbåge, för FÖR EN GÅNGS SKULL hade det faktiskt regnat pyttelite.

 

Och trots att vi verkligen älskade Nanyuki och projektet vi besökte var det ganska skönt att komma tillbaka hem till plattformen igen.

SIMBA, PUMBA, DUMBO OCH ALLA DERAS KOMPISAR.

Rubriken avslöjar nog vad det här inlägget ska handla om, men jag skriver det ändå: safarin vi åkte på i Kenya. Det var en av de absolut mest surrealistiska och otroliga upplevelserna jag någonsin haft och helt ärligt blir jag lite tårögd när jag kollar igenom bilderna från den dagen. Men men, nu ska ni också få se dem!

 

Vi gick upp i gryningen och tog oss till grindarna vid plattformen där två safaribilar väntade på oss. Ekonomerna fick ta ena och samhällarna + lärarna fick ta den andra, och så åkte vi iväg.

 

Bland det absolut första vi såg var dessa skönheter! Vi fick åka offroad en kort bit och helt plötsligt var de där: en hel drös med lejon som låg och latade sig i skuggan. Det var ett smart drag att åka till reservatet tidigt eftersom vi annars kanske inte skulle ha sett några av kattdjuren, då de håller sig undan dagtid.

 

När vi åkte iväg igen dröjde det inte länge förrän vi stötte på en sekreterarfågel. Guiden sa att det betydde att det fanns ormar i närheten, eftersom det är det som den här fågeln främst äter. Senare såg vi den ligga på mage och sola!? Tydligen gör vissa fåglar det.

 

Vi hade faktiskt turen att se två lejon till denna dag. De var tydligen på smekmånad, så det blev lite action så att säga...

 

Så himla vackra och mäktiga djur?

 

Bara ett stenkast bort promenerade världens finaste giraffer omkring.

 

I fjärran tornade Mount Kenya upp sig. Fattar inte hur så många spektakulära saker kan finnas samlade på en och samma plats.

 

Schimpanserna hälsade vi också på hos. De var inte riktigt lika vilda som de andra djuren och bodde i ett separat hägn, som visserligen var stort men ändå avskiljt från de andra djuren. (Om jag fattade saken rätt.)

 

En bit därifrån klev vi ur bilarna för att leta reda på flodhästarna. De låg dock och lurade under vattenytan, så vi såg bara ungefär såhär mycket av djuret (som mest). Kanske var lika bra, för om det är något av djuren i Kenya jag faktiskt är rädd för så är det just flodhästarna. Situationen här var lite småläskig, vi stod vid kanten av en sluttning och flodhästarna låg i vattnet nedanför. Visserligen kunde de säkert inte klättra upp till oss, men bara ett två decimeter högt "staket" (som egentligen bara var ett snöre) hindrade oss från att ramla ner till dem.

 

Mitt på savannen fanns det en noshörningskyrkogård. Hur. Sorgligt? Några av djuren hade dött av naturliga orsaker, men de flesta hade blivit skjutna av tjuvjägare. En av noshörningarna hade bara varit ca ett år när han blev dödad, och på hans gravsten stod det "a baby rhino like no other". Asså, mitt hjärta går sönder. VAD ÄR DET FÖR MÄNNISKA SOM KAN KLARA AV ATT DÖDA EN NOSHÖRNINGSBEBIS? Jag fattar inte.

 

För att fortsätta på noshörningstemat så fick vi träffa denna goding. Han blev lite extra omhändertagen eftersom han var helt blind. Och vi fick klappa och mata honom! Hade verkligen aldrig anat att jag skulle få vara med om något sådant.

 

Sen blev det dags för lunch. Jag åt någon sorts wrap med kryddiga köttbullar i, det var helt okej. Milkshaken var god. Jag minns att jag var så trött att jag nästan somnade där i min stol, men bara nästan.

 

Färden fortsatte och vi träffade ett gäng zebror. Zebran var nog mitt absoluta favoritdjur under resan, trots att vi såg den så ofta. Jag tyckte att det var så fint med de små fluffiga ungarna som följde sina mammor vart de än gick. Det fick mig att tänka på den där barnboken, "Underbart, Lilla Zebra!", om någon vet vilken det är. Läste den mycket när jag var liten, så det kändes rätt nostalgiskt.

 

Vi såg afrikansk buffel lite här och där. Tyckte de ingav någon sorts trygghet, de såg så stabila ut på något sätt :')

 

Självklart skulle vi ju balansera på ekvatorn allihop också. Det gick bättre för vissa än för andra.

 

Elefant såg vi en hel del av, men just den här var kanske den enda som inte stod halvt gömd i ett buskage. Allt som allt lyckades vi se fyra av The Big Five, vilket ju ändå var en smärre bedrift.

 

Ett par vårtsvin och några Thomson-gaseller i bakgrunden.

 

Vi började åka mot reservatets utfart, men hann träffa på en del djur på vägen. Bland annat denna noshörningsmamma och hennes tvååriga unge.

 

Och giraffer och impala.

 

Kolla vilken modell! Sen tvingades vi ta farväl och lämna reservatet, men med oss hade vi en drös fotografier och ännu fler minnen så det gjorde det i alla fall lite mindre svårt.

OM JAG KUNDE PAUSA TIDEN OCH STANNA I DENNA STUND.

Vi har nu tagit oss igenom de allra flesta Kenyabilderna och är nu framme vid den andra fredagen denna resa. Fredagar är ju vanligtvis lite extra festliga och det var även denna. Så vi tar en titt på hur det såg ut!

 

Förmiddagen var väldigt varm vilket vi utnyttjade genom att sola lite (såklart). På eftermiddagen mötte vi upp en massaj som jobbade på plattformen. Han hette James, men kallades av någon okänd anledning för Dik-Dik (som djuret alltså). Och den här dagen skulle vi alltså få hälsa på hemma hos honom!

 

Här bodde han alltså, med sina båda fruar och alla sina barn. Vi fick faktiskt igång ett ganska intressant samtal, men det var rätt frustrerande eftersom masajkulturen - och kulturen i Kenya överlag - på många sätt fortfarande är ganska konservativ. Till exempel är homosexualitet olagligt i Kenya, vilket i alla fall för mig känns väldigt konstigt eftersom jag har växt upp bland människor som gång på gång har berättat att vem som helst får bli kär i vem som helst. Faktumet att det faktiskt finns många länder där det inte alls är så känns väldigt svårt att greppa.

 

Sen träffade vi världens sötaste skolbarn på vägen tillbaka och det var ju såklart en ljuspunkt.

 

Tillbaka på plattformen igen åt vi middag och njöt av den ljumma solnedgången.

 

Bougainvillean här känns förövrigt så mycket Kenya. Nu såhär i efterhand är det mest av allt den här platsen jag saknar, men med något blandade känslor eftersom jag både har suttit där och skrattat så jag fått ont i magen och vid andra tillfällen ringt hem och gråtit och önskat att resan tog slut där och då. Det var en otroligt omvälvande resa på alla sätt och vis och även om jag inte alltid var på topp så ångrar jag inte en sekund av den.

 

Anledningen att vi satt och väntade var att vi skulle få besök av masajer som skulle dansa för oss!

 

Rätt vad det var blev vi själva också meddragna i dansen. Måste vara på topp tio-listan över de bästa sakerna med Kenya, att man dansar så mycket överallt.

 

Såklart såg vi de kända masajhoppen också. Erik hävdar att han också gick in i ringen och hoppade, men det såg inte alla och ni vet... det man inte har sett har inte heller hänt. Efter att vi hade dansat klart skulle jag ringa min familj på FaceTime och då ställde sig några av masajkillarna bakom och var med i samtalet. Det var lite kul. Klart slut!